Lillhulda

Det är som när man lyft på något gammalt liggande undanslängt och råkar avslöja en sunkig snuskhög av ruttna planker, gyttjig gegga, gamla mjölkkartonger och en fet råtta som blixtrar undan och iväg.

Det är djupt orättvist att jämföra med råttan - som ju inte har någon ond avsikt utan bara råkar ha denna nisch i ekosystemet (att bo under jorden och leva på skräp) - men det är väl det närmaste man kan komma i sökandet efter en parallell.

Den avsky vi alla känner inför det som nu avslöjas för oss om Englas mördare går heller inte att jämföra med förskräckelsen över en råtta. Antagligen är vi väldigt många som nu drabbas av en stark önskan om att i vår tur få plåga och döda detta odjur - detta absoluta monster - som en hämnd och som ett sätt att på något vis hantera denna stora sorg och bestörtning vi alla drabbats av och känner oss delaktiga i.

Öga för öga och tand för tand. Dödsstraff!!!

Någonstans (i djupt liggande hjärnvindlingar) anser sig förmodligen Englas mördare lika berättigad till att genomföra det han gjort. Våra handlingar legitimeras alltid någonstans inom oss själva - om än vi kan förtränga det hela så till den grad att vi aldrig låter det komma i närheten av vårt medvetande. Vårt undermedvetna, vårt omedvetna.

Legitimerar en stat att det är rätt att ta livet av en människa så har man öppnat för att också enskilda kan uppfatta sig ha rätt att ta sig den rätten. Dödsstraffanhängarna är beredda att döda. Gränsen överskrids.

Men en avrättning blir snarare ett sätt att komma undan. Att låta förövaren komma till insikt om vad han gjort är det starka alternativet. Att Englas mördare anat sina egna avgrunder men vägrat konfronteras med dem har också framkommit i tidningsartiklarna.

En del människor - men ännu ganska få - väljer att ta ansvar för sitt undermedvetna. De vågar ge sig tid att lyssna inåt på sig själv för att förstå om också eget ganska enkelt handlande kanske har andra dunkla avsikter än vad som först märks. De lär sig därmed också att genomskåda andras påstått oavsiktliga handlingar. "Inte visste jag, inte tänkte jag, jag förstår inte vad du menar..."

En förskräckande del av hela Tysklands befolkning genomgick ju t ex en ofattbar metamorfos och tillät Hitlers bestialiska projekt att fortskrida i många år! Vi visste inget! Vi kunde inte ana! Det var inte vårt ansvar!

Romantikerna som talar om hur fördomsfritt och enkelt invandrare tas emot och assimileras i USA bortser fullständigt från det faktum att hela landet bygger på ett folkmord av monumental storlek. Indianernas land besattes. Indianernas lagar och regler bröts ner och förklarades oriktiga. Hela stammar utplånades och folket förflyttades och internerades i reservat. Sedan dess delar de invandrade erövrarna på det land de stulit och är belåtna med att göra det i en påstådd demokratisk anda. Tyskland hade kanske också blivit "demokratiskt" om väl de "hunnit färdigt" med att ta bort alla zigenare, judar, kommunister, homosexuella och alla andra som inte stämde med den tyska idén.

Spanien, Chile, Finska inbördeskriget, Rwanda - alla exempel på hur vanligt folk "förvandlats".

Det riktigt otäcka med det undermedvetna är att det, liksom högen med bråte som beskrevs i början av denna text, tenderar att växa till om man inte gör något åt det. I takt med att skulden växer (för på något outgrundligt sätt tycks det undermedvetna ha ett slags ledningssystem till skulden) så växer behovet av att förtränga. Stalin lär ha sagt att det som krävs är att få en människa att svälja första lögnen / begå det första sveket mot sin egen känsla för rätt och rättvisa. Sedan ligger fältet öppet.

Dvs sedan kommer den människan att behöva legitimera sitt eget handlande genom att fortsätta på samma sätt. Jag har inte gjort något fel. Skulden är inte min.

Stalin hade rätt - men bara i sin första del. Vi har alla möjlighet att avbryta/undvika/avstyra ett destruktivt handlande.

Vi har alla möjlighet att välja goda, kloka, hälsosamma och kärleksfulla vägar. Och framförallt möjlighet att genomskåda ondskan och sätta stopp också för andras försök till manipulation och förstörelse.

Men...

Vi måste inse att vi har den valmöjligheten och vi måste öva oss på att avgöra vad som är gott, klokt, hälsosamt och kärleksfullt. Englas mamma skriver så starkt.

Polarisarna smälter och isbjörnarna får allt svårare att hitta mat och tundran tycks ha börjat tina.

