Lillhulda

finns det läkare som tror att barn blir allergiska av att ha kontakt med djur?

Varför finns det nutritionister som tror att fett är farligt men inte sötningsmedel?

Sannolikt därför att de inte haft någon kurs om evolutionsteori i sin grundutbildning.

Istället tycks de ha fått uppfattningen att människan är en slags kemisk-mekanisk maskin och att de effekter de ser är möjliga att tolka i ett enkelt orsak-verkan schema som inte tar hänsyn till att det faktiskt finns en lång historia bakom.

Katten kan utlösa den allergiska reaktionen – men det är inte katten som skapar allergin.

Både allergier och fetma är företeelser som funnits förr men som fullständigt exploderat i vanlighet i takt med det västerländska samhällets utveckling till alltmer biologiskt sterila miljöer i kombination med en allt större kemiskt exponering. Den industriella växtodlingen och den industriella uppfödningen av djur görs med en mycket stor insats av kemi. Hanteringen av ”produkterna” innebär sedan ytterligare kemi som t ex konserveringsmedel, färgämnen, smakförstärkare och konsistensgivare. En så enkel sak som margarin kräver en hel massa kemi för att få den ursprungligt gråbrungröna sörjan att likna smör. Äpplen som ska transporteras över halva jordklotet behöver få skalen förstärkta så inga fula fläckar uppstår. För att köttet ska bli så billigt som möjligt transporteras de slaktfärdiga djuren i ”kostnadseffektiva” djurtransporter kors och tvärs över nationsgränserna. Färdiga såser, krämer och röror håller i veckor fast de ingredienser som ingick i det ursprungliga receptet bara skulle vara välsmakande i några dagar.

Experterna varnar oss för att ha katt eller för att dricka fet mjölk.

Sådant kallas på psykologspråk för projicering. Dvs det är lättare att bli arg på katten än på livsmedelsindustrin.

Nålsögat i varje arts utveckling är reproduktionen av nya generationer.

Inga nya ungar – ingen framtid.

(Det är nu inte en helt fullständig beskrivning eftersom det finns en förskräcklig mängd individer som fortplantar sin art genom att enkelt bara dela på sig. Men vi lämnar toffeldjuren och de andra till något annat tillfälle.)

I evolutionsbiologin har detta faktum gett upphov till väldigt många teorier om hur hannar gör för att skaffa sig största möjliga antalet ungar. Men när väl barnen är alstrade så är det mycket som återstår. De ska ha mat och omsorg och är de någorlunda avancerade så ska de ha utbildning också (uppfostran). Talgoxpappan lär ut en del om sång. Kattmamman övar sina ungar på att ta möss. Älgkon visar var det finns mat på vintern. Apor lär sina barn en massa tricks. Riktigt avancerade djur sätter ungarna i skola.

Hur mycket som är inlärning och hur mycket som är medfött är i mycket en perspektivfråga. Vår förmåga att se är t ex beroende av att ögonen får rätt stimulans under de första åren. Ett barn med en skada som gör att ögat aldrig börjat fungera kan i vuxen ålder aldrig lära sig se även om ögat blir ”reparerat”.

Reproduktionen innefattar därmed en massa överföring av kunskap och erfarenhet också – förutom av gener. Det fodras att det finns någon/några som orkar ägna sig åt den lilla nya och ge den allt detta. Därmed blir egenskaper som god barnomsorgsförmåga en nog så väsentlig del i reproduktionsframgången.

I det sammanhanget kommer mormorsteorin in. Den förklarar nämligen det faktum att vi människor är i livet långt efter det att vår fortplantningsförmåga upphört.

Enligt denna teori så har de människoungar som haft tillgång till äldre människor (som förmått avlasta föräldragenerationen och/eller som kunnat lära ut tidigare generationers erfarenheter?) klarat sig bättre och i sin tur lyckats bättre med sina egna ungar. Egenskapen att bli gammal är alltså evolutionärt betydelsefull.

Kul!
 

Äntligen har jag förstått! Den kungliga svenska avundsjukan är ett borgerligt fenomen!

Folk…

• ska inte få gå gratis på muséer
• ska inte bara behöva betala en tjuga för att komma ända från Norrtälje in till Stureplan.
• ska inte få bättre skola än de betalar för, till sina ungar.

För det är inte rättvist mot dem som…

• hellre vill gå på något annat – som inte är gratis.
• lagt ner stora pengar på bil och bensin.
• vill kunna ge sina egna barn ett ordentligt försprång i livet.

För vad är meningen annars – att tjäna en massa pengar – om man inte får visa upp det – om det inte syns!!!???

Förbjud kollektiva lösningar!

Håller Du inte med?

Då finns här några länkar för Dig…

En del roar sig ihop:

http://www.clubnova.nu/

Andra går ihop om handling:

http://www.ekoladan.se/

En del lånar pengar av varandra (utan ränta):

http://www.jak.se/

Riktigt modiga bor tillsammans:

http://hem.fyristorg.com/assets/

Den som mött barn ute i skogen eller vid en strand vet med vilken kunnighet och erövringslust barnet möter naturen. Barn ser mycket mer, iakttar mer och erfar mer än vad en vuxen kan göra under samma förhållanden. Om vi inte kan stödja barnet med namn och begrepp kring det barnet erfar riskerar denna potentiella kunskapsuppbyggnad att gå förlorad. Om vi inte delger barnen våra egna och samhällets historiska och kulturella referenser riskerar också denna kunskapsuppbyggnad gå förlorad. Tvärtemot vad t ex Sherlock Holmes trodde så innebär inte ett påfyllande av hjärnan av information att hjärnan blir full och inte kan ta emot mer. Istället vidgas möjligheterna till intag. Men det som tas in måste ha ett sammanhang.

