Appropå Timbros omsorg...
...om proletärerna (se tidigare inlägg).
Lillhulda har också många gånger känt sig som tillhörande en av klassamhällets lägsta kaster. Statarna. Morgnar när hon hastat iväg, lämnat ungarna på dagis och sedan tillbringat resan in till jobbet stående packad mot några andra av sardinerna i burken. Och på jobbet på kafferasten och tankarna på barnen och deras kläder, på middagsplanering och på att hon borde hjälpa minsta ungen skicka ett tackkort till den äldre släkting som så vänligt kom ihåg minsta ungens födelsedag.
Med flextiden välsignelse går det ändå att hinna en del på vägen hem om man passar på att byta färdmedel vid lämplig affär. Och om pappa lämnar och mamma hämtar eller tvärtom så kan tiden på dagis snålas in. Men varje dag är det samma visa, bort från hemmet. Man slipper visserligen binda minsta ungen vid sängstolpen, när man ska iväg, utan kan ta henne med till ett ansvarskännande och välfungerande dagis. Och det är inte mjölkning i en råkall lagård som väntar. Men tiden. Tiden är inte Lillhuldas. Den ägs av någon annan.
Det är när hon konfronteras med någon föreläsande Ansvarskännande Man med insikt om Hur Det Är och vad Som Är Fel. Vi måste alla arbeta mer. Också de arbetslösa och sjuka som går hemma och slöar måste ut i jobb. Det viktiga är att vi arbetar, producerar, tjänar pengar och använder dessa till konsumtion. Det är då känner hon igen sina förmödras gissel. Den vita piskan. Även fast färgen är en annan nu.
Patron har ersatts av Tillväxten och istället för Guds straff så hotar Marknaden med att bli orolig. Prästerskapet manar till lydnad under marknadens villkor och ett av dessa villkor är Arbeta. Hjulen måste rulla, BNP måste öka. Och Lillhulda och de andra tids-statarna springer som skållade råttor för att hinna med allt och eftersom tiden inte räcker till så blir det halvfabrikat till middag och nya strumpor till barnen istället för att sy ihop det lilla hålet fram i tån och det blir ju dyrt så det är tur att man har jobb och lön och att det finns dagis och fritids och förvaring.
Det är inte det att Lillhulda vill ha femtitalets hemmafru tillbaka. Nej hon vill dela på alla jobb, ha kortare arbetstid, ha mer tid för barnen och konsumera färre men hållbarare prylar som räcker längre och som fler kan använda och hon har inget alls emot att äga bil, båt och sommarhus tillsammans med andra. Vart tog sextimmarsdagen vägen?
Nej - säger marknadsprästerna i ekonomisidornas predikotexter - om konsumtionen går ner hotas jobben. Föds färre barn så kommer gamlingarna att svälta ihjäl. Om inte alla springer i sina ekorrhjul så stannar hjulen! Utan bilen stannar Sverige. Full fart rakt fram så fort det bara går.
Full fart rakt fram, rakt in i...
