Enkelriktat föder motstånd

På Dagens Nyheters ledarsida kan tidningens ledarskribenter skriva vad de vill och dagligen nå ut till kanske en halv miljon läsare. Genmäle över vad som skrivits av ledarskribenterna tillåts endast i absoluta undantagsfall och på samma tidnings debattsida gäller att inlägg i polemik mot ledarsidan inte släpps in.

För många människor är det värdefullt att ha tillgång till en rikstidning som förmår att förmedla något av samhällets interna diskussion till sina läsare. DNs långa tradition av intellektuellt spännande diskussioner med en aktiv kulturredaktion och speciellt kontrakterade kolumnister (Eva Moberg och Anna Christensen är bara två exempel) har stimulerat tankarna och gjort tidningen till något man längtat efter. Övrigt på ledarsidorna har man fått på köpet.

De senaste åren har dock debattinläggen blivit alltmer av forskarrapporter och den ev samhällsdebatt som tidningen kan bjuda på har man snarast fått leta efter på kultursidorna. Men också där har utrymmet blivit mycket mindre och det är inte ovanligt att kulturdelen i huvudsak innehåller recensioner och inget mer.

Det senaste decenniet har DN också gjort sig välkänd för sin stränga begränsning över vad som får tas upp på tidningens debattsidor. Många – också etablerade debattörer – har resignerat konstaterat att vill man få ut något till diskussion så är det bättre att vända sig till Svenska Dagbladet.

Det är alltså en alltmer enkelriktad kommunikation i en tidning som funnits mycket länge. Ledarskribenterna skriver emellertid fortfarande i ”vår” tidning och inte bara i ”sin” – dvs allas vår tidning – vi som sedan barnsben vant oss vid just DN. Detta faktum – att läsarna känner sig delaktiga  – är sannolikt en viktig förklaring till att Peter Wolodarski lyckas provocera sina läsare till den milda grad att han får så arga mejl att han anser sig föranlåten att – åter på  oantastlig ledarplats – skriva ett indignerat inlägg om råhet och aggressivitet.

Utlösande denna gång var - enligt Wolodarski - den artikel av  Björn Lomborg som samme Wolodarski valt att ge mycket stort utrymme på DNs ledarsida tisdagen innan. Som exempel på råheten citerar W den upprörde läsare som meddelade att den inte kände någon motivation för att betala för tidningen längre eftersom den vedervärdige Björn Lomborg blivit fast ledarskribent.

Om råheten i detta exempel var ordet ”vedervärdig” eller om det var det okunniga = ”obildade” påståendet att Lomberg skulle ha knutits till den fasta ledarskribentstaben som avsågs, framgick inte riktigt.

Peter fortsätter med att dra slutsatsen av dessa mejl att ”klimatdiskussionen är oroande snäv och konform”. Och att ”det säger något om tillståndet i det offentliga samtalet, om möjligheterna att vara motvalls”. Och han säger också att spegelbilden av denna utveckling är att flera rikstidningar skaffat sig kolumnister vars huvudsakliga affärsidé är att chockera läsarna och lusa ner debatten.

???

Det kanske är så enkelt att Peter har en tilltalston som kombinerar uppsträckning av läsaren med föreläsning om den enda sanningen – en tilltalston  som ofelbart skapar vrede hos den som inte tycker precis likadant. Därför att den uttrycker ett starkt förakt för dem som inte tycker likadant. De ”obildade och råa”. De ”oförskämda”. De ”snäva och konformistiska”, de som vill ”chockera och lusa ner”.

DN är en tidning som läsare under decennier vant sig vid att betrakta som sin tidning. När nu ledarsidan alltmer blivit en uppfostringsanstalt med strängt nyliberala magistrar så är vi många som känner oss kränkta. Samma ledarskribenter skriver sedan indignerat om det oförskämda i att folk blir arga och skriver arga mejl.

Det är inte självklart att en tidning med så lång – och sant liberal - historia kan kapas av nyliberala ledare utan att folk känner sig stötta.

Att folket gör motstånd är faktiskt ett bevis på att folket bryr sig.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0