Nu måste jag testa
När det i början står om sex och kåthet och bröst och annat. Innebär det då att det kommer att vara fler som kikar på just min blogg? Det här är en alldeles ovetenskaplig bloggning för att kolla om det verkligen är sant att sex säljer.
Dagboksanteckning
Tidigt hem från jobbet. Handlade på vägen. Smörcroissant. Åt den med en kopp kaffe när jag kom hem. Fortfarande var det dagsljus. Vardagslycka.
Långa och korta fibrer
Har ett par gamla jeans från 70-talet på vinden. De är nötta av åratals användning men fortfarande hela och utan den noppighet som drabbar så många bomullsplagg numera.
Antingen låter man bomullen växa sig färdig. Då får man långa fibrer. Eller så skördar man den tidigare och får därmed möjlighet till fler skördar per år. Fler skördar ger en bomull med kortare fibrer. Fler skördar tvingar också odlarna att använda mer gödning för att marken ska orka bära fram fler generationer växtlighet.
Kortare fibrer ger tyg som noppar sig och trådar som inte håller ihop lika bra som tråd av långfibrig bomull. Kläderna blir billigare eftersom skördarna ju ökat. Men tyget blir betydligt skörare, kläderna går mycket fortare sönder strukturen/ytan blir snabbt grådaskig.
En del klädestillverkare väljer långfibrigt – ofta egyptisk bomull. De är alltid dyrare.
Förr var det självklart att odla så att det blev en god kvalitet på produkten. Nu när priset framställs som det viktigaste blir odlarna mer eller mindre tvingade in i oekologiska odlingsmetoder.
Och köparna då?
Ja vi har möjligheten att få köpa en ny uppsättning bomullskläder varje säsong eftersom förra säsongens blivit så fula och gått sönder.
Eller så kan vi välja att köpa betydligt dyrare plagg som sedan håller i många år – i stort sett lika snygga hela tiden.
Jeansen på vinden är urvuxna för mig. Barnen står i tur på att få använda dem. Det blå tyget är kraftigt och blankslitet så att det glänser.
Missbrukare ställs ut på tidningarnas ekonomisidor
Beroendeframkallande ”droger” är sådana som ger sina användare särskilda kickar och som vissa människor (av sällan helt utklarade orsaker) inte kan få nog utan som ständigt strävar efter mer. Ofta missuppfattar man ordet drog och tror att det måste vara någon form av gift och att gift i denna mening skulle vara något kemiskt som – när det kommer i kontakt med biologiskt liv – inverkar i de kemiskt/medicinska processerna.
Så är det emellertid sällan. Oftast påverkar drogen istället centra i hjärnan som har med lustupplevelser att göra (antingen i enkla kopplingar som att man blir gladare, starkare, sexuellt mer stimulerad, eller i någon sorts tvärtomreaktion som ångestdämpning eller dövning). Sammantaget innebär droganvändningen att personen blir mer ”maskinell”. För omgivningen – som ju fortsatt förväntar sig mer ”levande” reaktioner (nyfikenhet, omtanke, medkänsla, sorg, etc) – kan förvånande nog detta robot-beteende upplevas som oberäkneligt. Men egentligen är det ju så att man förväntar sig mycket mer av en människa än att hon t ex bara ska vilja ha mer sprit.
Drogernas styrka ligger i att de ganska snart blir en del av den drabbade människans konstitution. Dvs utan drogen upplever hon sig själv som ofullständig. Därmed blir frågan om VARFÖR hon använder drogen underordnade det fysiska behov som drogen skapat.
Därtill kommer det ytterst besvärande faktum att för en – ofta stor – andel människor är den så kallade drogen ingen drog (hur stor andel beror av drogens faktiska verkningssätt). Socker är ett exempel som många människor klarar av att hantera men som för en del riskerar att bli en genuin drog (särskilt för de känsliga växande barnen som ju behöver energi och därmed är predestinerade att föredra sött). Alkohol är en annan där siffrorna 10% ofta förekommit som hur stor andel av befolkningen det är eller riskerar att bli alkoholister.
En annan drog som samhället inte alls identifierat är pengar. Att pengar fungerar som drog förefaller ännu svårare att hantera än alkoholen. Vi tycker ju alla att det är trevligt att ”ha lite att röra sig med”. De som har mycket att röra sig med och som ändå ständigt vill ha mer beter sig som vilken alkoholist eller narkoman som helst – bara att deras metoder för att komma över sin drog inte förefaller lika samhällsoanpassade.
