Lillhulda

Nålsögat i varje arts utveckling är reproduktionen av nya generationer.

Inga nya ungar – ingen framtid.

(Det är nu inte en helt fullständig beskrivning eftersom det finns en förskräcklig mängd individer som fortplantar sin art genom att enkelt bara dela på sig. Men vi lämnar toffeldjuren och de andra till något annat tillfälle.)

I evolutionsbiologin har detta faktum gett upphov till väldigt många teorier om hur hannar gör för att skaffa sig största möjliga antalet ungar. Men när väl barnen är alstrade så är det mycket som återstår. De ska ha mat och omsorg och är de någorlunda avancerade så ska de ha utbildning också (uppfostran). Talgoxpappan lär ut en del om sång. Kattmamman övar sina ungar på att ta möss. Älgkon visar var det finns mat på vintern. Apor lär sina barn en massa tricks. Riktigt avancerade djur sätter ungarna i skola.

Hur mycket som är inlärning och hur mycket som är medfött är i mycket en perspektivfråga. Vår förmåga att se är t ex beroende av att ögonen får rätt stimulans under de första åren. Ett barn med en skada som gör att ögat aldrig börjat fungera kan i vuxen ålder aldrig lära sig se även om ögat blir ”reparerat”.

Reproduktionen innefattar därmed en massa överföring av kunskap och erfarenhet också – förutom av gener. Det fodras att det finns någon/några som orkar ägna sig åt den lilla nya och ge den allt detta. Därmed blir egenskaper som god barnomsorgsförmåga en nog så väsentlig del i reproduktionsframgången.

I det sammanhanget kommer mormorsteorin in. Den förklarar nämligen det faktum att vi människor är i livet långt efter det att vår fortplantningsförmåga upphört.

Enligt denna teori så har de människoungar som haft tillgång till äldre människor (som förmått avlasta föräldragenerationen och/eller som kunnat lära ut tidigare generationers erfarenheter?) klarat sig bättre och i sin tur lyckats bättre med sina egna ungar. Egenskapen att bli gammal är alltså evolutionärt betydelsefull.

Kul!