Lillhulda

Lillhulda störs som många andra av hanteringen av begreppen Respekt och Kränkning.

Alltför ofta hanteras dom som när små barn tar på sig mammas och pappas kläder. Kanske ligger det i begreppens natur att när människor kräver respekt eller anser sig kränkta så är det lättare att påstå detta om man har mycket liten erfarenhet av världen.

Respekt - ordet tål att smakas på. Det är en blandning av tilltro och uppskattning OCH tillplattning och "håll dig på mattan - gentemot mig". Kanske är det så att man aldrig kan kräva respekt - men att man kan få det?

Kränkning är ett annat begrepp - som efter Zarembas fascinerande artikelserie i den stora morgontidningen - lyfts fram i ljuset och som en sprattlande insekt kan undersökas. Lillhulda har inte riktigt den entomologiska kunskap (och nu menar hon inte etymologisk) som fullt ut verkar behövas men det tycks henne som att användning av kränkthetsbegreppet kommit att motsvara de ordlekar (som trots benämningen ofta var på blodigt allvar) hon drabbades av / deltog i som barn.

- Så är det inte.

- Joho

- Nehej tio gånger mer än du kan säga.

I det sammanhanget vill hon därför gärna lyfta fram ett av sina egna favoritord Övermaga. Övermaga - det är de där som ännu inte fått så mycket erfarenhet att de skaffat sig ett gott omdöme. Tonåringar typ. Många människor tycks gå genom hela livet som övermaga. Kanske gäller det oss alla - mer eller mindre. Vishet föds man inte med, även om redan mycket små barn kan vara våldsamt kloka.

En belysande uppvisning i övermaga beteende hördes i P1 häromdagen när miljöpartiets Peter Eriksson diskuterade med moderaternas Sofia Arkelsten. Peter talade som så ofta utifrån sin övertygelse om ett globalt ansvar kring miljöfrågorna och kritiserade alliansens brist på åtgärder. Sofia talade om hur fel han hade och hånskrattade i sändningen över hans inlägg.

Lillhulda tror att hon sa att det var "löjligt".

Eftersom vi lever i cyberspace så kollade Lillhulda upp SAs blogg. Där finns ett fint citat från Thatcher om att "låta dem växa och bli långa som har det i sig" och en insiktsfull formulering om hur svårt det är att göra något åt miljöproblemen och klimatet om man inte gillar att planera eller att hålla sig med långsiktiga planer. (Fast Sofia kallar det för att vara "emot planhushållning".) Lillhulda känner inte till några företag som uttalat sig mot planering och långsiktighet. Men för en moderat tycks det vara helt i sin ordning att låta skötseln av våra gemensamma resurser ske helt avsiktslöst och utan framförhållning.

Låt dom roffa åt sig som har det i sig typ. Bara det får marknaden att snurra så.

Gott omdöme får man genom erfarenhet, erfarenhet får man genom dåligt omdöme. Den devisen gäller bara om man inte alltför djupt bäddats in i uppfattningen om sin egen förträfflighet. Då blir det man ser och hör inte till erfarenheter utan endast till ett besvärande mummel från miljömuppar, fattigfolk, tredje världen, kommunister och annat löst folk - för att inte tala om jordklotet som harklar och står i - som allihop vill hindra utvecklingen. Att låta dem ta för sig som har det i sig.

...över hur många som, en och en, färdas i en låda av metall och plast, driven av miljoner år gammal växtlighet som skrumpnat ihop och trycks samman och omvandlats till en oigenkännlig flytande sörja där ormbunksblad, blomstjälkar och frukter av sedan länge utdöda växter inte längre går att urskilja.

Det enda man vågar påstå - i det rådande vetenskapliga paradigmet, är att klimatet då - när all denna olja kom till - var betydligt varmare. Så varmt att hela jordklotet var som ett enda växthus och lagren av växande örter byggde på varandra så förmultningen aldrig blev fullständig utan allt tjocknade som i en jättelik kompost eller som i de där vita plastförpackningarna som nu ersätter de forna höhässjorna vilka tidigare förstärkte ängarnas förhållningssätt till landskapets topografi och störutsättarens val av riktning på hässjorna i förhållande till uppåt och neråt i landskapet baserades kanske på erfarenheter om hur vinden sedan bäst rörde sig för att underlätta torkningen. Detta var innan de stora torkfläktarna, de som - ständigt dånande - gjorde samma jobb med hjälp av de uråldriga växtresterna som tidigare vinden gjort alldeles gratis men inte lika kontrollerat.