I en värld där varumärken och för tillfället moderna företeelser ges stort utrymme riskerar barnet att fokusera sin kunskapsinhämtande förmåga på företeelser som visserligen har betydelse just då men som i ett längre perspektiv riskerar att fullständigt sakna mening.

Det moderna politiska livet och kommersialismens önskan att kunna förutsäga och gärna kontrollera våra önskningar och behov leder till en styrning som ligger nära det logiska tänkandet. Kan så vara att reklamen istället arbetar med det emotionella tänkandet men syftet är inte att vi får se vad som kommer ut, utan syftet är i allmänhet det enklast tänkbara - mer konsumtion.

Det blocköverskridande konfliktupplösande mantrat "tillväxt" har blivit en bekväm målinriktning för denna sorts politik. Genom att lova tillväxt behövs egentligen inga relationer. Vi kommer att kunna köpa allt vi upplever oss behöva, antingen genom att vi har så hög inkomst och liten skatt att vi har råd - eller genom att produkterna skattesubventioneras så att vi trots höga skatter och låg inkomst också har råd.

Modernismens inriktning på tillväxtens raka linje ger oss möjlighet att slippa relationer. Som oberoende molekyler är vi fria att para oss och konsumera som vi vill. Den enda haken är barnen som ännu envist fortsätter att behöva kontinuitet och sammanhang.

Den begränsning vårt jordklot medför är också ett aber.

I den kampanj mot den förmenta biologismen, som regelbundet dyker upp på rätt många håll i t ex kulturdebatten, ligger skräcken för det relationsbundna som i sin tur också hotar med förlust och ensamhet. I den nyliberala ilskan över att klimatförändringarna tillåts få så stort inflytande på debatten ligger skräcken för att det finns gränser.

I ”Flykten från friheten” beskriver Erich Fromm två friheter som står oss till buds. Frihet från och frihet till. I det kommersiella samhället är det frihet från som höjts till skyarna. Inga begränsningar i vad vi kan önska oss och – om vi bara är beredda att betala – få begränsningar i vad vi kan köpa. Friheten till, menar Fromm, är den frihet som handlar om att frivilligt ge sig in i åtaganden. Att skaffa sig långvariga relationer, att ta ansvar och att ta på sig att försöka lösa problem istället för att köpa något nytt.

Få framtidsskildringar har getts så stor genomslagskraft som Orwells ”1984”. Skräcken för kontrollsamhället och den materiella misär som boken målar upp fann genklang hos många människor. Generationen före femtiotalet hade erfarit detta hotfulla in på sitt eget skinn i många former. En annan känd framtidsskildring har aldrig hypats lika mycket är ”Du nya sköna värld” av Aldous Huxley. Här redovisas snarare en rent hypotetisk tillvaro där konsumtion ersatt känslor och där skräcken för beroende hanteras genom institutionell organisering så att långvariga beroenden inte behövs, inte ens gentemot barnen. Hos Huxley kreeras ett samhällsmaskineri som går friktionsfritt just genom att ingen tillåts gnissla.

Orwells bok var maktpolitiskt intressant eftersom den också fokuserade på bristen på konsumtionsmöjligheter och därmed kunde användas som stöd för nyliberalism och tillväxtideologi (ngt som Orwell själv nog skulle protesterat våldsamt mot). Huxleys bok är snarare direkt hotfull mot kommersialismen och därmed mot tillväxten. Om tillväxt som mantra inte längre kan användas innebär ju detta att vi är tvungna till samarbete, överenskommelser, gemensamma beslut och därmed sannolikt till långvariga relationer.

Frihet från och frihet till...

Bildning (perspektiv och kunskap) är för detta ändamål oundgängligt.

Det är inte farligt att tänka i evolutionärbiologiska banor – men svårt. Läser man biologi på universitetsnivå så är det inte ovanligt att de manliga föreläsarna drar upp det förhållandet att en hane kan få typ tusen ungar medan en hona - typ en av dem som sitter i klassrummet - (människohona alltså) på sin höjd kan få 10-15. Och den manliga föreläsaren och han-studenterna ser alla ut som om de har dragit en vinstlott. En fråga på en tenta var t ex varför det faktiskt var mer lönsamt att vara hanne än hona – evolutionärt sett.

Som hona kan det onekligen kännas lite förbryllande att de alla tror sig vara den där vinnarhannen – för om en hanne får tusen ungar – och individantalet över generationerna är tämligen konstant – så är det ju niohundranittionio (999) hannar som inte får några ungar alls.

Att föreläsaren tänker så kan ju - möjligen – finnas någon logik i. I föreläsningssalen är han ju i allmänhet högst i rang. Men alla studenthannarna?

