Lillhulda

Det tog inte många timmar förrän de var tillbaka – de fattiga småbarnsmammorna i sina bilar. Stockholmsförsöket avbröts måndagen den sista juli och redan innan veckan var slut hade trafiken ökat med 20 %.

Handelskammaren räknar med att börsen stiger nu och att Stockholm åter kommer att bli den effektiva storstad den var innan staden förlamades av brist på bilköer. En och annan taxichaufför gläds också åt att det nu går att få ut högre pris per uppkörd liter bensin. Biltullarna gjorde ju som bekant att man kunde köra nästan i full fart genom stan och en del resor blev nästan fånigt snabba. Sånt går det åt bensin till. Bättre då att stå stilla och låta taxametern räkna in tiden istället.

Gladast är de frihetsälskande. De som tullsystemet tvingade in under ytterligare skattetryck. Även om de fortfarande lever i ett av världens mest ofria land så har åtminstone ett ok lyfts av deras arma axlar.

De modernistiska storstadsromantikerna – som vill känna stadens puls och höra stadens brus – kan åter sätta sig på utecaféerna kring Sveavägen och Odengatan och njuta av när tjugo bilister sätter gasen i botten då rödljuset växlar till grönt. Eller så kan de ordna en picknick utmed vägen förbi Riksmuséet och Albano båtklubb. Och njuta av att se rikedomen uppradad som pärlor på ett radband i en lång ringlande orm krypa in mot staden på morgonen och krypa ut igen på eftermiddagen. Bjud gärna med någon från Handelskammaren och njut tillsammans. Det känns ändå rätt hoppingivande – att de fattiga småbarnsmammorna har råd med så fina bilar.

Stockholm var under några månader ett ofrihetens hemvist på jorden. Människor tvingades åka buss, tunnelbana, pendeltåg eller till och med cykla för att inte ruinera sig. Hederliga småbarnsföräldrar nödgades dela säten med pensionärer, skolungdomar och andra subversiva billösa individer. Handelskammaren låg sömlös och vred sig nätterna igenom av oro för hur alla stackars innerstadsaffärer skulle förlora kunder. Och inkomsterna från parkeringsböter gick ner. Det var en katastrof alltihop.

Nu håller vi tummarna inför valet.

Har alltid undrat hur det ser ut i tankemaskineriet hos såna som Stael von Holstein. Kul att han berättar i Metro. Historien om travhäststallet för några veckor sedan var ju en bra illustration.

Alltså ett stall med bara en stjärna och några riktigt bra, resten skräp som man inte kan göra sig av med. Och så bara pengar till en tränare och en startavgift. Ja vad gör man då? Jo satsar allt på stjärnan och tränar henne och vinner hon så blir det pengar till arrende, foder, fler tränare och pengar till veterinären och råd att ta hand om fölen.

Så bra.

Vinner hon inte – går det åt helvete.

Det är det som är frihet.

Fast vore jag den där travstjärnan skulle jag dra från ett så dåligt skött ställe där mina vinstpengar ska gå åt till att göda ett konkursbo. Men Johans travhäststjärna har väl knappast någon valmöjlighet - den enda som kan välja i hans stallmodell är väl möjligen tränaren – eller är det ägaren till stallet kanske? De hundra travhästarna går där som nåt slags boskap enligt öststatsmodell och kan bara hoppas att det ska finnas hö imorgon också. Och fölen har ingen tid att ta hand om, om inte travstjärnan vinner loppet..

Jo jag har nog misstänkt det – att det är de som tror sig som absoluta vinnare som tycker marknaden är lösningen på allt. Och som säger till de dåliga och sjuka att vänta bara tills vinsten kommer så ska ni få några smulor med ni också (fast inte mer för det vore inte rättvist för ni är ju inte lika bra). Det går ju bra för Johan. Så det är väl bra att han tror. Då känns allt ju så mycket enklare och ju enklare det känns ju lättare går det – att ta för sig.

