Lillhulda

I Östra Svealand har snön lagt sig som en dämpande filt över hela naturen, över staden och över alla parkerade bilar. Världen blir som ett svartvitt fotografi. Eller som en litografi.

Lithos betyder sten.

Snö är vatten som frusit till under så fria former att snökristaller kunnat utvecklas. I sjöar så bildas inte snö. Där fryser vattnet till is istället. Och om snökristallerna tinar upp lite grann - eller packas ihop så blir de också till is.

Is är som en slags sten. Fast den kan smälta. Sten kan också smälta. Men då är det väldigt varmt. Jättevarmt.

Solen består nog av smält sten, väldigt smält typ.

Medan kylan har en nollpunkt, en bas, en nedre gräns, vid 0 grader Kelvin där alla molekylrörelser stannat av så har värmen ingen bortre gräns alls vad det verkar. Men den begränsas enkelt av att värmen måste komma någonstans ifrån. Alltså den uppstår inte av sig självt. Det var väl sådant här som Einstein fastnade i. Typ.

När allt är stilla så händer ingenting. När det är varmt så är det mycket som rör sig. Fast i vår värld, vi människors alltså, så blir det ungefär detsamma när det är väldigt kallt eller väldigt varmt. Vi får svårt att röra oss. Livet är rätt kinkigt på den punkten. Vi och alla andra djur och växter föredrar temperaturer som rör sig max några tiotal grader uppåt eller neråt från 0-strecket på Celsiusskalan.

Det innebär en stor begränsning om man ska klara sig i universum eftersom det mycket sällan är så stabilt kring just 0°. Mest är det kallt.

Lyckligtvis har jordklotet inrättat sig så att det fungerar som ett växthus och växthusets väggar - den tunna atmosfär som är lika tunn som skalet på ett äpple om jordklotet var ett äpple - håller oss skyddade i en osannolikt jämn temperatur.

Nu håller jordklotets atmosfär på att långsamt bli varmare. Långsamt i ett väldigt kort perspektiv. (I ett mer rimligt tidsperspektiv går det fort!!! Jättefort!!!)

Det är inte så mycket varmare, bara några få grader, bara några få ynkliga grader...