Ännu mer intressant blir det sedan när föreläsaren kommer in på t ex de vattenlevande organismer som tillämpar lite annorlunda ungvård. Sjöhästen t ex – där är det honan som för äggen till hannen som alltså blir ”gravid” och föder ynglen. Och så finns det såna djur där honan under parningen typ kletar fast äggen på hannen så att han – när det hela är över – blir ”sittande med ungarna” (direkt föreläsningscitat). Där vaknade de manliga studenterna och började upprört diskutera om inte det fanns något han kunde ha gjort för att förhindra detta.

Det kräver MYCKET av oss för att tänka förutsättningslöst i det evolutionära perspektivet. Om det dessutom bara är ett kön som tänker så lär det vara bra mycket smörja som slinker igenom.

Mer historia, svenska och religion i skolan. Bara den som är godkänd i svenska, matematik och engelska ska kunna komma in på högskolan och de som läser mer språk ska få extra poäng liksom de som läser svårare matematik.

Bra. Lillhulda har alltid vurmat för bildning. ”Vurma” låter kanske inte helt seriöst. Jag sökte efter synonymer med wordprogrammets shift+F7 men programmet sa att ordet inte fanns. Som substantiv fanns det dock – med alternativen mani, dille, lidelse och passion bl a.

Jag tycker i alla fall att bildning är viktigt. Min personliga konspirationsteori är att de senaste decenniernas brist på bildningsprioritering i skolans värld bl a ligger bakom moderaternas valframgång. Saknar man kunskap om varifrån och varthän kan man kosta på sig att vara hur självupptagen och egoistisk som helst. Att socialdemokraterna inte insett denna koppling är i sig tänkvärt/anmärkningsvärt.

Det som ännu saknas i skolministerns paket – i alla fall som det nu framstår på DNs ledarsida och i ministerns debattinlägg - är ekologin och det evolutionära perspektivet.

Detta återfinns faktiskt i essän i samma tidnings kulturdel. Där belyses frågan om moral kontra själviskhet. Människans moral förefaller vara medfödd – ett resultat av artens kamp för överlevnad. (Och därmed på tvärs emot en av nyliberalismens grundprinciper - den om den egoistiska människan ”the economic man”.)

Kopplingar kan göras till den debatt som förts de senaste dagarna kring kvinnor och mäns hjärnor och likhet/skillnader dem emellan. Denna diskussion, som startats av Annika Dahlberg (förtjänstfullt - bra att få igång en så spännande diskussion ), förs i hög grad utan att tillämpa det evolutionära perspektivet. Referenser verkar mest hämtade från barndomserfarenheter från 40-50-talet och ”motståndarna” tycks resa ragg av blotta tanken på någon slags biologisk aspekt.

Tankesättet känns igen från när man öppnar ett sådan där barnbok där djuren är skildrade mer ”inifrån” i genren pappa djur och mamma djur och lilla djurungen. Djurungen är då i allmänhet en pojke och djurmamman är den som är hemma och tar hand om sin djurunge. Djurpappan kommer hem från jobbet – ja alltså jakten då – ibland, men ofta finns han inte alls utan att det nämns något särskilt om det. Pappa och mamma och lilla ungen häst.

Vi hade en katt – en vacker, intelligent och mycket social katt. Men hon var en fena på att jaga. Trots sin litenhet strök det med både möss, fåglar, ekorrar och harungar. - Det är för att det är en hona, sa min pappa, honor måste kunna försörja sina ungar, de är alltid duktiga jägare. Vår katt var en exceptionellt duktig hona.

Stressade kvinnor får mer testosteronpåverkade hjärnor… så tror jag att det var AD sa. Evolutionärt sett har det varit normalt att vara utsatt för stress, alltid ha lite för lite mat och alltid vara tvungen att anstränga sig fysiskt. Det är den miljön våra hjärnor är anpassade för. På samma sätt som vårt sug efter sötsocker är anpassat efter en miljö där socker är något ytterst ovanligt. Det är en poäng att inse detta - om man vill gå ner i vikt. Man kan undra över vilket tillstånd hjärnutvecklingen är anpassad efter. Brist eller överflöd? Som AD så riktigt påpekar - genom att ta reda på förutsättningarna (det naturgivna) är önskade förändringar lättare att uppnå än om vi låtsas som ingenting. Men då måste vi lära oss att tänka i det l-å-n-g-a  evolutionära/ekologiska perspektivet. Mer ekologi på skolschemat.

Den flegmatiska kvinnan som sitter på sin rumpa och äter godis medan barnen leker i idyll runt hennes ben – hon finns kanske i harem-världen och i den amerikanska hemmafrudrömmen – i övrigt är hon – en sagofigur.

Idag är en särskild dag i Lillhuldas liv. Hon fyller ett! Ingen ålder kan man tycka men i cyberrymden känns det mycket. Det sammanfaller nästan precis med att hennes blogg nu också knäckt 1000-strecket.