Alltfler i Kina, Indien och andra länder med växande medelklasser, byter transportmedel från cykel till bil. De forna påstått kommunistiska länderna Sovjet och Kina visat sig på nolltid kunna frambringa superkapitalister med pengavalv av JoakimvonAnka-storlek. Och Kina går upp som världens största koldioxidproducerande nation (en gren i OS?). Samtidigt lanserar Bush stolt sin senaste miljösatsning - USA ska redan år 2025 få stopp på ökningen av koldioxidutsläppen i sitt land.

Nej du läste inte fel - om 17 år ska USA få STOPP PÅ ÖKNINGEN. Alltså ÖKNINGEN!

Om 17 år.

Samtidigt som mördarsniglar, fästingar, malariaparasiter, älglöss, dvärgbandmask, nilabborre, kräftpest, kaniner, råttor sprider sig ut från tidigare begränsade områden ut över världen i namn av den fria marknadens förlovade paradigm. (Nejnej, det är ingen som handlar med dvärgbandmask, man får den på köpet.) Samtidigt söker SvDs läsare tröst i att några gulliga djur blir vanligare också!

Samtidigt finns ett litet land långt uppe i norr där i stort sett alla över sju år kan läsa och som, i ett globalt perspektiv, är tillräckligt rikt och tillräckligt inkomstutjämnat för att alla ska få mat och kläder och tak över huvudet (om än inte alla hittar rätt).

Där finns i detta land ett folk som valt en regering som anser sig sträva mot att landet ska bli mer, som de kallar det, fritt. Fritt från pålagor som skatter och kollektiva lösningar.

Denna frihet skär sig dock mot förhållandet att jordklotet är runt och därmed inte obegränsat. Att naturresurserna är ändliga och att ekosystemen är sårbara.

I detta land finns snabbtåg som går lika fort som flyget till överallt utom längts upp mot norr. Där behövs inte egentligen inget inrikesflyg alls utom som sagt några få linjer norrut. Däremot behövs bostäder. Den "frihet" som erbjuds landets medborgare är istället ett slags marknadsjippobiljett-system för tågresenärerna och fortsatt subvention av flyget.

I detta lands huvudstad är avstånden i själva stadskärnan inte större än att man kan promenera genom större delen på mindre än en timme. Här har motvilliga politiker av folket tvingats införa en avgift för dem som tar sig friheten att ta in bilen att trängas med i stadens huvustad (på bekostnad av gångtrafikanter, cyklister och kollektivtrafikresenärer). En mängd undantag har dock genast införts så det inte ska märkas så mycket.

Och för att inte helt tappa ansiktet bestämde sig politikerna genast att trängselavgiften i första hand ska gå till att bekosta fler bilvägar. Sedan dess har de också passat på att höja kollektivtrafikavgiften och gjort det omöjligt för presumptiva kollektivtrafikresenärer att köpa biljett till bussen på bussen. Det sistnämnda är särskilt "praktiskt" vad gäller turister från andra länder som effektivt hålls borta från stadens kollektivtrafiknät (vore det Kina skulle man tro att stadens maktpolitiker aktivt beslutat sig för att förhindra turisterna från att möta lokalbefolkningen).

I samma huvudstad tillsattes en dinosaurie från urtiden att förhandla fram en trafiklösning. Förslaget  som antogs innehåller bl a en 30-miljarders-satsning (minst) på en vägförbindelse i tunnel och på broar över tidigare tysta naturområden från södra delen av ytterstaden till den norra. Eftersom pengar saknas och eftersom det kanske finns risk för en växande opinion som inte vill skänka 30 miljarder till vägbyggbolagen så har stadens fd finansborgarråd så fort hon kunde slängt iväg 50 miljoner i startpeng till vägverket.

Ju snabbare vi satsar desto mer låser vi fast oss i att detta är den enda möjligheten.

För att effektivt stödja bilkramarna får också alla högre chefer tjänstebil. Därmed kommer de att automatiskt bli mer intresserade av en fungerande biltrafik än av en fungerande kollektivtrafik.

Lillhulda önskar och hoppas men har liten förväntan på att den livskris som nu tvingat tillbaka Kristina O-A till en sk time-out också ska hjälpa henne att få upp ögonen för att det som drabbat henne också drabbar många andra. Och framförallt drabbar människor i små omständigheter där det kanske inte ens finns något utrymme att "dra sig tillbaka". Och att full fart framåt utan omsorg om sig själv eller sin omgivning eller naturen är detsamma som full fart fram mot stupet.

Om 17 år ska USAs koldioxidutsläpp plana ut till en jämn nivå och Sverige och Stockholm ska ...

GÖR NÅGOT - NU!!!