Lillhulda

Beroendeframkallande ”droger” är sådana  som ger sina användare särskilda kickar och som vissa människor (av sällan helt utklarade orsaker) inte kan få nog utan som ständigt strävar efter mer. Ofta missuppfattar man ordet drog och tror att det måste vara någon form av gift och att gift i denna mening skulle vara något kemiskt som – när det kommer i kontakt med biologiskt liv – inverkar i de kemiskt/medicinska processerna.

Så är det emellertid sällan. Oftast påverkar drogen istället centra i hjärnan som har med lustupplevelser att göra (antingen i enkla kopplingar som att man blir gladare, starkare, sexuellt mer stimulerad, eller i någon sorts tvärtomreaktion som ångestdämpning eller dövning). Sammantaget innebär droganvändningen att personen blir mer ”maskinell”. För omgivningen – som ju fortsatt förväntar sig mer ”levande” reaktioner (nyfikenhet, omtanke, medkänsla, sorg, etc) – kan förvånande nog detta robot-beteende upplevas som oberäkneligt. Men egentligen är det ju så att man förväntar sig mycket mer av en människa än att hon t ex bara ska vilja ha mer sprit.

Drogernas styrka ligger i att de ganska snart blir en del av den drabbade människans konstitution. Dvs utan drogen upplever hon sig själv som ofullständig. Därmed blir frågan om VARFÖR hon använder drogen underordnade det fysiska behov som drogen skapat.

Därtill kommer det ytterst besvärande faktum att för en – ofta stor – andel människor är den så kallade drogen ingen drog (hur stor andel beror av drogens faktiska verkningssätt). Socker är ett exempel som många människor klarar av att hantera men som för en del  riskerar att bli en genuin drog (särskilt för de känsliga växande barnen som ju behöver energi och därmed är predestinerade att föredra sött). Alkohol är en annan där siffrorna 10% ofta förekommit som hur stor andel av befolkningen det är eller riskerar att bli alkoholister.

En annan drog som samhället inte alls identifierat är pengar. Att pengar fungerar som drog förefaller ännu svårare att hantera än alkoholen. Vi tycker ju alla att det är trevligt att ”ha lite att röra sig med”. De som har mycket att röra sig med och som ändå ständigt vill ha mer beter sig som vilken alkoholist eller narkoman som helst – bara att deras metoder för att komma över sin drog inte förefaller lika samhällsoanpassade.

Bonusprogram, löner och pensionsavtal på många miljoner. Och sedan en arbetstid som ger endast en minimal fritid. Vore det så att de älskade sitt jobb mer än allt annat skulle de ju inte behöva så hög ersättning. Nej det är drogpåfyllningen, högre lön, mera bonus som är det som – för stunden – tillfredsställer dem.