Jämfört med en del andra som har tusen besökare om dagen eller rent av per timme är det förstås inte så mycket att komma med. En del av de där tusen är ju också egna besök på den egna hemsidan för att – som nu – lägg in ny text – eller för att kolla om inte någon ändå skrivit något. En kommentar…

Som alldeles färsk  bloggare förväntar man sig gärna att världen ska stå på kö där ute och genast kasta sig över färskingen med glada tillrop och engagerade inlägg. Efter ett tag vänjer man sig. Det enda riktigt läsbara svar man får är statistiken. Numera är ni en del besökare på den här sidan. Det syns. Kul att ses!

Erfarenheterna efter ett år… ja jag gjorde ett sk sexförsök.

Det gav ett litet utslag. Det är nog det mest spektakulära som denna blogg gjort. Annars har besöksfrekvensen ökat långsamt. Att blogga är att ha tålamod. En googlesökning kanske ett halvår efter debuten - finns Lillhulda på google? - gav dock en oväntad träff. Den gladde! Och gladde gjorde förstås också uppmärksamheten från den nätforskande miljöbloggen!

Hur firar man så sin ettårsdag. Oftast är ju en ettåring inte särskilt medveten om det hela så det är onekligen ett privilegium att bli ett år i så medvetet skick. Jag lägger länken här till det allra första inlägget  och utbringar en liten skål för detta nya att torget - och det offentliga samtalet - återuppstått i vår globala värld!

Hipp hipp Hurra!

Du borde ha förberett Dig för länge sen. Sått vetet, tagit axen och tröskat ut kornen och sedan burit iväg säden till kvarnen och fått den mald.

Så var det honungen - har du ingen egen bikupa får du ge dig ut i skogen efter ett bo vildbin.

En ko utgår jag från att du har – eller åtminstone känner någon som har så du kan få mjölk. Du behöver rätt mycket mjölk och den bör vara fet, bra om du har en fjällko. Den ska hällas upp i ett spillkum eller liknande praktiskt kärl så att det sedan ska vara lätt att skumma grädden när den väl flutit upp. Först måste du ta undan grädde till smör – det hade du kunnat göra för flera veckor sedan, och kärnat. Har du ingen smörkärna så går det bra med visp. Smörflockarna ska samlas ihop och smöret måste bearbetas och helst tvättas innan det blir riktigt bra.

Så långt så har du det mesta, det som återstår nu är kardemumma och mandel. Kardemumma kräver en längre utlandsresa eller att du känner någon på Java och kan be den skicka upp några kärnor i ett kuvert. Mandel skulle du nästan kunnat odla själv men enklast är väl att hämta den i typ Italien kanske.

Så långt förberedelserna. Mycket av detta borde du alltså ha ordnat redan i somras.

Av vetemjölet, mjölken, smöret, honungen och kardemumman bakar du så vetebullar – jäst - du har väl jäst!?

Medan bullarna svalnar är det lämpligt att mala mandeln, blanda den med lika delar honung. Och så mer färsk grädde som ska vispas – men inte så det blir smör denna gång.

Toppen av bullen skärs av och mandelmassan blandas med lite inkrom och läggs in under locket. Och så vispad grädde ovanpå det.

Koka upp mjölk och häll på djup tallrik, ställ semlan/fastlagsbullen/hetväggen där och låt den hinna mättas av den heta mjölken så grädden så smått börjar smälta.

Sedan är det bara att njuta.

Enkelt…

På Dagens Nyheters ledarsida kan tidningens ledarskribenter skriva vad de vill och dagligen nå ut till kanske en halv miljon läsare. Genmäle över vad som skrivits av ledarskribenterna tillåts endast i absoluta undantagsfall och på samma tidnings debattsida gäller att inlägg i polemik mot ledarsidan inte släpps in.

För många människor är det värdefullt att ha tillgång till en rikstidning som förmår att förmedla något av samhällets interna diskussion till sina läsare. DNs långa tradition av intellektuellt spännande diskussioner med en aktiv kulturredaktion och speciellt kontrakterade kolumnister (Eva Moberg och Anna Christensen är bara två exempel) har stimulerat tankarna och gjort tidningen till något man längtat efter. Övrigt på ledarsidorna har man fått på köpet.

De senaste åren har dock debattinläggen blivit alltmer av forskarrapporter och den ev samhällsdebatt som tidningen kan bjuda på har man snarast fått leta efter på kultursidorna. Men också där har utrymmet blivit mycket mindre och det är inte ovanligt att kulturdelen i huvudsak innehåller recensioner och inget mer.

Det senaste decenniet har DN också gjort sig välkänd för sin stränga begränsning över vad som får tas upp på tidningens debattsidor. Många – också etablerade debattörer – har resignerat konstaterat att vill man få ut något till diskussion så är det bättre att vända sig till Svenska Dagbladet.

Det är alltså en alltmer enkelriktad kommunikation i en tidning som funnits mycket länge. Ledarskribenterna skriver emellertid fortfarande i ”vår” tidning och inte bara i ”sin” – dvs allas vår tidning – vi som sedan barnsben vant oss vid just DN. Detta faktum – att läsarna känner sig delaktiga  – är sannolikt en viktig förklaring till att Peter Wolodarski lyckas provocera sina läsare till den milda grad att han får så arga mejl att han anser sig föranlåten att – åter på  oantastlig ledarplats – skriva ett indignerat inlägg om råhet och aggressivitet.

