Lillhulda

... det brukar hävdas som en politisk handling. Bland mina vänner har det varit ett moraliskt krav att ska man tillämpa civil olydnad så ska det inte vara för att göra en personlig vinning. Det ska kosta något och man ska vara beredd att ta sitt straff.
Nu har den civila olydnaden fått ett nytt ansikte. Handelsministerns civila olydnad vad gäller skattebetalning. Och Timbrotjejens.
Och jag tycker mig ha fått en av mina fördomar återigen bekräftade. Mycket pengar skapar oro för utgifter. Joakim von Anka är ett inkännande porträtt. Disney var en man med  psykologisk blick.

Det skräckbudskapet spreds för några år sedan. Man kunde läsa det i bakrutan på bilen framför i bilkön. Eller på bilen som parkerat sig bekvämt vid sidan av körbanan – i cykelbanan med två av hjulen på trottoaren. Som många andra trosuppfattningar krävde också denna kyrka samling kring begreppen.

Biltullar har med rätta uppfattats som en bilreligionsfientlig handling.

I stan är privatbilen en belastning. Den tar utrymme (körbanor och parkeringsplatser), den ger ifrån sig farliga partiklar och förändrar luftinnehållet i den luft som används av stadens innevånare när de andas. Den hindrar barn från att själva ta sig till och från skola och fritidssysslor. Den hindrar dem från att leka ute annat än på tillrättalagda platser. Den släpper ut sina avgaser i precis den nivå där mycket små barn har sina näsor.

Flera bilar tillsammans hindra bussar, ambulanser, brandbilar, polisbilar och taxi att komma fram. Den förfular staden (se bara centralbron i Kungliga huvudstaden – eller Skeppsbron samma stad). Den bullrar. Den kostar arbetstid (att arbeta in en ny bil tar ett år, ett år av ditt liv för att sedan kunna färdas fortare de återstående åren – men då har du inte tänkt på bensinen och reparationerna). Den kostar liv.

Men den ger den ensamme föraren pondus (så mycket pengar tjänar jag att jag har råd med…) och den ger den ensamme föraren en plats ifred morgon och kväll (fri från kvinna, ungar och chef).

Det uppväger det mesta...

I trappan upp till den övre skolgården går jag efter ett föräldrapar med barn i en för mej okänd klass. Förstrött lyssnar jag till deras samtal och inser så småningom at de diskuterar hur de ska se till att deras barn har de rätta attiraljerna för att etablera pondus och position i sin klass – mer pondus än de andra då och en position i toppen…

Jag förlorar ännu en bit av den oskuldsfulla tilltro till mina medmänniskor som jag tydligen begåvats med sedan barnsbenen. Begåva är då kanske ett fel ord – i alla fall om man nu lyssnar på hur dessa två föräldrar resonerar – ilurats skulle väl vara rätt term.

Det är väl bra om folk uppfostras till att vara hänsynsfulla och bry sig om – så är det dessto lättare för min unge att ta sig fram och ta för sig – typ.

Tidningen City har nystat denna tråd nu några dagar och det de beskriver är sorgliga bekräftelser. Att dagens föräldrageneration träder in i föräldraskapet i en mognare ålder än tidigare generationers betyder tydligen inte mognare syn på hur människors självkänsla utvecklas. Ju dyrare prylar och ju fler aktiviteter - ju mer poäng i tävlingen med andra jämnåriga (jämnåriga föräldrar alltså).

Fast det kan ju vara tidningen Citys sneda bild förstås – kunde man ju hoppas.

Men det ligger förmodligen mycket pragmatisk sanning i detta. Ju mer man tar för givet att man ska ha – ju mer förmår man ta för sig och ju mer maktutrymme skaffar man sig.

Det ser onekligen ut som en tanke att samtidigt som detta omhuldas genom en allt större etablering av friskolor och en blomstrande boendesegregering – så gör journalisterna i de stora (liberala och borgerliga) tidningarna allt de kan för att uppfostra ”andras” ungar till att tänka mångkulturellt och ”fritt” och hänsynsfullt. Hur ska man annars få någon att trycka ner och hålla sig bättre än…

Detta är i sanning en Gordisk knut.

Nu har moderniseringskonsulten kommit till P1. Det handlar om ett par, en tjej och en kille. De ser sig omkring med uttråkad min – själva skulle de aldrig komma på tanken att lyssna på P1 – men nu så har några personer i beslutsläge kallat in dem. Det är för få som lyssnar på P1 säger beslutspersonerna. Det är många fler som lyssnar på den kommersiella radion. Vi förlorar kunder.

