Lillhulda

Samtidigt som polarisarna smälter och isbjörnarna får allt svårare att hitta mat. Samtidigt som klimatberoende väderkatastrofer allt tätare dyker upp i nyhetsrubrikerna. Samtidigt som gruvolyckorna i de allt djupare gruvschakten antyder att naturresurserna inte är oändliga. Samtidigt som alltfler i Kina, Indien och andra länder med växande medelklasser byter från cykel till bil. Samtidigt som de forna påstått kommunistiska länderna Sovjet och Kina visat sig på nolltid kunna frambringa superkapitalister med pengavalv av JoakimvonAnka-storlek.

Samtidigt som mördarsniglar, fästingar, malariaparasiter, älglöss, dvärgbandmask, nilabborre, kräftpest, kaniner, råttor sprider sig ut från tidigare begränsade områden ut över världen i namn av den fria marknadens förlovade paradigm. (Nejnej, det är ingen som handlar med dvärgbandmask, man får den på köpet.)

Samtidigt finns ett litet land långt uppe i norr där i stort sett alla över sju år kan läsa och som, i ett globalt perspektiv, är tillräckligt rikt och tillräckligt inkomstutjämnat för att alla ska få mat och kläder och tak över huvudet (om än inte alla hittar rätt).

Där finns ett folk som valt en regering som tycks sträva mot att landet ska bli mer vad de kallar fritt. Fritt från pålagor som skatter och kollektiva lösningar. Fri kommersiell television, fritt ägd press av några få, fritt fram att spekulationsköpa de bostäder som byggs för det uppväxande släktet. Fritt fram att etablera skolor som segregerar barn från varandra. Så att kristna barn inte ska behöva träffa muslimska barn (och vise versa), eller fattiga barn inte ska behöva träffa rika barn (och vise versa). Fritt fram att låta dem som har pengar betala för en bättre sjukvård så att vi alla sedan med den lilla skatt som behövs kan betala minsta möjliga till de eländiga stackare som måste gå till allmänvården.

Där finns i detta land en huvudstad där människor bor nära varandra och där avstånden i själva stadskärnan inte är större än att man kan promenera genom större delen på mindre än en timme.

Där har motvilliga politiker av folket tvingats införa en avgift för dem som tar sig friheten att ta in bilen att trängas med i stadens huvustad (på bekostnad av gångtrafikanter, cyklister och kollektivtrafikresenärer). För att inte helt tappa ansiktet bestämde dessa politiker genast att den avgiften ska gå till att bekosta fler bilvägar.

I den huvudstaden har nu en dinosaurie från urtiden satts att förhandla fram en trafiklösning. Den lösning som tagits fram innebär bl a en 30-miljarders-satsning på en vägförbindelse i tunnel och på broar över tidigare tysta naturområden från södra delen av ytterstaden till den norra.

Och miljöministern uttalar sig i radions morgonprogram och menar att färre flygresor inte är något mål...

Hur var det nu - att äta hela kakan och att ha den kvar - det fixar sig väl med tillväxten eller hur!?

Lillhulda noterar att det ändå finns några till som liksom hon själv närmast känner desperation inför det hela. Det är väl någon slags tröst.