Utlösande denna gång var - enligt Wolodarski - den artikel av  Björn Lomborg som samme Wolodarski valt att ge mycket stort utrymme på DNs ledarsida tisdagen innan. Som exempel på råheten citerar W den upprörde läsare som meddelade att den inte kände någon motivation för att betala för tidningen längre eftersom den vedervärdige Björn Lomborg blivit fast ledarskribent.

Om råheten i detta exempel var ordet ”vedervärdig” eller om det var det okunniga = ”obildade” påståendet att Lomberg skulle ha knutits till den fasta ledarskribentstaben som avsågs, framgick inte riktigt.

Peter fortsätter med att dra slutsatsen av dessa mejl att ”klimatdiskussionen är oroande snäv och konform”. Och att ”det säger något om tillståndet i det offentliga samtalet, om möjligheterna att vara motvalls”. Och han säger också att spegelbilden av denna utveckling är att flera rikstidningar skaffat sig kolumnister vars huvudsakliga affärsidé är att chockera läsarna och lusa ner debatten.

???

Det kanske är så enkelt att Peter har en tilltalston som kombinerar uppsträckning av läsaren med föreläsning om den enda sanningen – en tilltalston  som ofelbart skapar vrede hos den som inte tycker precis likadant. Därför att den uttrycker ett starkt förakt för dem som inte tycker likadant. De ”obildade och råa”. De ”oförskämda”. De ”snäva och konformistiska”, de som vill ”chockera och lusa ner”.

DN är en tidning som läsare under decennier vant sig vid att betrakta som sin tidning. När nu ledarsidan alltmer blivit en uppfostringsanstalt med strängt nyliberala magistrar så är vi många som känner oss kränkta. Samma ledarskribenter skriver sedan indignerat om det oförskämda i att folk blir arga och skriver arga mejl.

Det är inte självklart att en tidning med så lång – och sant liberal - historia kan kapas av nyliberala ledare utan att folk känner sig stötta.

Att folket gör motstånd är faktiskt ett bevis på att folket bryr sig.

Och då passar det ju utmärkt att testa den sortens bloggning som får så mycket uppmärksamhet i media och på bloggtopparna – nämligen produktlansering. Ja eller vad det nu heter – jag är inte fullt på det klara med begreppen.

I skrivandets stund har jag bara fått tillgång till Akademibokhandelns bokreakatalog, det lär väl komma fler, men den lovar i allafall gott.

I år tycks rean ha tagit fasta på vårt behov av att göra något. Något med händerna. Trädgård, matlagning och allmänt snickrande och pysslande får inleda hela katalogen. Ska jag välja ut något härifrån så är det Bonniers stora bok om broderi, Sliphers bok Bo i uterummet och  Edestrands Chokladfabriken.

Jag har ingen aning om ifall de är bra – men de ser mycket lockande ut.

Naturböckerna – som kommer därnäst – är jag mer hemma på och där kan jag verkligen rekommendera att investera i några sk bestämningsböcker. Sånt som är så bra att ha när någon plötsligt utbrister – över sommardrinken i trädgården –”Men vad är det där för konstig fågel!?”

Då är det jättebra att ha just en fågelbok. Flera fina fågelböcker finns att välja på. Svensson ”Fågelguiden” är en pärla med fina teckningar. Har du redan en så är det här en bra presentbok. Imbys Svenska fåglar är också trevlig. Bläddra lite och välj – en del gillar fotografier – själv tycker jag bäst om teckningar för att de bättre kan betona det särskiljande mellan liknande arter.

Två däggdjursböcker. Bra att ha när det sprungit något liten och hårigt över golvet i torpet. Kul särskilt för barnen. Brukar få med allt från allra minsta dvärgflimmernäbbmusen upp till de stora valarna.

Sedan är förstås Mossbergs Den Nya Nordiska Floran bara så bra om man vill veta vad som växer vid badplatsen. Eller bredvid brevlådan.

Katalogens reseböcker kan man välja bland utifrån det nyväckta miljöperspektivet - antingen något nära dit man kanske kan ta sig med tåg - eller något långt bort att läsa om – utan att resa själv. Fast om man drar in på bilen så kan man kanske kosta på sig en flygresa – rent miljömässigt alltså.

Samhälle och politik – där finns en hel packe riktigt tunga saker och man måste ju välja vad man klarar av. Rosenbergs bok om USA verkar lagom spännande på mig.

Design och mode… Husbibeln kanske och Lotta Lewenhaupt. Böckerna om film hoppar jag över. Film är bättre på bio. En sångbok kan ju vara bra om det saknas en – Den svenska sångboken har väl nu blivit en klassiker. En tjock klassiker – mycket sång för pengarna.

Några av mina absoluta favoriter är Jens Wahlstedts Skolplanschböcker. De är ett fynd. Något att bläddra i när man sitter för sig själv i soffhörnet med en cappucino.

I historia lockar Nordbergs Den dynamiska medeltiden och Schöns Folktro om ödet och lyckan och i filosofiurvalet kanske Ambjörnsons Fantasin till makten. Molnens idéhistoria – några sidor längre fram har onekligen en utmanande titel. Liksom Uddenbergs Arvsdygder på samma sida.