Evolution är det som fortgår ständigt. En tillpassning till rådande omständigheter. Nu skriver jag inte anpassning för det låter så inställsamt. Evolutionen är inte inställsam. Den är opportunist. Går det så går det – typ. Det är därför de flesta växt- och djurarter får så stor avkomma. De är insatser i livets stora lotteri och föräldragenerationens förhoppning att åtminstone nån unge ska klara sig.

Fast det där är också fel formulerat. Det finns ingen som helst anledning att misstänka att maskrosen tänker på hur det ska bli för nästa generation när den låter vinden sprida sina frön. Och nu blev det fel igen. Det är inte maskrosen som låter vinden sprida sina frön. Det är de växter vars frön blivit lätta och fått form som liknar de mycket senare fallskärmar människorna hittat på – det är de fröna som vinden får tag i. Eller som följer med när vinden blåser förbi.

Det är svårt att beskriva skeendena i naturen som icke avsiktliga. Men vill man förstå vad det är som händer så är det en poäng att öva på detta. Det finns en hel del AHA-upplevelser som då kan få komma till.

Ett exempel är allergierna. I ett långsiktigt evolutionärt perspektiv så skulle – om inte läkarvetenskapen och engagerade föräldrar ingrep – de som blev allergiska i vår nya sköna värld leva sämre och sannolikt kortare liv, få färre avkomma och klara sina ungar sämre och efter ett antal generationer skulle allergier vara tämligen ovanliga. De som då levde – om så där ett antal sekel – skulle klara alla nya kemiska ämnen och bristen på tidigare vanligt förekommande mikroorganismer mycket bättre än vad genomsnittet av världens befolkning gör just nu.

Fast vägen dit skulle ju inte vara så kul. Men det är ett exempel på hur evolutionen fungerar. (Men inte något exempel på hur evolutionen arbetar – för evolutionen har ingen avsikt.)

Ett sådant evolutionärt perspektiv är också praktiskt när man ska förhålla sig till just introduktionen av nya ämnen. Sannolikheten för att våra kroppar ska tacka och ta emot och låtsas som ingenting när nya –aldrig tidigare erfarna ämnen, hopsnickrade i något laboratorium – introduceras i vår miljö. Den sannolikheten är mycket liten. Det är också därför det finns så mycket forskning med försöksdjur. Den forskningen räcker ändå inte på långt när för att täcka upp allt som entusiastiska experimenterare kommer på och som lika entusiastiska marknadsförare ser som potentiella storvinster och gör vad de kan för att prångla ut.

Sambanden är heller inte så linjära som man skulle önska sig om man nu faktiskt ville hålla koll. Det tog ju ett tag innan man upptäckte att nylonskjortan faktiskt saknade en hel del finesser som bomullsskjortan haft – trots att de såg precis likadana ut. Strykfriheten och tvättlättheten – som gav nylonskjortan sitt stora genombrott – var inte hela sanningen. En täthet som en plastpåse gjorde den snart till ett tortyrinstrument för varje nervös ung man med minsta anlag för svettning.

Nylonskjortan dyker ständigt upp – i alla möjliga former. Bröd som inte möglar på flera månader. Gröna äpplen som är gröna tills innandömet blivit stoft. Bakteriedödande medel som gör kök och badrum kliniskt fria från allt levande. Antibiotika som befriar oss från alla möjliga små förtretliga infektioner. Sötningsmedel som gör att vi kan äta sötsaker utan socker och dricka ännu mera läsk. Fettfria margariner som gör att vi kan äta så mycket smörgåsar vi vill.

Gemensamt för alla nu uppräknade exempel är att de ruckar på balanser. Våra kroppar har inte evolutionär erfarenhet av dessa produkter. Det är ett jättelikt experimenterande vi håller på med. Inte bara med våra egna kroppar och våra barns. Utan också med hela jordklotet. För alla dessa produkter tar vägen någonstans, en del bryts visserligen ner fort, men mängden kemi-experiment ökar lavinartat och även med en snabb nedbrytning så har de passerat åtminstone någon process i de stora kretsloppen som håller livet på jorden i gång.

Med en bättre evolutionär förståelse hos t ex medicinska forskare och hos livsmedelsverket skulle många överraskande bieffekter ha kunnat undvikas långt innan de uppstod. Men den moderna ingenjörsforskningen tänkte i flera steg och bortsåg bekvämt från att det fanns en natur – inte att ta hänsyn till utan – att ta på allvar.

