Lillhulda

Det är en pågående debatt i svenska media kring kristendomen och dess förhållande till resten av världen.

Några som driver på är t ex de sk humanisterna som verkar anse sig vara odogmatiska och fria individer endast styrda av förnuftet. Några andra är de aktiva religionsarbetare som önskar att den svenska kyrkan ska hänga med sin tid och vara öppen för alla (Pastor Jansson är en bekant representant) och ytterligare några anser sig kämpa för de kristna värderingar som kristendomen ursprungligen stod för. Dock utan att alltid göra sig riktigt medvetna om vilket ursprung de anser sig bottna i.

I massmedia tenderar dessa grupper att hamna lite ojämlikt kan man tycka. Den första gruppen skaffar sig mycket utrymme genom att vara aktiva med skrivelser och andra aktiviteter. Och de blir sällan emotsagda eftersom man då lätt hamnar i argument som närmar sig den tredje gruppens. Den gruppen är nämligen helt fel förstår man, om man läser vad väldigt många journalister, politiker och proffstyckare anser. Och för att balansera det hela så gör Pastor Jansson och hans vänner istället stora insatser för att få kyrkan så harmlös och anpassad som möjligt så att ingen ska ta illa vid sig. Låter översätta de krångliga gammaldagsa orden i psalmerna till exempel så att moderna människor inte ska behöva känna sig dumma för att de inte förstår vad de sjunger. Och moderniserar lite här och där i kyrkotexter, ritualer och böner. Mm.

Kanske är det just i denna process som uttrycket "politisk korrekthet" gör sig allra mest giltigt.

Men religion är bara till en liten del ett projekt kring livet efter detta och om man tror eller inte tror på en fader i vitt skägg sittande på en himmelstron. Religion är den samlade kulturella erfarenheten hos ett folk på en plats. Eller för ett folk som ständigt rört sig men som strävat efter att hålla samman t ex judarna.

Den samlade kulturella erfarenheten av hur man ska hantera och ta vara på det bästa av just den bit av jorden som blivit ens hem. Just nu i påsken så är det våren och pånyttfödelsen vi förhåller oss till. Berättelsen om Jesu död på korset och uppståndelsen rekapituleras just nu överallt ute i naturen. Frön från döda växter sås och börjar gro. Det är själva grunden i just vår erfarenhet i detta land, en erfarenhet som delats med alla tidigare generationer.

Kanske är det så att varje religion uppstått på en plats som legitimerat densamma. Och i de fall religionen spritt sig så har den på sin nya plats anpassats efter just den platsens förhållanden. Annars hade den inte varit användbar.

I ett globalt samhälle tenderar religionen att bli en privatsak som kan praktiseras utan förankring vare sig med platsen eller den eventuella kultur som råkar finnas där. Det är då den blir till dogmer eller till makutövning. De sk humanisterna som försöker konstruera ett nytt trossystem riskerar snarare att knuffa över oss alla in i ett system där den som talar högst vinner. Man riskerar att den relativisering som man förespråkar endast ger upphov till en kulturupplösning (som en del kallar moralupplösning men det är ju en politiskt inkorrekt uttryck så vi hoppar det här) som i sin tur skapar förutsättningar för t ex en ohämmad kapitalistisk utsugning.

Ett samhälle behöver normer och traditioner. Det låter kanske trist i somligas öron men det är det som är själva kulturen. Vi är en samling människor (ett folk kanske t o m) och vi har en natur att förhålla oss till. Vårt jordklot är begränsat men rymmer samtidigt en enorm artrikedom och en skönhet som inte låter sig förklaras med enbart sakliga argument som att himmelsblått är en färg som stimulerar någon slags hormon i våra kroppar typ.

Människosläktet har förhållt sig till detta jordklot under årtusenden. Inte alltid har det gått så bra. Men de flesta kulturer som finns nu, har lärt sig av sina erfarenheter och anpassat sitt sätt att agera. Den intuitivt erövrade kunskapen, om hur man ska göra, har avsatt sig i tron på väsen. Ett väsen kan tolkas som det som skiljer delarna från helheten. Helheten som ju alltid är större än summan av delarna. Olika kulturer och subkulturer ger sina väsen olika benämningar. Och framförallt benämner de också andra kulturers eller subkulturers väsen. Kristna och hedningar. Rättrogna och otrogna. Vetenskapliga och vidskepliga.

Svensk kristendom har utgjort referens och grundstruktur i svensk kultur i tusen år. Den tog över efter något som vi vet mindre av men som finns kvar i de flesta av t ex de högtider vi firar över året. Julen, påsken och pingsten kopplar direkt till årets skiftningar och till det vi tillsammans kan glädja oss åt. Ljusets återkomst, årets pånyttfödelse vid julen. Påsken som livets faktiska återuppståndelse. Och pingsten som hänryckningens tid när naturen bara är så ljuvlig som den kan vara. Så har vi vårt eget bevarade midsommarfirande, kvar från tidernas begynnelse rent av. Solen står som högst, dagen tar nästan inte slut, allt växer och frodas. Många barn blir till och det är oändligt långt till vintern. Kristendomen har gjort ett litet lamt försök att trycka in Johannes döparen där men det har aldrig riktigt slagit.

Kanske är det just som traditionsbärare för kulturen på en specifik plats som religionen (i Sveriges fall då den kristna varianten) har sin stora betydelse. Nu när vi alla har möjlighet att bevittna hur ett samhällsbygge som pågått i decennier snabbt plockas i bitar och delas ut som aktieposter med osäkert värde till allt folket (fast mest till de redan rika). Nu kan vi fundera över om vi har råd med att endast hålla oss med politiken som normskapare? Alla ägg i en korg typ.

Själv tänker jag försöka ta mig till någon gammal kyrka och känna generationernas avtryck i stenväggarna.

Och eftersom vi alla vet hur det går - han kommer att återuppstå! Så passar jag på att redan idag (trots att det är den sorgligaste dagen på hela kyrkoåret) önska er alla en

Glad Påsk!