...över hur människor fortsätter som vanligt trots att vintern försvunnit och att ingen letar och att inte efterlysningar satts upp och åtgärder vidtagits för att leta rätt på denna årstid som är som nattens sömn så avgörande för återhämtningen av just vårt landskap, just vår del av ekosystemen, just här.

Som om det handlar om vilket apotek man ska anlita när apoteksmonopolet äntligen upphört och medicinen äntligen släpps fritt ut i den fria reklamens värld - eller vilken pensionsförsäkring man ska investera i, som om pengar kommer att vara av betydelse när inte längre något finns att köpa.

Så biter sig personer i beslutsfattande positioner fast i formuleringar och värderingsförklaringar för att vidmakthålla sin världsbild, sin raison d´être, i det politiska system som lockat fram det som möjlig tänkbar enda sanning att vi alla ska frälsas genom valfrihet och individens frihet att få förbruka jordens resurser så fort vi hinner bara vi betalar för det med de där leksakspengarna som har så lite med den verkliga verkligheten att göra.

Pengar som endast är symboler för hur personer med inflytande - och den stora massan som flyter med - valt att värdera andras arbete eller ekosystemets arbete runtom på det klot vi hävdar utgör världen.

Sedan kommer en tid då sedelbuntarna måste bäras i resväskor istället för plånböcker och då växterna inte hinner förmultna innan nya växer upp ovanpå de tidigare och allt lägger sig som en sörja men där ständigt nya gröna växter frodas och grönskar och allt läggs i tjocka lager och trycks ihop och omvandlas långsamt, mycket långsamt, mycket långsamt till lager på lager av energirika kolbindningar.

i Stockholm.

Inte tillräckligt för skidåkning men ändå snö.

Och kallt.

Och soligt.

Stockholmare är mer miljövänliga än svensken i gemen men har längre till naturen.

Fast snön faller också i innerstan.

En del Stockholmare tror att de bor på landet och envisas med att ta med sig traktorn vart de än ska. Fyrhjulsdriven och hög för att klara av lera, trädrötter och drivsnö. Det är inte dom som är de miljövänliga Stockholmarna. Och de har heller inte närmare till naturen.

Kanske har de helt enkelt för mycket pengar och har upptäckt detta att...

man kan inte äta pengar

så då får man se till att göra av med dem på annat sätt. Nåt dyrt sätt. Så att det syns att man har pengar.
Att man absolut inte är någon av de där 600 miljonerna.

Och att man bokstavligen skiter i miljön. Ungefär som dom där som kastar sten och skjuter raketer på brandmän och ambulanspersonal.

Alltså typ att man vill ha respekt typ.



Men idag är det snö i Stockholm.
Och kallt.
Och sol.

"Så förfärligt orättvist är livet och skulle man mot förmodan inte veta det när man är 15 år så borde man lära sig det omedelbart bums."

Så tycker Hanne Kjöller i dagens DN (ingen länk).

Som ledarskribent på DN är hon väl en av dem som ska ge (ny-?)liberalismen ett ansikte. Lillhulda antar att hon ogillar den sk kungliga svenska avundsjukan också.

Vad det handlar om just i detta konkreta fall är det att en del skolor tagit sig för att förbjuda rosutdelning på Allahjärtansdag. Handeln är säkert upprörd. Handelskammaren säkert också. Och det är väldigt frihetsbegränsande. Var ska det sluta...

En annan orättvisa är att folk är fattiga. 600 miljoner fler än vad Världsbanken först räknat med. Där tycks det dock vara mer pinsamt. För någonstans så tycks det som att nyliberalismen försvarar sin existens med att läran faktiskt ska innebära en spridning av välstånd. Inte ett upprätthållande av fattiga och rika.

Kanske.

För om det inte finns fattiga och rika - vem ska då göra de hushållsnära tjänsterna? Eller de jättebilliga skorna? Eller den billiga maten? För att inte tala om alla leksaker som man får på köpet om man köper hamburgare eller serietidning t ex.