Det finns en viss sorts herrar, ja jag har mest stött på herrar, som avfärdar varje ansträngning till något samvetsinriktat som grundat på en stor lögn.

Säg Krav-odlat och det dyker upp ett överlägset leende (men man anar en lätt panik i slagskuggan).

– Det där är bara båg, säger de och låter ana en världsvan bakgrund. – De använder lika mycket kemikalier som alla andra. Och förresten så blir det lika mycket övergödning från sådana jordbruk som från konventionella.

– Och ta en sån organisation som Röda Korset säger de, hälften går till administration. Och dom som tar hand om biståndet sen – det är bara en massa mellanhänder som skor sig på vår godtrogenhet.

– Jag kände förresten en som handlade på en sån där antropologisk gårdsbutik en gång och sylten var möglig. Man måste faktiskt använda konserveringsmedel i vårt moderna samhälle. Man kan inte stå emot utvecklingen. Förresten har ingen bevisat att det skulle vara nyttigare att äta Krav-odlat.

– Dessutom har folk inte råd att handla så dyr mat. Det är bara såna där medelklassakademiker som inte bryr sig om att deras stackars ungar får gå i omoderna kläder och blir retade i skolan. Det går kanske att skicka med en Krav-banan till fiollektionen – men till is-hockeyn – sällan, man vill väl inte skämma ut sina ungar heller.

– Dessutom går dom ju inte att äta – Kravbananerna – mjöliga och halvruttna. Nej tack, inte för mig. Vadå att de skulle vara övermogna. Jamen varför blir inte riktiga bananer mogna lika fort då. Jaså, jaja – fast det tror jag inte på. Förresten kan man inte hålla på och hålla reda på allt. Man får välja vad man ska lägga ner sin energi på. Vi prioriterar nog lite annorlunda än du. Och förresten så är det lika mycket giftanvändning i Krav-odlat, fast dom inte låtsas om det. Det har jag läst.

Fast på riktiga landet låter det annorlunda. Där bönderna i flera generationer tvingats in i ett ”modernt” kemikaliejordbruk av ingenjörstänkande bondeupplysare från landets lantbruksnämnder. Vuxna bönder som i sin ungdom låtit far- och farfarsgenerationen förstå att det var nya tider nu, rationella tider och moderna brukningsmetoder. Vuxna bönder som i decennier tryckt ner all oro över sin kemikalieanvändning och sagt sig själva att inte vara så inskränkta. Bönder som hållit sig med eget land för den egna odlingen men sagt sig att det bara var för att hålla gumman lugn.

Jojo säger dom nu, titta bara hur det ser ut, tistlar över hela åkern – det är vad han odlar han den där. Jojo.

I Stockholms stadsliv finns det egentligen bara en sort jag omedelbart blir riktigt rädd för. Det är de där insekterna i cykelbyxor, hjälm och solglasögon som far fram som på räls på körbanor och cykelvägar. Hukande i räkställning, med däck smala som gammeldags tunnband får de mig att associera till uppretade jordgetingar. Cyklar jag själv så ilar en sekundsnabb skräck igenom mej – är jag händelsevis i vägen för deras osynligt utlagda spår? Vilken smäll det skulle bli!

Går jag, så har jag – peppar, peppar – lärt mig att reagera på vindsuset och den irriterade ringsignal som – i bästa fall – ljuder sekunden innan de schvissar förbi, mot rött, vid övergångsstället.

Cykling är ett balsam för själen. Cykeln i sig är en av de absolut smartaste uppfinningarna som kommit fram under de senaste seklen. Mot en mycket måttlig insats kan man bekvämt röra sig långa sträckor utan att bli särskilt trött och utan att förbruka det allra minsta av olja, kol eller kärnkraft. Den är lika smart som datorn när det gäller utväxling på ens eget arbete.

Dessutom får cyklisten bra motion och en mängd upplevelser på sin färd. Lindarnas doft i Kungsträdgården. Bulldoften från bageriet vid Björns Trädgård. Sjöfågelskriken när man cyklar längs med Årstaviken. Vindrufset i håret när man kommit ut mot Valdemars udde.

