Vem berättar sagorna?

Sagor är en del av vår kultur, av mångas kultur verkar det.

I Spanarna i fredags tog Per Naroskins upp vårt behov av skämt. Särskilt i svåra tider kan skämtet vara det som får oss att överleva. Skapa den distans som får oss att orka med ett tag till. Han tipsade om en klimatmugg som väl efter detta borde kunna bli en slugger som årets julklapp. Givet att de som handlar julklappar också hade tid att lyssna på P1.


Sagor är ett annat sätt att få distans och orka. Få perspektiv att se. Få förebilder att stödja sig med (de modiga barnen, den fattiga skräddaren etc). Tove Lifvendahl har ansvarsfullt tagit på sig att berätta sagor för folket. Det gör hon på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Sådant är inget nytt. Att makten eller maktintressena berättar sedelärande sagor för folket förkommer  i alla tider och i alla kulturer tror Lillhulda. Toves saga verkar vid första genomläsningen vara en skämt men Svenskt Näringsliv är nog en humorlös sammanslutning. Så Sagor från Svenskt Näringsliv behandlar man lämpligen med stort allvar och lyssnar noga på - så som man bör behandla makten. Sedan ska man fråga sig - är denna moraliska saga till för Ditt och klimatets och jordklotets eget bästa - eller är det månne någon som tänkt tjäna sig en hacka?


Lillhulda gillar klimatmuggen. Och Den Andra Sagan i dagens (11/12 2007) DN, den på kultursidan (den läskiga kultursidan). Den är en saga med humor. Nästan som en äkta folksaga. (Men som så ofta när Lillhulda vill länka till artikeln - Malin Ullgren, kulturdelen sid 5 - så hittas inte den på nätet - finns det månne en jätten Glufsglufs på DN som gömmer sådana sagor - sagor som folket inte bör höra?).

Det snöar fortfarande inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0