Lillhulda

Stavning är konvention. Tur det. Har man barn i yngsta skolåldern ges man goda möjligheter att få upptäcka hur konventionell man är. Samtidigt är det en häftig känsla att återigen få ljuda sig fram bland de bokstäver barnet satt ihop – och upptäcka att man faktiskt kan läsa vad där står.

Varsågod att pröva - änkla ord är inte så svåra men sånt som lexagsafär där man kan tjöpa dåkskåp ock plastgivär eller gosejur – det är lite svårare.

... det brukar hävdas som en politisk handling. Bland mina vänner har det varit ett moraliskt krav att ska man tillämpa civil olydnad så ska det inte vara för att göra en personlig vinning. Det ska kosta något och man ska vara beredd att ta sitt straff.
Nu har den civila olydnaden fått ett nytt ansikte. Handelsministerns civila olydnad vad gäller skattebetalning. Och Timbrotjejens.
Och jag tycker mig ha fått en av mina fördomar återigen bekräftade. Mycket pengar skapar oro för utgifter. Joakim von Anka är ett inkännande porträtt. Disney var en man med  psykologisk blick.

…gå en kurs. Nu när hösten kryper inpå. Antikens konstliv eller flugbindning. Allra helst en språkkurs, italienska kanske, som i filmen. Eller spanska. Kinesiska – fast då ska man kanske börja med tecknen – kalligrafi då?

På kurserna är det mest tjejer och det upphör inte att förvåna att inte killar insett detta – att kvällskurser är landets bästa raggningsställe. Antagligen finns det något motsvarande ställe där killar samlas. Och där det bara är att välja och vraka om man kommer dit som tjej. Pokerställena på nätet förstås – men det känns nog väl abstrakt – för mycket nollor och ettor.

Kurser är bra för att man lär sig ett och annat också. Men när man väl kommit igång på terminen så har höstmörkret gjort en framstöt igen och plötsligt är det väldigt mörkt när man ska ge sig iväg till kvällens lektioner. Det är då man ångrar att man alls började kursen. Kursens enda man visar sig vara gift tvåbarnsfar och dessutom är en av de andra tjejerna en sån där som jämt ska fråga om något som alla andra begripit för länge sedan så halva lektionen går åt till att förklara det som förklarades lektionen innan. Sen regnar det när man går hem och paraplyet hade man inte tänkt på att ta med sig tidigare så man får gå där och bli blöt.

Och en kväll har man fått nog och tänker att ikväll stannar jag hemma istället och läser en bra bok i soffan framför brasan och abstrakt konst kan man lära sig någon annan gång istället. Men när klockan börjar närma sig dags så pallrar man sig iväg i alla fall och just denna kväll är kursledaren på strålande humör och föreläsningen blir den mest intressanta på hela terminen och man går därifrån med några av kurskamraterna och hamnar på en pub och diskuterar vidare och det blir sent och det är bara så intressant och kul alltihop och härligt och utvecklande…

Man borde nog gå en kurs nu, när hösten är på väg.

Det var en gång ett land där människor var tämligen lika. Skatten var satt så att man betalade en högre skatt om man tjänade bra. Därmed fanns det inte så stor anledning att vara avundsjuk. I det landet talades det ofta om den Kungliga Svenska Avundsjukan. Och om Ankdammen Sverige. De som talade var de som tjänade bra med pengar och som tyckte skatterna var för höga – även fast de hade mer pengar än ”vanligt” folk.

I det landet fanns också en mängd statliga bolag. Bolag som var till för att tjäna folkets syften. Leverera elektricitet t ex, dela ut post, kontrollera försäljningen av alkohol, sköta sophanteringen mm. Därtill fanns det en skola som hade som mål att alla barn, från norr till söder, skulle behandlas likvärdigt.

De som talade om Ankdammen Sverige ansåg att det borde vara konkurrens istället. Flera bolag skulle konkurrera om att få sälja elektricitet. Skolor skulle konkurrera med varandra om alla elever. Vårdhem skulle konkurrera om åldringarna. Konkurrens – sa ankdammspratarna – konkurrens är den sanna frälsningen. Med konkurrens så kommer allt att bli mycket bättre och mycket billigare.