Cykelgetingarna är som vilka augustigetingar som helst – fast de finns året runt. När augustigetingarna förstör saftdrickandet och till slut tvingar in hela sällskapet med gräddtårta och allt inomhus så tvingar cykelgetingarna den långsamma flanörcyklaren att ständigt vara beredd på att bli omcyklad i kanonkulefart med endast millimetrar till godo. Själv har jag – tillsammans med rätt många andra vardagscyklister – upptäckt att parallellgatorna till gatorna med cykelbanor känns betydligt trivsammare att cykla på. Cykelbyxcyklisterna har inte tid att ta en omväg på ett kvarter så om man avstår från stadens huvudcykelstråk kan cyklingen fortsatt vara den källa till motion, kontemplation och sinnesupplevelser som den är så perfekt för.

I min närhet finns en trädgård. Eftersom den – liksom jag själv – befinner sig på landet långt från bibliotek och etymologiska ordböcker (ja, ja, visst skulle jag kunna gogla men det tänker jag inte) så är det fritt fram att spekulera i ordets egentliga mening.

Två betydelser framstår som lika tänkvärda. Dels en gård med träd. Dels en gård där man träder omkring. (En gård är som bekant en mer eller mindre inhägnad plats och är den tillräckligt stor och tillräckligt gammal så har ordet blivit synonymt med stad – så är det t ex i ryskan där en av de äldsta tätbefolkade orterna heter novgorad – den nya gården/staden. Sånt ha ju vi ju för övrigt också i Sverige – en mycket gammal ort som heter Nyköping – fast en köping är förstås något annat än en gård…)

I den trädgård jag nu tänker på stämmer förstavelsen in på båda kriterierna. Där finns en massa träd, såväl domesticerade träd – äppelträd, päronträd, plommonträd, körsbär och en fläder – som vilda träd som blivit kvar eller som kommit upp i alla fall. Granar, tallar, björkar, en oxel och så en knippe rönnar och några druvflädersbuskar fast då är vi förstås inne på buskfronten och då är det egentligen betydligt fler trädgårdsinnevånare som skulle förtjäna att bli omnämnda så jag lämnar det tills vidare för att inte trötta läsarna i uppräkning.

Nå, denna träd-gård träder vi runt i på sommaren och finner undanskymda platser där än en hammock, än en liten berså med trädgårdsstolar, än en enskild vilstol, erbjuder sina tjänster.

I landen växer persilja och dill. I små skrevor kring de hällpartier som sticker upp ur gräsmattorna växer gräslök. Rödbetor och morötter står i raka rader, kantande det mer storvuxna potatislandet. Och längre bort klättrar sockerärtorna på hönsnät och grönkålen samlar så mycket kraft att den kommer att stå djupgrön och frasig ända fram till jul.

Det är en paradisisk trädgård och mina föräldrar lockade fram den ur den hagmarksglänta de bebyggde i sin ungdom för nu snart sjuttio år sedan.

Varje träd, varje buske och alla perenna örter i denna trädgård har en historia, en bakgrund som sällan innefattat en plantskola. När de unga flyttade in i sitt nybyggda hus bland träd, buskar, stenblock och hällar så blev de första åren en tid då platsen lyssnades in. De lärde känna hur vinden drog igenom träden, var solen låg på och var marken blev torr fortast.

Tidigt planterade de fruktträd – för träd tar tid på sig och äpplen, päron, plommon och körsbär är viktiga för en barnfamilj och barn hoppades de på. Därefter odlade de, dels det nyupptagna lilla trädgårdslandet, men framförallt sin bekantskapskrets. Varje annan trädgård som besöktes besågs med kunskapssökande iver. Vad fanns där, hur växte det och var det något som skulle kunna tillämpas i den egna trädgården? Vilka erfarenheter hade dessa äldre trädgårdsförvaltare, vad kunde de lära ut? Plantor delades och flyttades och byttes och med åren fylldes trädgården med syrener, schersmin, rosor, liljor, pioner, veronikor, anemoner, vildvin, humle, löjtnantshjärta, lavendel, krusbär, vinbär och forsythia i alla möjliga varianter och på de platser där de verkade trivas. Till att börja med så var det nog betydligt mer uttänkt. Här ska det stå en sån och där ska det stå en sån. Men föräldrarna lärde sig snabbt att trädgården hade en egen vilja och det var enklast att följa den. Så om det kom upp en oxelplanta mitt i trädgårdsgången kunde det vara en poäng att flytta på gången istället – för en oxel är ett vackert träd.

