Lillhulda

Ett vanligt problem är att den som tänkt ut en lösning gärna blir kär i den och kan ha svårt att släppa taget.

I Stockholm sitter nu vid makten ett gäng politiker som kärat ner sig i bilar och storkonsumtion. Så när EU beslutar om minskning av koldioxidutsläppen och stadens biltullssystem visar sig helt förenligt med stadens pågående liv (vart tog Handelskammaren vägen???) och hälsotillståndet (fetma och typtvådiabetes) behöver mycket mer spontan vardagsmotion (dvs inte bil från port till port) så tycks detta blåsa förbi som om ingenting hänt.

Och samma politiker - som i alla andra sammanhang så kraftfult värnar om skattebetalarnas pengar - lovar då ut 50 miljoner till Förbifart Stockholm för att få igång arbetsplanen (DN idag sidan 23 - som så ofta omöjlig att hitta i nätupplagan).

Dvs projektet som ska kosta landets skattebetalare 30 miljarder (minst) behöver 50 miljoner i lån från Stockholms stad för att alls komma igång.

Koldioxidproblemet - om det alls finns - får vi lösa genom att slakta korna och bygga ut kärnkraften.

Eller?

Dumheten är mycket farligare än elakheten, för elakheten tar sig ändå en paus ibland.