Lillhulda

Det finns en del farbröder som alltid får plats på t ex Dagens Nyheters debattsidor eller ledarsidor för att uttala sig fördömande om vissa föeteelser och trosvisst om andra.

Radetski, Ahlmark och Tännsjö återkommer - med längre eller kortare tids mellanrum – och får bre ut sig med provokativa påståenden om absoluta sanningar. Antagligen finns de där för att skapa utrymme åt åsikter som i vanliga fall skulle uppfattas som något aparta – men som i ljuset av dessa herrars alster framstår som rena mjukispratet. Framförallt handlar det om – märker den som varit med ett tag – att skapa utrymme för den förment fria marknaden.

Nu senast i raden farbröder släpptes Anders Isaksson fram med rubriken ”Miljöpolitiken som vår tids religion” (DN 19 april). Där ondgöra han sig över att politikerna vill påverka folks köpvanor åt ett mer ekologiskt och/eller rättvisemärkt håll.

I VERKLIGHETEN, säger Anders Isaksson, finns det inga större skillnader i vare sig kvalitet eller hälso- och miljökonsekvenser mellan ekologiskt eller traditionellt odlade livsmedel från normalt välskötta svenska jordbruk. Något bevis för det påståendet anser han sig tydligen inte behöva.

Det bevis han anför - för hur dumt det är att låta miljöhänsyn och ekologi styra – hämtar han istället från kväve och fosfordiskussionen vad gäller Östersjöns vattenrening. Där lyssnade nämligen politikerna på fel forskare – enligt Isaksson.

En första invändning mot farbror Isaksson är tidsperspektivet. Traditionellt har man odlat ekologiskt i tusentals år. Vår moderna tids vanligaste odlingsformer i västvärlden bör ses som den modernitet de faktiskt är och ska de kategoriseras så är begreppet konventionellt mer adekvat. Konventionen för hur växt- och djurprodukter tas fram har sedan tiden efter andra världskriget allt mer blivit en industriproduktion med högt tillskott av kemi och fossila bränslen.

Effekterna av detta experiment – som alltså pågått i knappt en mansålder – vet vi en del om. Men penningfördelningen mellan konventionellt industrijordbruk och alternativ KRAV-odling är – milt sagt – ojämn och tidningarna (t ex DN) är beroende av annonsintäkter och man biter som bekant inte den hand som föder.

Det har faktiskt visat sig finnas en skillnad beträffande t ex kroppshalter av giftiga ämnen mellan barn som uppfötts på ekologiskt/biodynamiskt framtagen mat och konventionellt odlad mat. Barn uppfödda på KRAV-märkt/biodynamiskt har mindre giftanrikning.

OCH det finns faktiskt en större biologisk mångfald i ekologiskt anpassade jordbruk (ogräsblommor som blåklint, fler fjärilsarter, mer fåglar etc). Anders Isaksson förefaller betrakta denna skillnad som så liten att den kan bortses från. Några fjärilar mer eller mindre. Några allergiska barn till... I det stora världsmarknadsperspektivet – menar han det Isaksson? – är det viktigare att stormarknaden erbjuder så billig mjölk att vi har råd att köpa en märkesväska till. Eller ha ännu mer hästkrafter i den bil vi förväntas köra omkring i på stans 30-gator.

Vad som är vår tids religion återstår att fastslå – personligen misstänker jag Marknadsliberalismen! Och att farbröderna i DN är dess överstepräster.

Leksaksbutikerna har blivit så könssegregerade att man kan fråga sig om det inte vore bekvämare att ha särskilda pojk- och flickleksaksaffärer istället. Eller åtminstone mer genomfört så att halva affären har ljusblåa mattor och halva skära. Det skulle ju snabba på inköpsprocessen.

Pojkar ska ha tråkiga kläder. Redan tidigt ska de tydligen vänjas vid att hur de ser ut saknar betydelse – alla pojkar ser ändå likadana ut –de kan fokusera på att göra istället.

I DN var det för något år sedan en artikel om leksaksinköparna. Det visade sig vara enbart män - i åldrarna över femtio. Är det män som ogillar kvinnokampen, jämställdhetsarbetet och feminismen överhuvudtaget som regerar i våra leksaksbutiker och som beslutar om trenderna för barnkläder? Är det förklaringen? Föräldrar väljer. Men det är svårt att välja det som inte finns.

Tonårsstadiet är minst lika undanhållet den politiska sfären. Vad din dotter har på sig ska vara en sak mellan marknaden och henne. Och marknaden vet att sex och osäkerhet skapar större konsumtion än kärlek och trygghet. Om du måste skaffa attribut för att känna dig fullvärdig så är du bättre för marknaden. Alltså stödjer marknaden alltid tonårsupproren. Själva tonårsbegreppet var ju också från början en marknadspryl. Tonåringar – det är de som ska göra tvärtom mot de vuxna – och sålunda är tvungna att skaffa en massa nya prylar eftersom de gamla riskerar att bli förknippade med föräldrarna. ”Köp din personlighet.” Fast reklammakarna har fått till det lite snyggare "get yourself an attitude". Och föräldrarna håller sig förstående eftersom det är föräldrarnas plikt – och lämnar därmed ut sina barn åt konsumtionsgubbarna.

Är det möjligt som förälder att ta ifrån marknaden makten över barnen utan att för den skull bli de auktoritära eller genompräktiga föräldrar man försöker undvika att vara?

Marknaden är en kraftfull hydra som snarare får två huvuden till istället för det man lyckats hugga av. Och marknadskramarna har ett kraftfullt argument i att marknaden innebär frihet och att det var himla trist när alla måste göra likadant, så där som det var på sjuttiotalet.

Hydror bekämpas emellertid lämpligast med utsvältning. Hugg inte av något, ignorera det bara. Gör ditt barn en tjänst. Håll dig medveten om vad det är du köper, vilken framtidsvision du skapar i ditt barns huvud, vilka uttrycksmöjligheter du ger ditt barn och vilka begränsningar. Gör det privata politiskt. Vill du ha döttrar som tar för sig och som säger ifrån betänk då vilken signal du ger dom när du accepterar ett par sandaler med remmar som inte tål ens en kuperad gräsmatta. Vill du ha tonårsdöttrar som inte oroligt anpassar sig till allt vad killen säger så måste de ha ett fokus längre bort än sitt eget utseende.