Markerna vi lånar av våra barn
Slölyssnade på radion. Jord- och skogsbruket förstör våra fornminnen. Återigen visar sig detta konstiga att samtidigt som tillväxten – enligt nationalekonomisk teori – ökar, så ökar skadorna och vi har allt mindre råd att göra det vi gör med omsorg. Stora dyra maskiner innebär ett faktiskt längre avstånd ner till marken.
Samma överallt. Barngrupperna fortsätter öka på dagis och i skolan. Eller så låter man bli att ta in vikarier. Klimatförändringarna tror ju inte ”riktiga” nationalekonomer på så dem kan vi kanske lämna åt sidan just för denna gång (för vore det ett problem så skulle marknaden ha fixat till det). Men allt annat som handlar om långsamt tempo och tid till eftertanke. Ses som sådant som kan rationaliseras och där vinster kan hämtas hem. Börsintroducerade företag finns för att ge aktieutdelning. Det kunde annars vara så att vinsten användes för att ge de anställda fortsatt jobb. Men marknaden vill se blod. Blod, svett och tårar – omvandlade till pengar. Mer pengar. Ännu mer pengar.
Först när det sista trädet är fällt
när det sista vattnet är förgiftat
när den sista fisken är uppfiskad
först då
kommer den vite mannen att inse
att man inte kan äta pengar
ur Lars Persson: Lyssna, Vite Man - Indianska Skrifter och Tal Riktade till Erövrarna