Facit sjuttio år senare är en trädgård där det som växer i stor utsträckning funnit sina egna platser. Den rosbuske som inte trivdes flyttades till ett nytt ställe.

Hade olje- och kemi-tänket trängt in hos föräldrarna så hade istället rosen getts mer konstgödning och all elak ohyra sprutats bort med någon tillgänglig pesticid. Och vi i nästa generation hade varit tvingade att fortsätta kampen för att hålla den uttänkta trädgården i schack. Konstgödning, besprutning och bevattning sommaren igenom i kombination med rensning, rensning och åter rensning.

Nu har vi istället en inlyssnad trädgård att vårda. Det vi behöver göra är att fortsätta lyssna. Och med en tämligen mild hand stödja det som behöver stöd. Gräset klipps men mossan i gräsmattan får finnas bäst den vill. Där så är lämpligt får vilda träd växa sig stora och därmed begränsa det sly som annars varit på väg upp. Variationen i trädgården skapar goda förutsättningar för pollinerande humlor och fjärilar att finna mat året om och att överleva vintrarna. Bärbuskarna bär bär och fruktträdens tyngs av alla plommon, äpplen och päron och det behövs stödjande stolpar för att grenar inte ska gå av.

Och medan barnen gläder sig bland smultron, krusbär och vinbär tar vi läsare rätt på en bok, söker upp en av bersåerna, lyssnar på rödhakens sensommarknaster och begrundar vindens susande – och lär oss, allihop, än mer – om växandet.

Det tog inte många timmar förrän de var tillbaka – de fattiga småbarnsmammorna i sina bilar. Stockholmsförsöket avbröts måndagen den sista juli och redan innan veckan var slut hade trafiken ökat med 20 %.

Handelskammaren räknar med att börsen stiger nu och att Stockholm åter kommer att bli den effektiva storstad den var innan staden förlamades av brist på bilköer. En och annan taxichaufför gläds också åt att det nu går att få ut högre pris per uppkörd liter bensin. Biltullarna gjorde ju som bekant att man kunde köra nästan i full fart genom stan och en del resor blev nästan fånigt snabba. Sånt går det åt bensin till. Bättre då att stå stilla och låta taxametern räkna in tiden istället.

Gladast är de frihetsälskande. De som tullsystemet tvingade in under ytterligare skattetryck. Även om de fortfarande lever i ett av världens mest ofria land så har åtminstone ett ok lyfts av deras arma axlar.

De modernistiska storstadsromantikerna – som vill känna stadens puls och höra stadens brus – kan åter sätta sig på utecaféerna kring Sveavägen och Odengatan och njuta av när tjugo bilister sätter gasen i botten då rödljuset växlar till grönt. Eller så kan de ordna en picknick utmed vägen förbi Riksmuséet och Albano båtklubb. Och njuta av att se rikedomen uppradad som pärlor på ett radband i en lång ringlande orm krypa in mot staden på morgonen och krypa ut igen på eftermiddagen. Bjud gärna med någon från Handelskammaren och njut tillsammans. Det känns ändå rätt hoppingivande – att de fattiga småbarnsmammorna har råd med så fina bilar.

Stockholm var under några månader ett ofrihetens hemvist på jorden. Människor tvingades åka buss, tunnelbana, pendeltåg eller till och med cykla för att inte ruinera sig. Hederliga småbarnsföräldrar nödgades dela säten med pensionärer, skolungdomar och andra subversiva billösa individer. Handelskammaren låg sömlös och vred sig nätterna igenom av oro för hur alla stackars innerstadsaffärer skulle förlora kunder. Och inkomsterna från parkeringsböter gick ner. Det var en katastrof alltihop.