Alltså om alla ska vara rika så blir ju pengarna mindre värda för var och en... eller?

Så jag tror mer på Hannes budskap. "Att bädda in barnen som puppor i verkligheten gör det knappast lättare för dem att flyga som vuxna." Nej - fram för rosor till de vackraste och populäraste varje dag (inte bara en gång om året). Och mer pengar till de rika. Så lär sig de övriga att veta sin plats så tidigt som möjligt. Så blir det inte så krångligt och så pinsamt när alla som borde det också fått det...

...lärt sig veta hut alltså. Och hålla sig på sin plats.

Det finns en populär föreställning om att man kan jämföra olika möjligheter och välja ut den lämpliga genom att ange vilket pris man är beredd att betala.

Vill jag ha en vara så betalar jag för den. Är den för dyr så vill jag inte längre ha den.

Enkelt eller hur!?

Fattiga människor är i det marknadstänkandet lyckliga nog att vilja ha lite.

Ja alltså det är ju tur att de vill ha så lite när de nu faktiskt inte har så mycket pengar att handla för.

Att de faktiskt vill ha lite märker man ju på att de köper så lite.

Hajar ni!?

Svårar blir det när man ska marknadssätta saker som faktiskt inte kan köpas. Att det finns isbjörnar och pingviner t ex.

Det är ju inte bara det att de inte kan köpas - det är förmodligen få som skulle vilja ha en levande isbjörn hemma. (En uppstoppad skjuten en kan man däremot betala mycket för. Häftigt typ!) Utan det är ju just det att man kanske gillar tanken på att det finns isbjörnar vid nordpolen, tigrar i Indien och lejon i Afrika. Typ.

Marknaden är just i det fallet handfallen. Dess prästerskap har dock sedan länge funnit på en lösning. De intervjuar folk och frågar hur mycket de skulle kunna "tänka sig" att betala för att veta att isbjörnen faktiskt finns.

Detta är obs inte något förslag till skatt eller annat otäckt som i sin tur riskerar att störa marknaden utan tänkt som en rent tankeexperiment.

Alltså vad är du - just du - beredd att betala om det skulle ställas på sin spets  - t ex för att isen ska finnas kvar vid nord- och sydpolerna?

Det tycker Lillhulda att du ska fundera över idag. Som skogstroll så känner hon sig rätt olycklig nu över den varma vintern och bristen på snö. Isarna saknas henne. Snögnistret mot den klarblå solhimlen likaså.

I dagens DN som hamnar varje morgon i hennes brevlåda konfronteras hon med att fler och fler känner denna sorg och oro. Så kanske att den hundrade apans tid snart är inne.

Men de som har något att vinna på att hålla sig ifrån insikterna, de kämpar med näbbar och klor. Uttryckt i text innebär det att de sprider formuleringar som definierar ut vad som är rimligt och inte. Idag kan man t ex läsa Henrik Brors förströdda (? eller skräckslagna) kommentarer kring miljöpartiet.

Så här skriver han:

"Miljöpartiet vill framstå som det sanna klimatpartier och drar till med

- Stopp för inrikesflyg söder om Sundsvall (2020).

- Stopp för kolbrytning i EU (2010).

- Kraftigt höjda klimatskatter för industrier, lastbilar och personbilar, och straffskatt för stadsjeepar."

Lillhulda förstår det som att han insinuerar att Miljöpartiet bara vill framställa sig (inte faktiskt vara) mer klimatrealistiskt än de andra - mer riktiga - partierna. Hur knäppt detta är visas genast, tycks han mena, i de förslag de "drar till med".

Det orealistiska miljöpartiet.

Typ.

Vad är du beredd att betala för isbjörnarna och isen?

Du kanske ska fråga barnen i din omgivning hur mycket de är beredda att avstå från sin veckopeng? För att realistiska personer ska få fortsätta att flyga inrikesflyg och köra stadsjeep t ex?

...söker en man sina borttappade nycklar. Vartefter han letar kommer fler människor till hans hjälp. Det är inte vilka nycklar som helst. Det är de enda nycklarna som går till det lilla huset mitt på torget där alla stadsinnevånarna förvarar sina sommardrömmar. Fiskespön, hängmattor, hav och snäckskal. Och vinterdrömmar. Snö, skidor, pjäxor, vantar och strålande sol över vitbländande snö. Klarblå himmel. Tall.