Bonusprogram, löner och pensionsavtal på många miljoner. Och sedan en arbetstid som ger endast en minimal fritid. Vore det så att de älskade sitt jobb mer än allt annat skulle de ju inte behöva så hög ersättning. Nej det är drogpåfyllningen, högre lön, mera bonus som är det som – för stunden – tillfredsställer dem.
Och psykvården och socialtjänsten är inte ens vidtalade.
Gnistrande
Solen och den vita snön – vilken ljusterapi. Egentligen borde man vara ute hela dagarna nu.
Säg det till chefen. Jag måste vara ute i snön. Jag behöver det.
(Fast kallt är det)
Säg det till chefen. Jag måste vara ute i snön. Jag behöver det.
(Fast kallt är det)
Pingviner är pingviner och djur är djur – ingen ska inbilla mig något annat
Låter rubriken konstig? Den är ordagrant citerad från dagens Dagens Nyheter. Ja i alla fall nästan ordagrant för Lotta Olsson skrev människor istället för pingviner. Vi har hört det förut. Det blev rubriker när någon påstod att män var djur. Rubrikerna borde ju snarare handla om vad kvinnorna i så fall var. Om männen var djur och kvinnorna alltså var något annat - vad var dom då? Växter? Bakterier? Svampar?
Varför skulle inte människan vara ett djur? Vilka levande varelser räknas i så fall till djurgruppen? Spindlar? Daggmaskar? Fiskmåsar? Orangutanger? Och om alla de nu uppräknade grupperna kan benämnas som djur – betyder det då att det är större likhet mellan en spindel och en orangutang än mellan en orangutang och en människa? Vad är det man vill försäkra sig om när man särskiljer människorna från de övriga ”djuren”? Särskilda rättigheter? Det är väl egentligen bara människor som kan behandla andra människor "sämre än djur"? Djur skulle aldrig drömma om att göra något sådant.
Baksidor (eller nedre framsidan typ)
Det klev fram en herre på tunnelbanan nu nyss i kväll i väntan på tåget öppnade han gylfen och drog fram sin snorre och ställde sig att pinka i papperskorgen.
Han såg rätt prydlig ut men utsöndrade en påtaglig alkoholdoft.
Stackars alla städare som har att ta hand om effekterna av dessa lösdrivande inkontinenta typer som tycks ha en förkärlek för hissar, trapphallar och andra offentliga platser. Fast det var första gången jag såg någon på perrongen nyttjande en papperskorg. Skulle kanske tipsat honom om att apoteket har hjälpmedel?
Svåra dagar
Kanske skulle allt kännas bättre om jag gick ut och köpte en ny handväska? Eller nya stövlar? Eller lät fettsuga låren? Eller köpte en stor påse lösgodis? Eller en rejäl fylla?
Vissa dagar är ...
...grå?
Vissa dagar är ...
...grå?
Skönhet runt omkring oss
Snöflingorna är så vackra. Formen så enkelt genial. Vilken tur att vi tycker så mycket i naturen är vackert - när det nu är naturen vi blivit till i...
Bloggbetraktelse
Nu har jag snart haft min ”prov”-blogga i de nio dagar som gäller. Erfarenheterna är följande
- det är lite frustrerande att tala med världen och upptäcka att tjattret är totalt,
- det kräver en del att sköta om sin sida och regelbundet förse den med nya tankar,
- det är spännande att se vad bloggmedlemmarna skriver om ,
- det är lite nedslående att upptäcka hur få det är som får några kommentarer på de ofta mycket personliga inläggen,
- trots allt är många som faktiskt tittar på varandras sidor
- bloggandet återupprättar byn – samtalet – och möjliggör kontakter och tankeutbyte på helt nya sätt. Men det kräver en del inkörning.
När jag var liten fanns en småbarnskvart på radion, lite som Bollibompa med varierande innehåll. En påannonsjingel var då att någon sa sig öppna skåpet med sagor och berättelser i – och ut i etern, dvs ut ur radioapparaten, välde då en mängd inspelade fraser ur diverse sagor och berättelser. Huller om buller och förstås i munnen på varandra. Som barn tyckte jag det var obehagligt. Och jag lyssnade på den efterkommande berättelsen ”Trots allt” och absolut inte ”på grund av” denna jingel.
Nu har jag hamnat i bloggvärlden och upptäcker lite av samma sak. Rösterna som väller fram när jag öppnar sidan är överväldigande. Sorteringen och sökord är ett försök att hantera det men grupperna man kan välja mellan känns inte självklara. Filosofi och religion t ex – det är äpplen och havsvågor för mig (dvs helt olika men självklart viktiga teman), temat allmänt – som jag hittills valt – det är ju rätt allmänt – typ.