Vi vet ju redan hur jättemycket billigare elektriciteten blev, och hur mycket bättre åldringsvården blev. Vi kan nu alla glädja oss åt att kunna sysselsätta oss med att försöka välja mellan olika bolag, olika skolor, olika fonder, olika fördelningsprinciper på hur vi ska satsa våra pensionspengar osv – vinner vi kan vi vara malliga gentemot dem som inte var lika smarta som vi i sina val – och hamnar vi i förlorarlaget så är det bara att bita i det sura äpplet – och skylla oss själva.

Nu stundar en ny utförsäljning. Och vi kommer snart att kunna se fram emot ännu fler valmöjligheter. Och några sitter redan och gnuggar händerna i förtjusningen över hur mycket kulor som kommer att rulla in.

Folket har valt, så nu är det bara att ge folk vad folk vill ha. Hellre fler bilar än dålig miljö. Hellre en marknad där allt går att köpa än tråkiga nyheter om att världen är begränsad. Hellre billig bensin än dyr. Hellre billiga skor än barnarbete. Hellre billig städhjälp än att behöva gräla med maken om vems tur det är att dammsuga.

Hellre rik och frisk än sjuk och fattig.

Det skräckbudskapet spreds för några år sedan. Man kunde läsa det i bakrutan på bilen framför i bilkön. Eller på bilen som parkerat sig bekvämt vid sidan av körbanan – i cykelbanan med två av hjulen på trottoaren. Som många andra trosuppfattningar krävde också denna kyrka samling kring begreppen.

Biltullar har med rätta uppfattats som en bilreligionsfientlig handling.

I stan är privatbilen en belastning. Den tar utrymme (körbanor och parkeringsplatser), den ger ifrån sig farliga partiklar och förändrar luftinnehållet i den luft som används av stadens innevånare när de andas. Den hindrar barn från att själva ta sig till och från skola och fritidssysslor. Den hindrar dem från att leka ute annat än på tillrättalagda platser. Den släpper ut sina avgaser i precis den nivå där mycket små barn har sina näsor.

Flera bilar tillsammans hindra bussar, ambulanser, brandbilar, polisbilar och taxi att komma fram. Den förfular staden (se bara centralbron i Kungliga huvudstaden – eller Skeppsbron samma stad). Den bullrar. Den kostar arbetstid (att arbeta in en ny bil tar ett år, ett år av ditt liv för att sedan kunna färdas fortare de återstående åren – men då har du inte tänkt på bensinen och reparationerna). Den kostar liv.

Men den ger den ensamme föraren pondus (så mycket pengar tjänar jag att jag har råd med…) och den ger den ensamme föraren en plats ifred morgon och kväll (fri från kvinna, ungar och chef).

Det uppväger det mesta...

I trappan upp till den övre skolgården går jag efter ett föräldrapar med barn i en för mej okänd klass. Förstrött lyssnar jag till deras samtal och inser så småningom at de diskuterar hur de ska se till att deras barn har de rätta attiraljerna för att etablera pondus och position i sin klass – mer pondus än de andra då och en position i toppen…

Jag förlorar ännu en bit av den oskuldsfulla tilltro till mina medmänniskor som jag tydligen begåvats med sedan barnsbenen. Begåva är då kanske ett fel ord – i alla fall om man nu lyssnar på hur dessa två föräldrar resonerar – ilurats skulle väl vara rätt term.

Det är väl bra om folk uppfostras till att vara hänsynsfulla och bry sig om – så är det dessto lättare för min unge att ta sig fram och ta för sig – typ.

Tidningen City har nystat denna tråd nu några dagar och det de beskriver är sorgliga bekräftelser. Att dagens föräldrageneration träder in i föräldraskapet i en mognare ålder än tidigare generationers betyder tydligen inte mognare syn på hur människors självkänsla utvecklas. Ju dyrare prylar och ju fler aktiviteter - ju mer poäng i tävlingen med andra jämnåriga (jämnåriga föräldrar alltså).

Fast det kan ju vara tidningen Citys sneda bild förstås – kunde man ju hoppas.

Men det ligger förmodligen mycket pragmatisk sanning i detta. Ju mer man tar för givet att man ska ha – ju mer förmår man ta för sig och ju mer maktutrymme skaffar man sig.

Det ser onekligen ut som en tanke att samtidigt som detta omhuldas genom en allt större etablering av friskolor och en blomstrande boendesegregering – så gör journalisterna i de stora (liberala och borgerliga) tidningarna allt de kan för att uppfostra ”andras” ungar till att tänka mångkulturellt och ”fritt” och hänsynsfullt. Hur ska man annars få någon att trycka ner och hålla sig bättre än…

Detta är i sanning en Gordisk knut.