Lillhulda

På BVCs golv ligger bilar och dockor om vartannat. På ettårskalaset Lillhulda just bevistade gavs födelsedagsbarnet ett antal batteridrivna farkoster i plast med knappar som också alstrade ljud. Och från bilfönstret kan man skåda ut över monokulturens land. Enbart samma gräsart (typ havre eller vete) eller kålvariant (raps/rybs) inväxlat med granåkrar och en och annan sjö.

De djur barnen kommer i kontakt med, förutom badstrandens kanadagäss eller vitkindade dito, är missbrukarnas jättehundar och en och annan kringstrykande katt. Och så guldfiskarna i vårdcentralens väntrum förstås. På teven syns desto flera. Disneys filmer har utvecklat ett helt menageri av talande gulliga djur där t o m lejonen blivit vegetarianer. I snabbköpet finns det också djur förstås - men där är de uppdelade och förpackade till oigenkännlighet. Och ursprunget oftast något du egentligen inte vill veta mera om. Och tidningarna gör prisjämförelser om var det är billigast eller skriver skräckreportage om hur miljöförstörande kossorna är.

I Lillhuldas barndom fanns en pojke som hade en egen leksakslagård full av kossor, hästar, får och grisar. Med tillhörande traktor, harv, plog och såningsmaskin. Gräsmattans gräs togs in till hö och stengärdsgårdarna byggdes av grusplansgrus.

Det finns ingen gratis lunch - uttrycket är säkert bekant för många men för den som inte mött det förut - lunchen du blir bjuden på har betalats - om inte av dig själv så av någon annan.

Visst är det miljöförstöring att äta industriproducerat kött. Broilerfabriker, svinstallar och jätteindustrianläggningar för nötkreatur. Belgisk blå kan tas som skräckexemplet. En kovariant som knappt kan stå själv, som har svåra kalvningar och som kräver särskilt kraftfoder. Men som får ett så passande kött. Alldeles lagom för marknaden. För marknaden som inte bryr sig vill säga, för nyliberalistiska värderingar att endast priset spelar roll, för tidningarnas prisjämförelser. Billigt, billigt, billigt.

I Sverige hade vi fram till 1800-talet ett omfattande skogsbete. Får, getter och kossor gick på skogen och betade under sommarmånaderna. Ett resultat av detta var att skogarna blev lättframkomliga också för människorna. Slyet hölls nere och stigar trampades upp.

Överallt där det växte gräs togs detta om hand. Antingen genom att man slog det eller genom att det gick djur och betade. Ett resultat av detta var att fästingstammen hölls på mattan - den blev liksom uppäten på köpet, eller uppeldad - när man hyggesbrände. Därav följer också det gamla talesättet att fästingar finns i alkärr - ett av de få ställen där djur sällan betade och där elden inte brann.

I Sverige norr om Skåne är det ekologiskt bra att ha betesdjur. Om inte "marknadstänkandet" fått djurskötarna att känna sig tvungna till importerat kraftfoder eller åretruntstallning skulle vi kunna ha mycket fler djur i beteshagarna.

Om inte ingenjörstänkandet tvingat småföretagarna att rationalisera och slå samman enheter till ett enda mejeri och ett enda slakteri och därmed gjort transporterna från småbruken olönsamma. Om inte den statliga jordbrukspolitiken (inspirerad av dessa "ekonomer" och ingenjörer) under decennier drivit på utvecklingen mot allt större enheter och allt mer industrialisering. Förbjudit bondbarn på små gårdar att ta över efter föräldrarna och tvingat fram gårdssammanslagningar. Frikostigt stött lån till stora maskinparker som sedan krävt stora brukningsenheter för att vara ekonomiskt försvarbara. Om inte tidningsjournalister återkommande gottat sig i prisjämförelser mellan matkassar - utan minsta diskussion om vem som egentligen betalar det allt lägre priset på maten. Eller hur den faktisk kostnaden tas ut / kommer att tas ut.

Om inte om varit så skulle vi haft ett fint bärkraftigt lantbruk med får och kor i beteshagarna och ett öppet, omväxlande landskap. Barnen skulle fått möta vårens lammungar och kunnat plocka gullvivor och smultron i beteshagarnas småbackar. Bönderna skulle kunna bedriva sin verksamhet utan att behöva förlita sig på diverse stöd. Maten skulle vara dyrare men mycket godare. Transporterna skulle vara kortare och småföretagsamheten skulle blomstra.