Människorna letar och letar i natten. Regnet hänger i luften och de vissna löven blåser runt i små virvlar. Gatlyktan lyser över den våta trottoaren och ljuset förstärks av de så ofta förbipasserande bilarna. Till slut är det en liten flicka som frågar (så där som hennes mamma brukar fråga): Men är du alldeles säker? Alldeles säker  på att det är här du tappade dem?

Mannen ser förbryllat på henne. Så klart inte, säger han. Det gjorde jag därute i skogen. Men där är det alldeles för mörkt för att leta.

Rubriksättare är ett släkte Lillhulda skulle vilja sätta under särskild observation. Om någon forskare i framtiden skulle vilja förstå de underliggande dunkla motiv eller obearbetade ångestar som fick sådant genomslag i det sena 1900-taletsoch tidiga 2000-talets samhällsutveckling så bör rubriksättarna och deras rubriker erbjuda snabbast tänkbara ingång.

Lillhulda har berört detta tidigare. Rubriksättarna går likt målsökande robotar direkt på det kollektiva undermedvetna.

T ex rubriken i dagens DN (ekonomidelen): "Klimatfrågan kan driva världsekonomin in i allvarlig kris"

Lillhulda tror nog fortfarande att det är tvärtom - att det är världsekonomin och hur den är organiserad som driver in klimatet i en allvarlig kris.

Men resonemanget i den artikeln är det gamla vanliga när nationalekonomer diskuterar Marknaden. Marknaden kan inte ha fel. Blir det fel så beror det på att någon/något har STÖRT Marknaden. Politiker t ex eller som i detta fall Klimatet.

Slutet av nittonhundratalet innebar enligt mångas mening en rannsakning och en uppgörelse med gamla föreställningar och utopiska visioner. Kommunismen åkte ut med Sovjetunionens upplösning och gammaldags moral kring diverse dygder har hamnat i soptunnan som otidsenligt tjafs som hindrar den personliga friheten.

Marknaden har blivit den nya guden och motståndarna till Mammondyrkan får se sig ihopbuntade med diverse idioter som, med den "liberala" pressens hjälp, ges jättestort utrymme i all nyhetsbevakning. Människors vilja att organisera sig tillsammans stämplas som Sovjetinspirerat förtryck av egen företagsamhet (som om Sovjetunionen någonsin varit i närheten av utopin om det kommunistiska samhället). Muslimers motvilja mot det kommersiella samhället (t ex vad gäller ränta) och religionens värnande om etik och moral och ansvar buntas ihop med Jihadisterna och Alkajda. I Sverige har den svenska fd statskyrkan gjort vad den kunnat för att bryta upp traditionerna. Moderniseringen av psalmspråket och nya texter i de ritualer som ingår i kyrkans liturgi har effektivt skurit av gamla människors hemkänsla i kyrkans famn och de unga förväntas ju ändå inte dit så effekten har ju onekligen blivit god (?). Ut med allt moraliserande, begränsande, hämmande och in med Mammon, förlåt Marknaden.

Frågan är väl vad vi ska göra med alla gamla stenkåkar som står spridda över svenska landsbygden - men Marknaden kommer säkert på något. Sälj skiten eller öppna Stormarknad typ.

I Sverige säljs skiten ut för fulla muggar (hm - oavsiktligt kul). Att äga gemensamt är av ondo. Skolan, biblioteken, sjukvården, energiförsörjningen, telefonen, posten, tåget och allt som faktiskt i grunden utgör grundvalarna för det gemensamma samhället. Allt detta ska konkurrensutsättas och bli effektivare. Denna utopiska föreställning om att konkurrens är lyckopillret för allt, den utopin förväntas vi svälja med hull och hår. Vi ska vara kunder och vi ska välja. Vi SKA välja. Och ju mer vi har att välja mellan ju bättre. Har Marknaden sagt.