Därefter hoppar jag till r o m a n e r n a. Den som ännu inte läst Guillous Tjuvarnas marknad har något att se fram emot, liksom Stieg Larssons Män som hatar kvinnor och den ganska nyutgivna Flickan som lekte med elden.

Som alltid så finns en hel del klassiker – kanske i nytryck för rean – kanske inte.

Bronte, Austen, Frans G Bengtsson, Fogelström, Greene, Hammarskjöld, Lagerlöf, Moberg , Söderberg, Strindberg och Steinbeck – bara att välja. Feltryck har det nog blivit i beskrivningen av vad Jane Eyre handlar om men det är ju inte så lätt att hålla reda på allt.
Och så finns det en riktig klassiker också bland barnböckerna. Den om fru Bodot och hennes boaorm Kriktor.

27 februari är det dags…

Hur kan stenar hoppa in i stövlar när man går?

Någon har knuffat till nyliberalernas getingbo och nyliberalister av alla sorter har nu – arga som fan - farit ut med gadden beredd för att till varje pris försvara sitt paradigmbygge.
Tvivlar du? Har du inte märkt något? Kolla då t ex reaktionerna på DNs senaste resebilaga. Eller alla självutnämnda amatörklimatologer som ”hittar” den ena ”svagheten” efter den andra i FNs klimatrapport.
För att inte nämna DNs ledarsidor. Där produceras getinggaddsgift så det stänker redan i brevinkastet.

På mitt jobb berättade en kvinna hur hon – 1986 - fått löfte att trycka en rapport på oblekt papper förutsatt att hon lyckades få fram själva pappret. Glad i hågen och i ungdomligt övermod ringde hon upp det pappersbruk som fanns närmast.

- Lilla gumman, sa mannen som svarade, det får du nog ge upp. Vi har i alla fall inget.

Nästa pappersbruk förklarade att det inte gick att använda sådant papper till tryckning och att de inte hade något och heller inga planer på att börja tillverka något så dumt.

Och så vidare hela listan ner.

Och eftersom hon lät ung på rösten och var kvinna så fick hon på köpet höra en hel del farbroderligheter om kvalitetskrav kontra miljöflum

Så det fick bli en rapport på vanligt klorblekt papper istället.

Och sen – fortsatte kvinnan indignerat – sen tog det bara några år och plötsligt fanns det t o m oblekta kaffefilter!

- Jag borde åtminstone fått en ursäkt!

Historien faller mig i minnet när DNs resebilaga plötsligt gör en helomvändning och vågar sig på det som t ex matkorgsprisjämförarna i samma tidning aldrig ens varit i närheten av. Nämligen att ta med miljön som en faktor i vad man jämför och vad man har att välja emellan.

Grattis!!!

En bilaga att spara.

Resebilagan i söndagens DN!

Detta inlägg är inte ett allmänt kverulerande över pöbelns obildning. Det är en klassanalysbaserad ilska över hur konsumtionsmönster anläggs som förstärker miljöförstöringen och elitens maktkoncentration. Och skurkarna är naturligtvis de som har att försvara sina maktpositioner – men ännu mer de materialistiskt fixerade socialdemokrater som underlåtit att ge årtionden av skolbarn frihet från konsumtionssamhället utan istället enbart viftat med det magiska trollspöet ”tillväxt”.

Det är väl känt att ”fattiga” familjer lägger ner procentuellt mer pengar på statusprylar till sina barn. Medan det kan ingå i uppfostran av barnen till väl besuttna att få klara sig med mycket lite. En sådan vana (att klara sig med lite) innebär nämligen en säkerhet för framtiden. Man riskerar inte att hamna i beroende. Beroende av vad andra ska tycka eller beroende av att få tag på ”det rätta”. Där spelar ”det ärvda” en betydelsefull roll. För om du har fått ta över glasen från gammelfasters söndagsservis och karotterna dina föräldrar fick i lysningspresent så har du unika prylar som, rätt presenterade, visar att du har identitet, historia och självmedvetande. Presenterade av någon som tror att endast nytt, köpt i fina gatans affär, är det som gäller, så råkar de ha gammalt skit stående i sina skåp. Några glas från stenåldern och några fula karotter. Att karotterna är designade av den internationellt kände X kommer först att upptäckas av fyndaren på Myrorna. Men sannolikt kommer inte karotterna ens dit. Den okunnige, med låg självkänsla, utan historia och utan bildning, har förmodligen dumpat dem i första bästa sopkontainer. Och i vår BNP-fixerade mediavärld så är det bättre att köpa och slänga än spara, nyttja och lämna vidare. Köp och släng innebär automatiskt högre BNP.

Min granne från Bangladesh som nu bott i Sverige tillräckligt länge för att kunna se. Konstaterade att här i Sverige är folk så rika att det går bra att köpa billigt secondhand. I mitt hemland – sa hon – där jag kommer från, är folk så fattiga att man måste köpa nya, dyra kläder för att visa att man ändå är någon.

Hennes analys stämmer bra med den del av staden där vi bor. Men jag hade kunnat berätta för henne att det också i Sverige är vanligt att just ”fattigare” familjer känner sig tvungna att köpa ”det allra senaste” till sina barn för att visa upp just detta – att de ändå är något.

Vill man riktigt studera detta så finns råttlabbet på Stureplan. Där triggar överklassbarn barn från samhällets sociala utkanter till ständigt nya excesser.

