Lillhulda

I min närhet finns en trädgård. Eftersom den – liksom jag själv – befinner sig på landet långt från bibliotek och etymologiska ordböcker (ja, ja, visst skulle jag kunna gogla men det tänker jag inte) så är det fritt fram att spekulera i ordets egentliga mening.

Två betydelser framstår som lika tänkvärda. Dels en gård med träd. Dels en gård där man träder omkring. (En gård är som bekant en mer eller mindre inhägnad plats och är den tillräckligt stor och tillräckligt gammal så har ordet blivit synonymt med stad – så är det t ex i ryskan där en av de äldsta tätbefolkade orterna heter novgorad – den nya gården/staden. Sånt ha ju vi ju för övrigt också i Sverige – en mycket gammal ort som heter Nyköping – fast en köping är förstås något annat än en gård…)

I den trädgård jag nu tänker på stämmer förstavelsen in på båda kriterierna. Där finns en massa träd, såväl domesticerade träd – äppelträd, päronträd, plommonträd, körsbär och en fläder – som vilda träd som blivit kvar eller som kommit upp i alla fall. Granar, tallar, björkar, en oxel och så en knippe rönnar och några druvflädersbuskar fast då är vi förstås inne på buskfronten och då är det egentligen betydligt fler trädgårdsinnevånare som skulle förtjäna att bli omnämnda så jag lämnar det tills vidare för att inte trötta läsarna i uppräkning.

Nå, denna träd-gård träder vi runt i på sommaren och finner undanskymda platser där än en hammock, än en liten berså med trädgårdsstolar, än en enskild vilstol, erbjuder sina tjänster.

I landen växer persilja och dill. I små skrevor kring de hällpartier som sticker upp ur gräsmattorna växer gräslök. Rödbetor och morötter står i raka rader, kantande det mer storvuxna potatislandet. Och längre bort klättrar sockerärtorna på hönsnät och grönkålen samlar så mycket kraft att den kommer att stå djupgrön och frasig ända fram till jul.

Det är en paradisisk trädgård och mina föräldrar lockade fram den ur den hagmarksglänta de bebyggde i sin ungdom för nu snart sjuttio år sedan.

Varje träd, varje buske och alla perenna örter i denna trädgård har en historia, en bakgrund som sällan innefattat en plantskola. När de unga flyttade in i sitt nybyggda hus bland träd, buskar, stenblock och hällar så blev de första åren en tid då platsen lyssnades in. De lärde känna hur vinden drog igenom träden, var solen låg på och var marken blev torr fortast.

Tidigt planterade de fruktträd – för träd tar tid på sig och äpplen, päron, plommon och körsbär är viktiga för en barnfamilj och barn hoppades de på. Därefter odlade de, dels det nyupptagna lilla trädgårdslandet, men framförallt sin bekantskapskrets. Varje annan trädgård som besöktes besågs med kunskapssökande iver. Vad fanns där, hur växte det och var det något som skulle kunna tillämpas i den egna trädgården? Vilka erfarenheter hade dessa äldre trädgårdsförvaltare, vad kunde de lära ut? Plantor delades och flyttades och byttes och med åren fylldes trädgården med syrener, schersmin, rosor, liljor, pioner, veronikor, anemoner, vildvin, humle, löjtnantshjärta, lavendel, krusbär, vinbär och forsythia i alla möjliga varianter och på de platser där de verkade trivas. Till att börja med så var det nog betydligt mer uttänkt. Här ska det stå en sån och där ska det stå en sån. Men föräldrarna lärde sig snabbt att trädgården hade en egen vilja och det var enklast att följa den. Så om det kom upp en oxelplanta mitt i trädgårdsgången kunde det vara en poäng att flytta på gången istället – för en oxel är ett vackert träd.

Facit sjuttio år senare är en trädgård där det som växer i stor utsträckning funnit sina egna platser. Den rosbuske som inte trivdes flyttades till ett nytt ställe.

Hade olje- och kemi-tänket trängt in hos föräldrarna så hade istället rosen getts mer konstgödning och all elak ohyra sprutats bort med någon tillgänglig pesticid. Och vi i nästa generation hade varit tvingade att fortsätta kampen för att hålla den uttänkta trädgården i schack. Konstgödning, besprutning och bevattning sommaren igenom i kombination med rensning, rensning och åter rensning.

Nu har vi istället en inlyssnad trädgård att vårda. Det vi behöver göra är att fortsätta lyssna. Och med en tämligen mild hand stödja det som behöver stöd. Gräset klipps men mossan i gräsmattan får finnas bäst den vill. Där så är lämpligt får vilda träd växa sig stora och därmed begränsa det sly som annars varit på väg upp. Variationen i trädgården skapar goda förutsättningar för pollinerande humlor och fjärilar att finna mat året om och att överleva vintrarna. Bärbuskarna bär bär och fruktträdens tyngs av alla plommon, äpplen och päron och det behövs stödjande stolpar för att grenar inte ska gå av.

Och medan barnen gläder sig bland smultron, krusbär och vinbär tar vi läsare rätt på en bok, söker upp en av bersåerna, lyssnar på rödhakens sensommarknaster och begrundar vindens susande – och lär oss, allihop, än mer – om växandet.