Nu håller vi tummarna inför valet.

Har du också trillat dit på reklambudskapet om produkter utan tillsatt socker? Eftersom jag med åren blivit en jättemisstänksam konsument så läser jag alltid innehållsförteckningen på produkter som utges för att vara särskilt bra på något speciellt sätt. Just nu förefaller marknaden översvämmas av produkter som sägs vara ”utan socker”. Och den troskyldiga konsumenten väljer då den osockrade saften framför den med socker i. I tron att den valt en saft som är naturligt söt.

I själva verket har konsumenten med stor sannolikhet valt en produkt med konstgjorda sötningsmedel. Medel som våra kroppar aldrig tidigare stött på. Och som heller aldrig våra förfäder stött på under evolutionens gång. Och följaktligen så vet vi mycket lite om hur dessa sötningsmedel verkar i längden. Socker har alltid funnits – alltid dock i mycket begränsad mängd. Och våra kroppar tar väl hand om små mängder socker. Vi blir piggare och orkar lite till för en kort stund. Stora mängder är våra kroppar inte vana vid.

Med konstgjorda sötningsmedel tillvänjs vi vid att det vi äter ska vara sött. Särskilt allvarligt är det när det gäller barnen. Barn är som bekant extra förtjusta i sånt som är sött. I ett evolutionärt perspektiv så innebar det att de åt bär och frukt där de kom åt. Av bär och frukt får man som bekant livsstärkande antioxidanter och livsviktiga vitaminer.

Tyvärr innebär den rikliga tillgången på tillverkat godis (sötare än frukt och bär) att barnens naturliga drift blir perverterad till något som absolut inte innehåller vare sig antioxidanter eller vitaminer (nu anar jag med förskräckelse hur någon klippare just kommer på idén att lansera sockerfritt vitaminberikat godis sötat med sötningsmedel – snälla säg att det inte är sant!).

Och marknadens sockerfria produkter undviker inte det söta utan tillsätter tvärtom medel som i sin koncentration faktiskt många gånger ger betydligt sötare produkter än rent socker skulle kunna göra.

Vore livsmedelsverket något mer än en tandlös Tänk-marknadskorrekt-och-lita-på-labbet-organisation så skulle man genast dessa ”osockrat”-kampanjer satte igång ha gått ut med föreskrifter om att det måste framgå att SOCKRET ÄR ERSATT MED SÖTNINGSMEDEL.

Läs innehållsförteckningen om du bryr dig!

Historien går förlorad, samhällen urvattnas, segregeringen slår också i skärgård och i attraktiva områden – vanligt folk ska veta sin plats och inte tro att de får bo i några sommarparadis – för sådant krävs pengar.
Redan skvallrar inhägnader och Privat-skyltar om att förmöget folk flyttat ut på landet och tycks anse att betalar man så dyrt som de gjort så ska man heller inte ha någon pöbel som ränner över tomten.
Det är en skam att det har varit socialdemokraterna som så missgynnat vanligt folk. Och det är en skam att vänsterpartiet fortsatt tycks stödja det segregerade samhället. Det är en skam att miljöpartiet inte bevakar möjligheterna att bygga energisnålt och ekologiskt anpassat.

Nånting revolutionerande behövs snabbt - innan vi får gated communities av allt som inte är hyreskaserner och mexitegelvillor.

Kunde man skulle man gärna betala lite mer för en DN utan ledarsidorna. Visserligen har kulturdelen blivit mer urvattnad de senaste åren men det är fortfarande där som det finns lite läsvärt och sökande. Ledarsidornas hejdlösa markandsliberalismpredikande och Debattsidans beställda präktighetsinlägg blir mer något som sparkar en ur sängen på morgonen – det är en ny dag och den ser ut att bli som igår så det är lika bra du masar dig iväg till jobbet – typ.

Med tanke på vilka det är som äger den svenska fria pressen så förefaller det vara en himla tur att journalisterna själva är mer åt vänster (enl DNs ledarkolumn idag 1/8) – så blir det kanske nån slags jämvikt ialla fall.