Andra källor är de experimentella dokumentärer som sänds i reklamkanalerna, de sk dokusåporna. Det ser ju onekligen ut som en tanke - att det är just i de reklamfinansierade kanalerna som den materiella statusjakten manifesterar sig som häftigast. Klassanalys har blivit ofint och politik har blivit tråkigt och Timbros och de andra näringslivsförsörjdas propaganda har skrämt bort de nya generationernas tänkande ungdomar från den intellektuella politiska analysen.

Istället får de löpa av sig i veganrörelsen eller i afas gatuupplopp. Släppa ut minkar och diskutera vilka som ska få gifta sig i kyrkan. Är veganrörelsen rent av CIA-styrd? Nej nu gick jag i spinn. Förlåt!

Reproduktion är det som gör att vi kan äta frukost på rent porslin dag efter dag. Att det ständigt finns nya barn som börjar första klass på höstterminerna. Att det finns plats i soptunnan för ständigt nya soppåsar. Att luften i bilgaraget går att andas. Att det finns rena kläder att ta på sig på morgonen. Att det finns ägg till äggkartongerna i affären…

Producera kan man göra i stort sett vad som helst, åtminstone en gång. På samma sätt som att allt (om det inte är för stort eller på annat sätt fysiskt omöjligt att få in i munnen) går att äta – åtminstone en gång.

Reproduktionen är det som många äktenskap stupar på – disken, städningen och barnomsorgen. Reproduktion är det som vissa borgerliga partianhängare tror sig kunna bortse från genom att fixa hushållsnära tjänster. Och som andra valt att hantera genom utökad skoldag.

Vart vi än vänder oss så krävs det reproduktion. I alla fall om världen ska bestå och nya generationer ska växa upp.

Någon måste diska, städa, ta hand om soporna, reparera, laga, ställa iordning…

Innan vi hittade de fossila kol- och oljelagren, och fick igång den vansinnesfart på produktion av prylar som vi har nu, så var det så praktiskt ordnat att en stor del av reproduktionen sköttes av naturen. Vi la vårt avfall på hög och det omvandlades till näringsrik kompostjord. Eller så använde vi det som gick att elda (typ gamla trasiga trätallrikar) som värme. Naturens förmåga att ta hand om, bryta mer och göra åtkomligt för ny produktion: nya växter, nya griskultingar, nya kycklingar, nya talgoxar, nya aborryngel… har beskrivits med termen ekosystemtjänst.

Det är ekosystemtjänsterna som vårt ”moderna” samhälle missat att ta i beaktande. Att naturen är ett sinnrikt system som inte fungerar på ordergivning.

Förmodligen är det därför rika och besuttna har så svårt för detta. Att fast de har förutsättningar för insikter om världens begränsningar så är de sedan barnsben vana att ge order och därmed åstadkomma en lösning på sina egna problem.

Tvivlar du på den beskrivningen så lyssna lite på herr utrikesministern Carl Bildts sätt att tillrättavisa mopsiga frågor. Heller på Fredriks sätt att förklara att vi ska uppfostra andra länder att ta hand om miljöproblemen där först. Vår livsstil är inte förhandlingsbar (eller var det Buch som sa så?). Vore den det skulle vår framfart begränsas.

Citat från sophämtaren i dagens DN:

”Ju närmare vi kommer rika miljöer desto vanligare blir det att hushållen bara vräker ner sina sopor i tunnan. Jag vet inte vad det beror på.”

…

Också under normala vintrar kommer de första vårtecknen redan i januari/februari. De är märkbara för såna som har fungerande öron.

Ja alltså nu kan man ju komma in på en filosofisk/medicinsk betraktelse över vad öron är och vad de har för inflytande på hörseln – för egentligen är det hörsel som behövs för de vårtecken jag ska komma till efter att ha utrett detta om öronen och hörandet.

Öron – är det bara de där skinnflikarna som sitter arrangerade kring hörselgångarna som i sin tur leder in mot trumhinnorna – eller är öronen hela arrangemanget?

Konsulterade en läkarbok och kan nu mycket lugnare konstatera att läkarbokens beskrivning av örat tar med alltihop: hörselgång, mellanöra, örontrumpet, hammare, städ, stigbygel och öronmussla. Öronmusslan tycks vara det som skiljer oss människor från t ex hararna. Undrar vad hararna hade kallat den om det varit de som fått stå för benämningarna? Maskrosbladet? Liljebladet?

Jag tror jag kom från ämnet. Det var vårtecken. Tar man öronen till hjälp kommer de första vårtecknen som sagt redan i januari/februari. Det är talgoxarna. Här i Stockholm där jag bor är det en tvåstrofig variant som påminner starkt om en cykelpump. Tida tida.

Talgoxarna är tidiga med att ta fram cykeln.

Talgoxar längre ut från stadens larm kostar på sig en mer konstfärdig melodi: tidida, tidida. Att det uppstått två dialekter har fascinerat många. Vi är nämligen ganska många som kan det här med talgoxar utan att för den skull vara några superornitologer. Och alla stadsbor som flyttat in från landet eller alla infödda stadsbor som har barndomsminnen äldre än sådär tjugo-trettio år och som lärt sig talgoxe har haft möjlighet att registrera den förändring som ägt rum. En del tror att det handlar om att tida tida bättre tar sig igenom trafikbruset. Men vad det än är så är det ju rätt häftigt. Att talgoxar också kan ändra vanor.

