Lillhulda

Också jag hamnade i tidspress. Mellan förmiddagens föreläsning och eftermiddagens seminarium skulle det in en lunch. Så det fick bli en hamburgare i påse tillsammans med lite pommes frites – eller french fries som det ju heter på mackdonaldianska.

Liksom många andra försökte jag trösta mig med att jag sparade tid – när jag satt där i väntan på bussen och åt ur min påse. Och så var det ju billigt. Under femtiolappen.

Hamburgaren var hopsatt på ett ställe utanför de vanliga kedjorna (inte MacDonald och inte Burger King) men innehållet var väl detsamma. Svenskt kött lovades det i alla fall.

Stekt köttfärs, ketchup, några pressade salladsblad och så en rejäl klick skärgul dressing. Allt instoppad i ett degigt bröd men någon slags korn på. De avlånga strån som skulle föreställa friterad potatis var hyfsat väl hanterade och rätt så lagom saltade. Och det var ju det bästa jag hann med, nu när tiden inte räckte till.

När jag väl fått i mig det hela la det sig som en klump i magen. Smaken i munnen påminde mig om alla tidigare motsvarande måltider och fick mig att fundera över hur ofta de bytte frityroljan och stekfettet. Sur och irriterad köpte jag mig en chokladbit för att bli lite gladare och piggare och sedan fick det bli en kopp kaffe av jobbets läskiga automatkaffe.

Så kan en lunch vara. För en tids-statare.