Vi får väl se vad det blir av den här sidan i fortsättningen.
PS Har ni märkt vad det snöar! DS
Fågelinfluensan…
måste vara till stor glädje nu för de som har som sin försörjning att sätta texten på kvällstidningarnas löpsedlar. Tänk vilka enorma möjligheter den ger till att frossa i skräck-kittlingar. ”Så märker DU att DIN katt blivit smittad” eller ”Törs DU äta VANLIG omelett”.
All befogad oro som människor har (klarar jag hyran, gjorde jag rätt bedömning på jobbet, har sonen svårt med klasskompisarna, borde jag ha hälsat på hos gammelfaster i söndags…) kan kanaliseras i en gemensam yttre fiende som vi alla kan vara rädda för. Och så kan vi kräva lite åtgärder eller köpa tamiflu och någonstans undermedvetet tro att vi därmed hjälpt Oskar att få bättre relationer till sina kompisar.
Löpsedlarna
STJÄL
DIN
energi.
STJÄL
DIN
energi.
Löpsedlarna
LURAR DEJ
att ägna dej åt ovidkommande
DETALJER.
Löpsedlarna gör
DEJ
till
FÅNGE
i
MENINGSLÖSA
tankar.
DEJ
till
FÅNGE
i
MENINGSLÖSA
tankar.
Och ändå är det – tror jag och vill jag tro – seriösa människor som ger sig in i journalistiken. Människor med ambitioner att upplysa och förmedla, att debattera och belysa.
Vad hände med dem på vägen?
Nu är lyckligtvis inte löpsedlarna tidningarnas enda innehåll. Men personligen känner jag mig kränkt, förorättad och småförbannad varje gång jag går förbi deras skrikiga budskap. Kränkt för att de skriker där jag går förbi, förorättad för att tilltalet är på så låg nivå och småförbannad på alla som tydligen köper dessa tidningar på dessa premisser och därmed skapar ytterligare underlag för fortsatta dumheter.
Att kvällstidningarna fortsätter att skrika ut sitt imbecilla budskap måste, med hänvisning till Marknadens Logik, bero på att det är framgångsrikt. Går Du på löpsedlarnas budskap? Får de dig att köpa tidningen. Har Du nu blivit orolig över frukostomeletten? Du är grundlurad och bortkollrad! Och Du tror att Du väljer. Var inte så f-rb-nn-t dum!
Köp en apelsin istället (en kravodlad!) och lägg märke till att våren är på väg och morgnarna ständigt är ljusare.
Nu
Frost, tjäle, nysnö, skare, is, stöp, tö, blidväder, dagsmeja och talgoxen sjunger sedan länge.
En ny skön, marknadsanpassad värld smyger sig på
Det skrevs en hel rad framtidsvisionära böcker kring mitten av förra seklet. Karin Boyes Kallocain, Ray Bradburys Farenheit 451, George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du nya sköna värld är fyra exempel. I den etablerade pressen, bland ledarskribenter med ambitioner att sätta tömmar på världsutvecklingen, så har Orwells framtidsversion alltid fått stort utrymme. Skräckbilden av den totalitära staten som kontrollerar sina medborgare in i minsta skrymsle.
Men den ruggigaste av de fyra är Huxleys bok. Det otäcka med den är att den beskriver ett förlopp utan egentlig aktör. Det finns ingen politisk eller moralisk vilja i den Nya sköna världen (såsom det gör i de andra böckerna) utan tvärtom är skeendet ett resultat av minsta motståndets lag och enskilda aktörers förmåga att låta människors kortsiktiga bekvämlighets- och njutningsönskningar få bli styrande.
I den världen ägnar sig människor åt att konsumera. Eftersom barnalstrandet flyttats från kvinnorna till en slags konstgjord fosterutvecklingsmaskin så tyngs inte individerna av några krångliga släktrelationer. Alla lever i ett slags jättedagis (därmed inget ont om vanliga dagis) där maten är lättuggad och underhållningen anpassad så att ingen ska bli arg eller börja krångla. Eftersom den fysiska barnalstringen inte längre finns så är sex något man ägnar sig åt förstrött men ständigt. Och döden är något alla drabbas av men eftersom inga känslomässiga band av större beständighet knyts mellan människor är döendet något ytterst pinsamt privat som man bara inte låtsas om. Det man gör är att man konsumerar – prylar och prylkrävande aktiviteter.
Vi är på väg mot denna värld i en rasande takt.
