Lillhulda

Nu har moderniseringskonsulten kommit till P1. Det handlar om ett par, en tjej och en kille. De ser sig omkring med uttråkad min – själva skulle de aldrig komma på tanken att lyssna på P1 – men nu så har några personer i beslutsläge kallat in dem. Det är för få som lyssnar på P1 säger beslutspersonerna. Det är många fler som lyssnar på den kommersiella radion. Vi förlorar kunder.

Moderniseringskonsulterna ser på varandra och himlar lite med ögonen – varför skulle någon överhuvudtaget lyssna på P1 – sånt gör väl bara åldringar – typ såna över 45. Men har man fått ett jobb så…

Det får inte vara så jobbigt – säger konsulttjejen. Det får inte ta så lång tid mellan olika inslag säger killen. Krångliga ord är bra om man tar bort så man fattar vad som sägs. Och det måste in mer engelska uttryck – så att man visar att man hänger med.

Det här är ett erfaret par. De gjorde en stor insats för den svenska kyrkan för något decennium sedan. Det var samma problem där – en massa åldringar som kom till första advent och julottan och andra såna där urmodiga högtider. Och som envisades med att sjunga psalmer med en massa konstiga uttryck i. Och bad konstiga böner. Dagligt bröd t ex – som om inte utveckling hade gett oss konserveringsmedel och frysar. För att inte tala om att man inte ska inleda någon i frestelse. Inleda – det är väl sånt man gör i samtal. Ja alltså typ i P1 alltså. Det är ju faktiskt mest jobbigt. Mobilsamtal är en annan sak.

Det måste bli lättsammare att lyssna på P1 säger beslutspersonen när övrig personal ska informeras om moderniseringskonsulternas förslag. Vi måste vinna över ungdomen till oss. Lyssnare över 45 är det faktiskt ingen framtid i.

I kyrkan blev det mer plats för ungdomarna sedan alla de gamla som inte längre kände igen sig och som inte längre orkade ta sig dit till något som inte längre kändes som förr. När inte de gamla gick dit var det inte heller någon som tog med sig de unga. Och det hela blev ju en fantastisk rationaliseringsvinst. I kyrkan jag är uppfödd med la man julottan till klockan 5 en juldagsmorgon – för att spara präster – en präst med sin kantor tog hela bunten församlingar runt omkring. Det är ju mest konventionella besökare som kommer till julottan och julotta är ju faktiskt en svensk urmodig tradition – kuligare då med midnattsmässa t ex – mer internationellt typ. Denna femmorgon knäcktes de flestas tradition att ta sig till kyrkan juldagens morgon. Så nu räcker det med att ha julottan i bara en kyrka – det kommer ändå inte särskilt många. En himla bra rationalisering.

Typ.

Hösten är fantastisk. Plommon, äpplen och päron dignar på grenarna. Solen värmer. Fåglarna samlar ihop sig, i små gäng stiger de uppåt, glider på vindarna och tar höjd för att sedan ge sig iväg. Söderut. Längst i norr snöar det. Kvällarna kommer tidigare, morgnarna har blivit mörkare. I morgon är det höstdagjämning. En dag att fira!

Jaha – så fick då folk vad folk ville ha – en annan som bestämmer. Ibland tror jag att man stannar för evigt i puberteten och ständig opposition.

Det trista med den är ju att revolten så gärna tar spjärn i någon annan auktoritet istället. Då kommer det berömda ankdamms-snacket fram istället. Alltså gör dej inte så märkvärdig här – Sverige är bara en ankdamm – i den riktiga världen där…

Och dom som pratar så anser sig naturligtvis ha direktkontakt med den riktiga världen. Typ USA då kanske. Fast det är ju som att säga att min pappa är mycket större än din. Eller med ytterligare ett annat begrepp – det handlar om Jantelagen.

Synd på miljöfrågorna är det dock.

Men jag förstår de som hellre röstar på att det ska vara möjligt att fortsätta att konsumera hejdlöst och vräka sig i västerländsk lyx utan att det påverkar vare sig jordklotet eller grannarna. För hur konstigt det än kan låta så lever vi faktiskt i ett våldsamt överflöd här i västvärlden.

Ett våldsamt överflöd.

Att ta in sin privatbil innanför tullarna kommer i framtiden att vara som att kliva in med ytterskorna på den äkta mattan. Men ännu så kämpar de gamla med att behålla visionen av sin privata frihet – jag kör själv – ingen bestämmer över mig.

Att motståndet mot att reglera trafikströmmarna är rent känslomässigt framstår allt tydligare. Det är inte kostnaden man är rädd för – det kostar nämligen att stå i bilkö. Det är principen.

Men känslor är inget att leka med och farbröderna och tanterna i Handelskammaren och i det borgerliga NEJ-gänget blir alltmer forcerade i hur de ska trixa för att stoppa utvecklingen. Ta inte ifrån oss våra bilar. Tvinga oss inte att åka kommunalt med kreti och pleti. Ingen har egentligen bevisat växthuseffekten och förresten så är den i alla fall inte mitt fel – typ.

Glöm därför inte att rösta JA i valet nästa söndag!!!