Lillhulda

-         det är lite frustrerande att tala med världen och upptäcka att tjattret är totalt,

-         det kräver en del att sköta om sin sida och regelbundet förse den med nya tankar,

-         det är spännande att se vad bloggmedlemmarna skriver om ,

-         det är lite nedslående att upptäcka hur få det är som får några kommentarer på de ofta mycket personliga inläggen,

-         trots allt är många som faktiskt tittar på varandras sidor

-         bloggandet återupprättar byn – samtalet – och möjliggör kontakter och tankeutbyte på helt nya sätt. Men det kräver en del inkörning.

När jag var liten fanns en småbarnskvart på radion, lite som Bollibompa med varierande innehåll. En påannonsjingel var då att någon sa sig öppna skåpet med sagor och berättelser i – och ut i etern, dvs ut ur radioapparaten, välde då en mängd inspelade fraser ur diverse sagor och berättelser. Huller om buller och förstås i munnen på varandra. Som barn tyckte jag det var obehagligt. Och jag lyssnade på den efterkommande berättelsen ”Trots allt” och absolut inte ”på grund av” denna jingel.

Nu har jag hamnat i bloggvärlden och upptäcker lite av samma sak. Rösterna som väller fram när jag öppnar sidan är överväldigande. Sorteringen och sökord är ett försök att hantera det men grupperna man kan välja mellan känns inte självklara. Filosofi och religion t ex – det är äpplen och havsvågor för mig (dvs helt olika men självklart viktiga teman), temat allmänt – som jag hittills valt – det är ju rätt allmänt – typ.

Vi får väl se vad det blir av den här sidan i fortsättningen.