Moderniseringskonsulterna ser på varandra och himlar lite med ögonen – varför skulle någon överhuvudtaget lyssna på P1 – sånt gör väl bara åldringar – typ såna över 45. Men har man fått ett jobb så…

Det får inte vara så jobbigt – säger konsulttjejen. Det får inte ta så lång tid mellan olika inslag säger killen. Krångliga ord är bra om man tar bort så man fattar vad som sägs. Och det måste in mer engelska uttryck – så att man visar att man hänger med.

Det här är ett erfaret par. De gjorde en stor insats för den svenska kyrkan för något decennium sedan. Det var samma problem där – en massa åldringar som kom till första advent och julottan och andra såna där urmodiga högtider. Och som envisades med att sjunga psalmer med en massa konstiga uttryck i. Och bad konstiga böner. Dagligt bröd t ex – som om inte utveckling hade gett oss konserveringsmedel och frysar. För att inte tala om att man inte ska inleda någon i frestelse. Inleda – det är väl sånt man gör i samtal. Ja alltså typ i P1 alltså. Det är ju faktiskt mest jobbigt. Mobilsamtal är en annan sak.

Det måste bli lättsammare att lyssna på P1 säger beslutspersonen när övrig personal ska informeras om moderniseringskonsulternas förslag. Vi måste vinna över ungdomen till oss. Lyssnare över 45 är det faktiskt ingen framtid i.

I kyrkan blev det mer plats för ungdomarna sedan alla de gamla som inte längre kände igen sig och som inte längre orkade ta sig dit till något som inte längre kändes som förr. När inte de gamla gick dit var det inte heller någon som tog med sig de unga. Och det hela blev ju en fantastisk rationaliseringsvinst. I kyrkan jag är uppfödd med la man julottan till klockan 5 en juldagsmorgon – för att spara präster – en präst med sin kantor tog hela bunten församlingar runt omkring. Det är ju mest konventionella besökare som kommer till julottan och julotta är ju faktiskt en svensk urmodig tradition – kuligare då med midnattsmässa t ex – mer internationellt typ. Denna femmorgon knäcktes de flestas tradition att ta sig till kyrkan juldagens morgon. Så nu räcker det med att ha julottan i bara en kyrka – det kommer ändå inte särskilt många. En himla bra rationalisering.

Typ.

Har alltid undrat hur det ser ut i tankemaskineriet hos såna som Stael von Holstein. Kul att han berättar i Metro. Historien om travhäststallet för några veckor sedan var ju en bra illustration.

Alltså ett stall med bara en stjärna och några riktigt bra, resten skräp som man inte kan göra sig av med. Och så bara pengar till en tränare och en startavgift. Ja vad gör man då? Jo satsar allt på stjärnan och tränar henne och vinner hon så blir det pengar till arrende, foder, fler tränare och pengar till veterinären och råd att ta hand om fölen.

Så bra.

Vinner hon inte – går det åt helvete.

Det är det som är frihet.

Fast vore jag den där travstjärnan skulle jag dra från ett så dåligt skött ställe där mina vinstpengar ska gå åt till att göda ett konkursbo. Men Johans travhäststjärna har väl knappast någon valmöjlighet - den enda som kan välja i hans stallmodell är väl möjligen tränaren – eller är det ägaren till stallet kanske? De hundra travhästarna går där som nåt slags boskap enligt öststatsmodell och kan bara hoppas att det ska finnas hö imorgon också. Och fölen har ingen tid att ta hand om, om inte travstjärnan vinner loppet..

Jo jag har nog misstänkt det – att det är de som tror sig som absoluta vinnare som tycker marknaden är lösningen på allt. Och som säger till de dåliga och sjuka att vänta bara tills vinsten kommer så ska ni få några smulor med ni också (fast inte mer för det vore inte rättvist för ni är ju inte lika bra). Det går ju bra för Johan. Så det är väl bra att han tror. Då känns allt ju så mycket enklare och ju enklare det känns ju lättare går det – att ta för sig.

Det finns en viss sorts herrar, ja jag har mest stött på herrar, som avfärdar varje ansträngning till något samvetsinriktat som grundat på en stor lögn.

Säg Krav-odlat och det dyker upp ett överlägset leende (men man anar en lätt panik i slagskuggan).

– Det där är bara båg, säger de och låter ana en världsvan bakgrund. – De använder lika mycket kemikalier som alla andra. Och förresten så blir det lika mycket övergödning från sådana jordbruk som från konventionella.

