Aning

När jag går över åkern, efter skörden innan plöjningen när gärdet ligger öppet tillgängligt som sanddyner vid havet då känns allt riktigt. I skogsbrynet längre bort kan jag ana ett rådjur. Det står visserligen inte där men skuggan av att det stod där, tidigare i morse, finns kvar. Samma skugga - eller är det en doft, en andning? – finns efter hararna och räven. I diket finns kvar efter småsork och näbbmöss och jag är en del av detta alltet.

Einstein lär ha sagt att tiden finns till för att inte allt ska ske samtidigt. I landskapet upphävs detta. Landskapet är allt. Jag rör mig genom allas gemensamma erfarenheter. Tålmodigt eller outtröttligt vävs allt samman till något mycket mer evigt än stunden.

En del människor tror att det människoskapade räcker för en helhet. Att kulturen är där människor samlas och att den består av individernas kamp för att manifestera sin exklusivitet. De tror att naturen är det smutsiga, oordnade, farliga som finns utanför och som måste manifesteras emot eller åtminstone hållas borta från.

Den föreställningen dyker ständigt upp… i reklambudskapen naturligtvis men också självklart i ingenjörernas ambition att skapa lösningar på problem.

Haren vet att det inte är problem som ska lösas. Det är liv som ska levas.

Men föreställningen om kulturen som motsats till naturen frodas också i de många ojämlika relationerna expert – förment okunnig som finns i ett modernt samhälle. När centrala myndigheter går ut och ger vägledning slår ingenjörstänkandet igenom också här. Människan är en maskin snarare än resultatet av miljonernas evolution. I kultursnobbens ögon. Fast det förstår inte kultursnobben. Den tror att den lever ett fritt liv utan att tyngas av årmiljonernas dynga. Rent, fräscht och utan belastning bakåt.

Kostråden andas historielöshet och marknadsanpassning. I reklamens sockerfria och fettsnåla produkter talas inget om de sötningsmedel och smakämnen som istället tillförts. Och i skolorna sprider någon skräck kring den feta standardmjölken men låter ”friheten” få råda när det gäller ungarnas läsk och godisätning.

När allergi-ingenjörerna härjade som allra värst skulle de små barnen så tidigt som möjligt ges pulvervälling så att eventuell glutenallergi snabbt skulle upptäckas och livslång medicinering/behandling kunde inledas. Katterna var bannlysta från alla barnfamiljer och hästar och björkar skulle helst inte finnas alls i den ”civiliserade” miljön.

Hur många barn som blev allergiska just av den sterila miljö som naturfrånvaron gav upphov till lär vi aldrig få veta.

I skogsbrynet, zonen mellan åkern och skogen, där är dofterna – aningarna – koncentrerade. Det är i gränslanden som utbytet är som störst. Djuren som stått där, som sett mej, som hört mej. De har förflyttat sig in i skogens värld. Men har minnet av mig kvar och jag känner deras minnen som jag minns dem. Fast allt sker nu och tiden finns bara för att allt inte ska bli en enda röra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0