Några otrogna vill slippa välja. Några romantiker tycker det var bättre förr när det fanns en, och endast en, kommunal skola och det kom skolinspektörer som kontrollerade den. Några romantiker vill inte ägna tid åt att välja elbolag, telefonbolag, tandläkare, vårdcentral, skola, pensionspenningsplacering eller bland 20 varianter på i stort sett identisk tandkräm. Några tror att det går att fatta gemensamma kloka beslut om sparsamhet, hänsyn och solidaritet. Några drar mer än gärna ett strå till den gemensamma stacken bara de vet att stacken är att lita på. Några tror att det är bättre för klimatet och för jordklotet och för mänskligheten om man delar och inte var och en ska köpa eget.

Jag tror Marknaden blir väldigt arg då. Väldigt arg. På romantikerna. Tur nog så finns det gott om plats i pressen att upplysa folk om HUR DET KAN GÅ!

Så skärp dig - gå ut och köp något. Helst något som snart går sönder eller blir omodernt så du måste köpa nytt igen. Då blir Marknaden glad.

Marknaden (eller snarare dess präster/Nationalekonomer) spänner ögonen i Klimatet och väser: This town aint big enough for the two of us.

Så sant.

Lillhulda fick syn på en annan saga - läs den...

Sagor är en del av vår kultur, av mångas kultur verkar det.

I Spanarna i fredags tog Per Naroskins upp vårt behov av skämt. Särskilt i svåra tider kan skämtet vara det som får oss att överleva. Skapa den distans som får oss att orka med ett tag till. Han tipsade om en klimatmugg som väl efter detta borde kunna bli en slugger som årets julklapp. Givet att de som handlar julklappar också hade tid att lyssna på P1.

Sagor är ett annat sätt att få distans och orka. Få perspektiv att se. Få förebilder att stödja sig med (de modiga barnen, den fattiga skräddaren etc). Tove Lifvendahl har ansvarsfullt tagit på sig att berätta sagor för folket. Det gör hon på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Sådant är inget nytt. Att makten eller maktintressena berättar sedelärande sagor för folket förkommer  i alla tider och i alla kulturer tror Lillhulda. Toves saga verkar vid första genomläsningen vara en skämt men Svenskt Näringsliv är nog en humorlös sammanslutning. Så Sagor från Svenskt Näringsliv behandlar man lämpligen med stort allvar och lyssnar noga på - så som man bör behandla makten. Sedan ska man fråga sig - är denna moraliska saga till för Ditt och klimatets och jordklotets eget bästa - eller är det månne någon som tänkt tjäna sig en hacka?

Lillhulda gillar klimatmuggen. Och Den Andra Sagan i dagens (11/12 2007) DN, den på kultursidan (den läskiga kultursidan). Den är en saga med humor. Nästan som en äkta folksaga. (Men som så ofta när Lillhulda vill länka till artikeln - Malin Ullgren, kulturdelen sid 5 - så hittas inte den på nätet - finns det månne en jätten Glufsglufs på DN som gömmer sådana sagor - sagor som folket inte bör höra?).

Det snöar fortfarande inte.

Politikerna i Stockholms tänker få folk att se mer positivt på klimatförändringarna genom att dra ner på snöröjningen i staden. Om det blir kaos i trafiken så fort det börjar snöa kommer folk bara bli glada över om årsmedeltemperaturen höjs några grader.

Politikerna i Stockholm är rädda för att den bil-likgiltighet som börjat bli vanlig bland den yngre befolkningen ska få återverkningar och göra att tjänstemännen runt om i stadens förvaltningar ska börja tänka fel. Alltså införs nu tjänstebil till alla chefer.

Politikerna i Stockholms län är rädda för att biltrafiken ska minska och har därför beslutat att inte satsa på diagonal Ulvsunda utan tänker istället bygga en ordentlig ringstruktur för riktiga bilister som vill åka långt och snabbt varje dag. (Inte för sådana mjäkiga som bara ska pendla mellan bostaden och jobbet.)

Vägverkschefen i Stockholm värnar om jobben åt Vägverkets alla konsultföretag och går ut och talar om för det dumma folket att Förbifart Stockholm är en satsning för naturen och kulturen.

För att inte den biloberoende miljöstadsdelen Hammarby sjöstad ska bli alltför trevlig och alltför barnvänlig införs nu boendeparkering - tvärs mot beslutat program.

