Lillhulda

Mot slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet spred sig ett politiskt motiverat motstånd mot konsumtionssamhället och modets likriktning. Folk slog sig samman och ordnade gemensamma lösningar på en massa saker. T ex så flyttade man ihop i kollektiv och delade på matlagning och barnpassning och folkabuss (kolla filmen ”Tillsammans”). Eller man flyttade ut på landet och började odla egna morötter.

Ganska snart fick de – som i denna världsordning då brukade benämnas ”kapitalister” – spader och en massiv kampanj sattes in för att förlöjliga allt detta. Näbbstövlar, palestinasjalar och foträta skor stämplades med hjälp av en massiv reklambyråinsats som jättelöjligt.

Och så kom 80-talet och finansvalparna gjorde sitt intåg i världen och det blev häftigt att tjäna mycket pengar och glassa omkring på Stureplan. Och Marknaden upprättades som den enda sanna Guden och alla nationalekonomer trädde in som mer eller mindre självutnämnda profeter och till och med i radion fylldes sändningstiden med ekonominytt och ekonomirådgivningsprogram och plötsligt blev hela svenska folket aktieägare och började spekulera på börsen.

Det sorgliga med allt detta är ju att det visade sig vara så himla lätt att manipulera bort människors vilja till personligt engagemang och personligt ställningstagande. Det privata var politiskt ett tag. Numera är det privata bara offentligt – med sånt som dokusopor och högljudda mobiltelefonsamtal som fyller en hel t-banevagn. Jag hörs och syns - alltså finns jag (kanske?). Jag har köpt det senaste och dyraste - alltså finns jag (nog?).