– Och ta en sån organisation som Röda Korset säger de, hälften går till administration. Och dom som tar hand om biståndet sen – det är bara en massa mellanhänder som skor sig på vår godtrogenhet.

– Jag kände förresten en som handlade på en sån där antropologisk gårdsbutik en gång och sylten var möglig. Man måste faktiskt använda konserveringsmedel i vårt moderna samhälle. Man kan inte stå emot utvecklingen. Förresten har ingen bevisat att det skulle vara nyttigare att äta Krav-odlat.

– Dessutom har folk inte råd att handla så dyr mat. Det är bara såna där medelklassakademiker som inte bryr sig om att deras stackars ungar får gå i omoderna kläder och blir retade i skolan. Det går kanske att skicka med en Krav-banan till fiollektionen – men till is-hockeyn – sällan, man vill väl inte skämma ut sina ungar heller.

– Dessutom går dom ju inte att äta – Kravbananerna – mjöliga och halvruttna. Nej tack, inte för mig. Vadå att de skulle vara övermogna. Jamen varför blir inte riktiga bananer mogna lika fort då. Jaså, jaja – fast det tror jag inte på. Förresten kan man inte hålla på och hålla reda på allt. Man får välja vad man ska lägga ner sin energi på. Vi prioriterar nog lite annorlunda än du. Och förresten så är det lika mycket giftanvändning i Krav-odlat, fast dom inte låtsas om det. Det har jag läst.

Fast på riktiga landet låter det annorlunda. Där bönderna i flera generationer tvingats in i ett ”modernt” kemikaliejordbruk av ingenjörstänkande bondeupplysare från landets lantbruksnämnder. Vuxna bönder som i sin ungdom låtit far- och farfarsgenerationen förstå att det var nya tider nu, rationella tider och moderna brukningsmetoder. Vuxna bönder som i decennier tryckt ner all oro över sin kemikalieanvändning och sagt sig själva att inte vara så inskränkta. Bönder som hållit sig med eget land för den egna odlingen men sagt sig att det bara var för att hålla gumman lugn.

Jojo säger dom nu, titta bara hur det ser ut, tistlar över hela åkern – det är vad han odlar han den där. Jojo.

I Stockholms stadsliv finns det egentligen bara en sort jag omedelbart blir riktigt rädd för. Det är de där insekterna i cykelbyxor, hjälm och solglasögon som far fram som på räls på körbanor och cykelvägar. Hukande i räkställning, med däck smala som gammeldags tunnband får de mig att associera till uppretade jordgetingar. Cyklar jag själv så ilar en sekundsnabb skräck igenom mej – är jag händelsevis i vägen för deras osynligt utlagda spår? Vilken smäll det skulle bli!

Går jag, så har jag – peppar, peppar – lärt mig att reagera på vindsuset och den irriterade ringsignal som – i bästa fall – ljuder sekunden innan de schvissar förbi, mot rött, vid övergångsstället.

Cykling är ett balsam för själen. Cykeln i sig är en av de absolut smartaste uppfinningarna som kommit fram under de senaste seklen. Mot en mycket måttlig insats kan man bekvämt röra sig långa sträckor utan att bli särskilt trött och utan att förbruka det allra minsta av olja, kol eller kärnkraft. Den är lika smart som datorn när det gäller utväxling på ens eget arbete.

Dessutom får cyklisten bra motion och en mängd upplevelser på sin färd. Lindarnas doft i Kungsträdgården. Bulldoften från bageriet vid Björns Trädgård. Sjöfågelskriken när man cyklar längs med Årstaviken. Vindrufset i håret när man kommit ut mot Valdemars udde.

Cykelgetingarna är som vilka augustigetingar som helst – fast de finns året runt. När augustigetingarna förstör saftdrickandet och till slut tvingar in hela sällskapet med gräddtårta och allt inomhus så tvingar cykelgetingarna den långsamma flanörcyklaren att ständigt vara beredd på att bli omcyklad i kanonkulefart med endast millimetrar till godo. Själv har jag – tillsammans med rätt många andra vardagscyklister – upptäckt att parallellgatorna till gatorna med cykelbanor känns betydligt trivsammare att cykla på. Cykelbyxcyklisterna har inte tid att ta en omväg på ett kvarter så om man avstår från stadens huvudcykelstråk kan cyklingen fortsatt vara den källa till motion, kontemplation och sinnesupplevelser som den är så perfekt för.