För att Stockholmarna i gemen inte ska börja betrakta gatorna som underlag för promenader (ett problem som uppstått nu i och med trängselavgifternas dåliga inverkan) så stimuleras ett ökat bilinnehav i hela staden genom att tjänstemännen i fortsättningen ges i uppdrag att planera för 1,0 istället för som tidigare 0,7 parkeringsplats per lägenhet.

För att stimulera till mer bilåkande ändå kommer busslinjerna att göras längre och krokigare så att idioterna som väljer kollektivtrafik ska fördröjas ännu mer.

Cykelbanorna ska enkelriktas ut från stan så man blir av med cyklisterna.

Föräldrar ska uppmuntras att skjutsa sina barn till skolan varje dag så att man får större kundunderlag till de fetmaoperationer som privatvården ska erbjuda i framtiden. Undvik vandrande skolbussar.

Ishockeyrinkar och tennisbanor får i fortsättningen endast läggas i områden utan kollektivtrafikförsörjning.

Utan bilen stannar Stockholm. Utan Stockholm stannar Sverige. Eller hur..... Det ska de se till - de politiker vi valt.

Samtidigt som polarisarna smälter och isbjörnarna får allt svårare att hitta mat. Samtidigt som klimatberoende väderkatastrofer allt tätare dyker upp i nyhetsrubrikerna. Samtidigt som gruvolyckorna i de allt djupare gruvschakten antyder att naturresurserna inte är oändliga. Samtidigt som alltfler i Kina, Indien och andra länder med växande medelklasser byter från cykel till bil. Samtidigt som de forna påstått kommunistiska länderna Sovjet och Kina visat sig på nolltid kunna frambringa superkapitalister med pengavalv av JoakimvonAnka-storlek.

Samtidigt som mördarsniglar, fästingar, malariaparasiter, älglöss, dvärgbandmask, nilabborre, kräftpest, kaniner, råttor sprider sig ut från tidigare begränsade områden ut över världen i namn av den fria marknadens förlovade paradigm. (Nejnej, det är ingen som handlar med dvärgbandmask, man får den på köpet.)

Samtidigt finns ett litet land långt uppe i norr där i stort sett alla över sju år kan läsa och som, i ett globalt perspektiv, är tillräckligt rikt och tillräckligt inkomstutjämnat för att alla ska få mat och kläder och tak över huvudet (om än inte alla hittar rätt).

Där finns ett folk som valt en regering som tycks sträva mot att landet ska bli mer vad de kallar fritt. Fritt från pålagor som skatter och kollektiva lösningar. Fri kommersiell television, fritt ägd press av några få, fritt fram att spekulationsköpa de bostäder som byggs för det uppväxande släktet. Fritt fram att etablera skolor som segregerar barn från varandra. Så att kristna barn inte ska behöva träffa muslimska barn (och vise versa), eller fattiga barn inte ska behöva träffa rika barn (och vise versa). Fritt fram att låta dem som har pengar betala för en bättre sjukvård så att vi alla sedan med den lilla skatt som behövs kan betala minsta möjliga till de eländiga stackare som måste gå till allmänvården.

Där finns i detta land en huvudstad där människor bor nära varandra och där avstånden i själva stadskärnan inte är större än att man kan promenera genom större delen på mindre än en timme.

Där har motvilliga politiker av folket tvingats införa en avgift för dem som tar sig friheten att ta in bilen att trängas med i stadens huvustad (på bekostnad av gångtrafikanter, cyklister och kollektivtrafikresenärer). För att inte helt tappa ansiktet bestämde dessa politiker genast att den avgiften ska gå till att bekosta fler bilvägar.

I den huvudstaden har nu en dinosaurie från urtiden satts att förhandla fram en trafiklösning. Den lösning som tagits fram innebär bl a en 30-miljarders-satsning på en vägförbindelse i tunnel och på broar över tidigare tysta naturområden från södra delen av ytterstaden till den norra.

Och miljöministern uttalar sig i radions morgonprogram och menar att färre flygresor inte är något mål...

Hur var det nu - att äta hela kakan och att ha den kvar - det fixar sig väl med tillväxten eller hur!?

Lillhulda noterar att det ändå finns några till som liksom hon själv närmast känner desperation inför det hela. Det är väl någon slags tröst.