Förutom talgoxens optimism kan man nu också höra blåmesen. Den har en lite mer komplicerad drill, lite silveraktig säger en del. Och så sångfåglarna skator och kråkor förstås.

Våren är på gång, fågelvåren, den riktiga, börjar tidigt, oavsett klimatkataSTROFER och annat så ÄR det något att glädja sig åt.

Ut och lyssna!!!

Tidida tidida eller Tida tida … vilken variant finns hos Dig?

De senaste dagarna har massmedierna återkommande haft inslag som visat hur ideologerna i främst de nyliberala falangerna inom politik och press vridit sig som maskar inför detta att jordens resurser är begränsade.

En paradox kanhända att det inte är ”produktionsresurserna” som är begränsade utan reproduktionsförmågan. Oljan är inte slut än men ända ner till de allra mest förstockade gräsrötterna sipprar insikten att bekymret inte, i detta läge, är bristen utan utsläppen, restprodukterna, avfallet och bieffekterna som lägger sig i politiken.

Sveriges statsminister försöker en omgång till med att det inte är Sverige och svenskarnas beteende som är problemet utan att vi ska satsa eventuella resurser på att rena någon annanstans – där det är billigare (underförstått så kan vi fortsätta att flyga billigt, köra stadsjeep, bygga nya motorvägar och vara ”fria”).

DNs ledarsidas Niklas Ekdal målar skräckbilden av ”klimatismen” som farligare än klimatförändringarna och jämför med religiös fanatism, rabiat nationalism, fascism, nazism och kommunism.

Rör inte vår nyliberalism!

På en smygsida i samma tidnings kulturdel får dock Sverker Lenas referera hur antidemokratiska (eller bara ärligt opolitiskt nyliberala?) krafter försökt muta/hota/”uppmuntra” forskare att gå in och skriva kritiska och sågande artiklar kring FNs klimatrapporter. Det ”behövs” några ”forskare” som håller emot, när nu t o m folket börjat bli oroligt.

Det är i sanning en globaldemokratisk kris vi nu bevittnar…

Dagen efter att FN släppt sin rapport om klimatet väljer DNs ledarsida att presentera optimistiska siffror om hur världens fattigdom kommer att halveras på 25 år.

Det är den unge Wolodarski som, sin vana trogen, predikar marknadens gudomliga kraft. Som ”DN-liberal” tycks han följa traditionen från t ex Per Ahlmark och Marian Radetski, att vidga utrymmet för det tänkbara och det skrivbara. Givet att man inte tycker som Ahlmark så kan man åtminstone tänka nästan lika tokigt och – jämfört med fd-vice-statsministern herr Ahlmark – ändå framstå som rätt förnuftig.

Hela Wolodarskis resonemang utgår från neoklassisk ekonomiteori. Av sina anhängare även kallat ”national”-ekonomi. Det är en modern religion som DNs ledarredaktion och dess ägare (?) tycks helt hemfallna åt. Det är en religion för makten.

Tillämpningen av denna religion uppvisar samma ”metoder” som alla andra religioner uppvisat när de nyttjats av en maktinriktad individ eller ett maktambitiöst gäng. Gustav Vasas ersättning av den oförnuftiga och känslomässiga katolicismen med den förnuftiga och sanna protestantismen är bara ett exempel.

Reglerna verkar ungefär som så att först markerar man att (all annan) religion är ett påhitt och en belastning. Sedan markerar man att de nya satserna inte är några trossatser i gammeldags mening utan istället är sanningar. Och så kan folket känna sig ha klivit ut ur ett ålderdomligt fördomsfullt och nattståndet tänkesätt till ett nytt, fritt och intelligent sätt. Och makten har försäkrat sig om makten.

Vår moderna religion heter marknadsliberalism eller – med ett lite tyngre begrepp national-ekonomi. Och enligt sina förespråkare är den ingen religion utan en sann vetenskap. En antropolog med perspektiv skull kunna peka ut guden/gudomen (=Marknaden), prästerskapet (=National-Ekonomer) och trossatser (politik är av ondo, tidsperspektivet får inte vara längre än 5-10 år, en fri marknad ger en fri människa, alla människor är i grunden egoistiska etc). Gudtjänsterna förrättas dels på börsen av speciella ”heliga” män i ”heliga” sällskap dels av vanligt folk på stormarknader och i köpcentra. Offren består av ursprungsfolkens utplåning (eftersom de inte har en penningekonomi räknas de som fattiga), kulturers utarmning (globaliseringen ger inte mångfald utan snarare samma t-tröja överallt) och sist men helt överskuggande naturligtvis en våldsam miljöförstöring. Det sistnämnda en följd av att det, enligt en av de främsta trossatserna, är marknaden som ska lösa allt och politik är av ondo.

Som knorr på det sista ett citat från PWs ledare idag: ”Historiskt har svenska politiker använt skattesystemet för att fördela välståndet. Det har hämmat tillväxten och ofta lett till nya orättvisor”.