Men istället ska vi nu alltså rädda bilindustrin genom att bli vegetarianer...

På sommaren blir dagstidningsläsandet mer slumpmässigt. Det blir de tidningar man kommer över. I gejten, på järnvägsstationen, i sommarstugan hos dem man besöker eller kvarglömd på tunnelbanan. Gårdagens, förra veckans, det lokala bladet, rikstidningen eller något slags veckoblad med anknytning till ortens näringsliv.

Egentligen betyder det rätt lite eftersom det snarare påminner om det samtal som ju tidningar egentligen är substitut för.

Ett samtal, en konversation, är ju - när den är som bäst - ett slags frihandsbroderi där blommor och slingor får växa ut vartefter andan faller på. Och där samtalets kvalitet bestäms av de deltagandes förmåga att hålla många trådar i luften och låta valet av färger anpassas efter den allmänna stämningen.

Samtalets kvalitet beror av med vilken omsorg broderiets färgval, associationerna, görs. Det är viktigt att färgerna samverkar och långsamma övergångar  i olika nyanser skapar harmoni och lugn medan plötsliga inslag av överraskande färg i sin tur kan skapa en välbehövlig kontrast och ge möjlighet till förnyelse eller ge en belysning som innebär ett förtydligande av det tidigare broderade.

Kanske är det svårt att komma ifrån att de flesta samtalsbroderier blir förutsägbara. Lillhulda har t ex alltid svårt för Godmorgonsvärldens Panel-broderier. De som inbjudits där förväntas göra sina stygn i sina redan fastställda färgkulörer och broderiet bli sällan mer än en bukett likadan stickiga blommor i färger som oftast skär sig mot varandra. Just i detta sammanhang blir broderiet mest en tävling där det gäller att visa upp att man kan sina stygn och att man håller fast vid den bild man bestämt sig för. Utrymmet för gemensamt broderande blir därmed minimalt eftersom förvåning och genuin överraskning i detta sammanhang ligger så farligt nära att uppfattas som att släppa in en boll från motståndarlaget. Panelens broderi är veckans examensprov. Rättrogna lyssnare ska få höra vad de ska tycka och ska försäkras om att de som de lyssnar till med förtroende broderar enligt det beslutade mönstret.

Men det är väl detta som är själva poängen - med just Panelen alltså.

Godmorgonvärldens övriga inslag sörjer istället väl för att det varje söndag sammantaget blir ett gediget konstverk med såväl harmoni som uppfriskande kontrapunkteringar. P1 erbjuder också (fortfarande - tack vare folkets och "ungdomens" försvarsinsats?) många möjligheter att ta del av kreativt broderande. Filosofiska rummet t ex - ofta ett lysande exempel på kollektivt skapande i högre klass liksom Spanarna - och bägge programmen ger - när de är som bäst - en eftersmak av fri tanke och gott humör.

En del tidningar lyckas också - genom att t ex hålla kultursidorna fria och öppna för politiskt inkorrekta åsikter - att i sin helhet skapa denna åsiktsfrihet. Men utrymmet tycks bli allt mindre över åren. Likaså verkar lyxen att tillåta ett fritt broderande på debattsidorna anses som onödig. Särskilt landets största morgontidning håller strama tyglar på vad som släpps in och alltmer broderi verkar ske efter tidningens huvud (ägarna/ledarredaktionen eller är det "de gamla" som håller kontrollen?). För även om tidningens debattsida inte förväntas att alltid ligga i linje med tidningens politiska flagga - så tycks de "avvikande" färginslag som t ex landets största morgontidning släpper till ofta sorgligt förutsägbara och hämtade på lagret. Typ DNs Tännsjö, Radetzki och Ahlmark.

Men kanske är inte detta egentligen tidningarnas och deras ledarredaktioners fel. Kanske är detta resultatet av den likriktning som globaliseringen medför. Om intrycken blir de samma. Om utbudet och modet återkommer i samma former oavsett var man befinner sig. Om alla (andligen eller bokstavligen) talar samma språk, läser samma engelska texter och tänker samma pidginengelsktinfluerade tankar. Då blir det likadant. Och alla (alla rika i hela världen) ska plötsligt ha samma väskmärke eller samma bilmodell.

Och då särskilt om det är en tidning vars ledarsidor tror på den globala marknaden som alltings frälsning då blir det ju som det blir. Inte mycket till variation.

Så gårdagens eller förra månadens tidning spelar mindre roll.