I vår moderna värld får alla göra som de vill så länge de gör det på marknadens villkor. Så länge möjligheten att välja mellan 20 snarlika tandkrämer i olika förpackningar invaggar människorna i föreställningen om att de skapar sig en egen identitet – så länge är allt under kontroll och inget att skriva indignerat om på ledarsidorna i de stora tidningarna. Att frihet skulle vara detsamma som att fritt kunna välja vad man vill köpa på en marknad är en av de mest omhuldade lögnerna i vår moderna tidsålder. Genom den massiv kampanj, som tog fart under sjuttiotalet när kapitalägarna skrämdes av människors spontana samhällsengagemang, har man också lyckats skrämma bort de unga från att engagera sig.
Förlöjligandet av vänstern – genom att referera till palestinasjalar, näbbstövlar och de hängbröst som påstods vara följden av de slängda behåarna – lyckades de skickliga åsiktsmanövrerarna elda under generationernas eviga tonårsuppror och effektivt skrämma bort alla unga människor från vänsterideal och kollektivt ansvarstagande och engagmang. Rebellen blev förebilden, rebellen som är emot och gör tvärtom – inte för att den egentligen har en uppfattning om syfte och mål utan bara för att den måste visa att den ”bestämmer själv”. Resultat ser vi ständigt: i de internationella affärskedjornas etablering, i stadskärnornas likriktning, i utbudet av tandkräm och – i grovsoprummen.
Eftersom det är fult att vara emot valfrihet och att kritisera marknadens utbud. Eftersom det inte är tillåtet att ifrågasätta det meningsfulla i att tvinga alla att välja… telefonbolag, postutdelare, pensionsförsäkring, skola och elbolag. Så hamnar vi alla i ekorrhjulet och ”utvecklingen” går vidare i små, små steg dit vi inte vill.
Nu senast idag en lite notis i en av de stora tidningarna: Swedish Meat har från årsskiftet slopat importstoppet mot genmanipulerat djurfoder. Informationsdirektören på företaget motiverar detta med att kostnaderna blivit för höga att hålla importen garanterat GMO-fri. ”-Konsumenterna är inte villiga att betala.” och ”Om det verkligen var farligt skulle det ju vara förbjudet.”
I den nya sköna världen får Du välja vad marknaden vill.
Monologsamtal
Det är inte helt lätt att vänja sig vid att skriva rakt ut i rymden så här. Man anar att det är tätt befolkat men känslan blir lätt att vi är en stor hop som talar för oss själva. I dag på tunnelbanan fick jag lyssna på en som talade för sig själv. Dvs hon hade ju en mobiltelefon. Men det är ju på samma sätt - man ser inte mottagaren och hör bara en ensidig dialog. Fast nu var det mest en monolog om någon gemensam bekant vars taskiga sexliv var en sorglig sak och att bekanten nog borde göra ett och annat. Det var rätt störande. Någon annans privata utbasunerat så att ingen i telefonpratarens närhet kunde undgå att missa en enda detalj.
Då är bloggen bättre för här väljer vi ju att gå in och få ta del av vad andra skriver.
Hej på er alla anonyma läsare, nu ska jag gå och sova så
God Natt!
Då är bloggen bättre för här väljer vi ju att gå in och få ta del av vad andra skriver.
Hej på er alla anonyma läsare, nu ska jag gå och sova så
God Natt!
God morgon!
Måndagmorgonfrukost – ny vecka. Sportlov för en del. Solen på väg upp, fåglarna kvittrar vårsånger och enligt tidningen kan det komma snö.
Söndagkväll
Ny vecka på gång. En vecka som går in i våren. Glöm inte att äta semlor på semmeltisdagen. På askonsdagen ska man strö aska på allt och sedan är det fasta som gäller. Fast så gör vi ju inte längre. Men semlor på tisdag blir det - jag har längtat.
Aning
När jag går över åkern, efter skörden innan plöjningen när gärdet ligger öppet tillgängligt som sanddyner vid havet då känns allt riktigt. I skogsbrynet längre bort kan jag ana ett rådjur. Det står visserligen inte där men skuggan av att det stod där, tidigare i morse, finns kvar. Samma skugga - eller är det en doft, en andning? – finns efter hararna och räven. I diket finns kvar efter småsork och näbbmöss och jag är en del av detta alltet.
Einstein lär ha sagt att tiden finns till för att inte allt ska ske samtidigt. I landskapet upphävs detta. Landskapet är allt. Jag rör mig genom allas gemensamma erfarenheter. Tålmodigt eller outtröttligt vävs allt samman till något mycket mer evigt än stunden.
