Lillhulda

Det skräckbudskapet spreds för några år sedan. Man kunde läsa det i bakrutan på bilen framför i bilkön. Eller på bilen som parkerat sig bekvämt vid sidan av körbanan – i cykelbanan med två av hjulen på trottoaren. Som många andra trosuppfattningar krävde också denna kyrka samling kring begreppen.

Biltullar har med rätta uppfattats som en bilreligionsfientlig handling.

I stan är privatbilen en belastning. Den tar utrymme (körbanor och parkeringsplatser), den ger ifrån sig farliga partiklar och förändrar luftinnehållet i den luft som används av stadens innevånare när de andas. Den hindrar barn från att själva ta sig till och från skola och fritidssysslor. Den hindrar dem från att leka ute annat än på tillrättalagda platser. Den släpper ut sina avgaser i precis den nivå där mycket små barn har sina näsor.

Flera bilar tillsammans hindra bussar, ambulanser, brandbilar, polisbilar och taxi att komma fram. Den förfular staden (se bara centralbron i Kungliga huvudstaden – eller Skeppsbron samma stad). Den bullrar. Den kostar arbetstid (att arbeta in en ny bil tar ett år, ett år av ditt liv för att sedan kunna färdas fortare de återstående åren – men då har du inte tänkt på bensinen och reparationerna). Den kostar liv.

Men den ger den ensamme föraren pondus (så mycket pengar tjänar jag att jag har råd med…) och den ger den ensamme föraren en plats ifred morgon och kväll (fri från kvinna, ungar och chef).

Det uppväger det mesta...