Lillhulda

Då fanns Kar de Mumma, Eld och Red Top som kunde skriva lustigt om världen runt omkring. Då fanns Bang och Hasse Z. Då fanns det mycket att filosofera muntert kring. Kusin Rut t ex – hon med de långa svarta stövlarna.

Numera är det svårt med kåserierna. Det är liksom inte så lustigt längre. Jämställdhetsombudsmän och rättänkande journalister gör det fullständigt omöjligt att vitsa till det om vimsiga fruntimmer eller ölbeskänkta arbetare. Bondläppar i storstan finns inga kvar. Klädmodet har slagit knut på sig själv flera gånger om och visserligen förvånar det ständigt att det fortfarande går att förvåna – men också där inträder till slut en mättnad. Jo jo visst kan man ha ett snöre i rumpan. Och visst kan man gå omkring med byxgrenen nere mellan knäna. Men något att vitsa om är det väl knappast.

Östermalmshallen är heller inget att skriva något särskilt om. Det förefaller som om det mesta i vardagens upplevelser blivit så standardiserat och ooriginellt att det blivit fullständigt skrattfritt. Och i övrigt är världen tyngd av elände. Och humorprogrammen består mest av grova påhopp och vilda balanseringar nära vulgaritetens totala stup.

Då dyker plötsligt verkligheten fram som en räddande ängel. Det som sägs i förbifarten – på tunnelbanan, i mobilen eller i affären.

Tack tjuvlyssnat.se!