En del människor tror att det människoskapade räcker för en helhet. Att kulturen är där människor samlas och att den består av individernas kamp för att manifestera sin exklusivitet. De tror att naturen är det smutsiga, oordnade, farliga som finns utanför och som måste manifesteras emot eller åtminstone hållas borta från.
Den föreställningen dyker ständigt upp… i reklambudskapen naturligtvis men också självklart i ingenjörernas ambition att skapa lösningar på problem.
Haren vet att det inte är problem som ska lösas. Det är liv som ska levas.
Men föreställningen om kulturen som motsats till naturen frodas också i de många ojämlika relationerna expert – förment okunnig som finns i ett modernt samhälle. När centrala myndigheter går ut och ger vägledning slår ingenjörstänkandet igenom också här. Människan är en maskin snarare än resultatet av miljonernas evolution. I kultursnobbens ögon. Fast det förstår inte kultursnobben. Den tror att den lever ett fritt liv utan att tyngas av årmiljonernas dynga. Rent, fräscht och utan belastning bakåt.
Kostråden andas historielöshet och marknadsanpassning. I reklamens sockerfria och fettsnåla produkter talas inget om de sötningsmedel och smakämnen som istället tillförts. Och i skolorna sprider någon skräck kring den feta standardmjölken men låter ”friheten” få råda när det gäller ungarnas läsk och godisätning.
När allergi-ingenjörerna härjade som allra värst skulle de små barnen så tidigt som möjligt ges pulvervälling så att eventuell glutenallergi snabbt skulle upptäckas och livslång medicinering/behandling kunde inledas. Katterna var bannlysta från alla barnfamiljer och hästar och björkar skulle helst inte finnas alls i den ”civiliserade” miljön.
Hur många barn som blev allergiska just av den sterila miljö som naturfrånvaron gav upphov till lär vi aldrig få veta.
I skogsbrynet, zonen mellan åkern och skogen, där är dofterna – aningarna – koncentrerade. Det är i gränslanden som utbytet är som störst. Djuren som stått där, som sett mej, som hört mej. De har förflyttat sig in i skogens värld. Men har minnet av mig kvar och jag känner deras minnen som jag minns dem. Fast allt sker nu och tiden finns bara för att allt inte ska bli en enda röra.
Klädtvång
Barnet borde ha några nya kläder – men jag orkar inte ta mej samman och ge mej ut i djungeln. Djungeln är förresten helt fel ord för affärerna är sällan någon djungel. Snarare monokulturer. Om man inte vill köpa tröjor med tryck på i pastellfärger åt sin tolvåring. Eller om man har tänkt sig att hon ska få en finklänning. Ja då är det nog hemskrädderi som gäller. Utbudet i affärerna är skrämmande likt och likadant. Varför alla dessa tröjor med mer eller mindre imbecilla texter på? Och varför på engelska? Jo det sista begriper jag förresten – stod det på svenska skulle man ju se hur töntigt det är.
Klänning – det ska man helt uppenbart inte ha när man är mellan 10 och 16. Alla kläder som säljs i affärerna verkar vara designade enbart med det syftet att de ska SKRIKA omodernt efter så där ett halvår. Är det den berömda Marknaden som håller på med uppfostran och upplärning av de unga. Konsumera. Ännu mera.
Barnet får gå i mina avlagda tröjor så länge. Sen ska vi köpa något i vuxenaffären, något i storlek 34/36. I vuxenaffären finns det klänningar och tröjor som inte är belamrade med meningslösa textrader. Att välja annat än vad Marknaden tänkt sig kräver sin kvinna.
Fritt Stockholm
Trängselskatterna är en välsignelse – det är bara att konstatera. Staden har blivit flanörvänlig. Trafikbullret har minskat i intensitet och luften är renare. Bussarna går enligt tidtabell och taxiresorna har blivit billigare (eftersom bilarna lättare tar sig fram). Men en del tidningar (typ City) håller fortfarande fast vid att det nog är besvärligt. Och en del låtsas-blöthjärtade typer framhärdar i att orda om hur synd det är om alla fattiga i förorten som nu inte har råd att ta bilen till jobbet.
De fattiga som aldrig haft råd att bilpendla utan alltid tvingats vänta på försenade bussar – dem är det ingen som skriver insändare om. Nu behöver man inte vara så väldigt förvånad över att det är så – kolla hur många sidor med bilannonser det finns i tidningen och fundera över hur sannolikt det är att tidningen vågar vara bilkritisk.
Fredag
Nu är det helg. Och dags att åka till stormarknaden för så många. Ha det så kul – själv tänker jag hålla mig så långt därifrån jag bara kan. Varför det? Det ska jag berätta en annan gång.
