Lillhulda

Det är som när man lyft på något gammalt liggande undanslängt och råkar avslöja en sunkig snuskhög av ruttna planker, gyttjig gegga, gamla mjölkkartonger och en fet råtta som blixtrar undan och iväg.

Det är djupt orättvist att jämföra med råttan - som ju inte har någon ond avsikt utan bara råkar ha denna nisch i ekosystemet (att bo under jorden och leva på skräp) - men det är väl det närmaste man kan komma i sökandet efter en parallell.

Den avsky vi alla känner inför det som nu avslöjas för oss om Englas mördare går heller inte att jämföra med förskräckelsen över en råtta. Antagligen är vi väldigt många som nu drabbas av en stark önskan om att i vår tur få plåga och döda detta odjur - detta absoluta monster - som en hämnd och som ett sätt att på något vis hantera denna stora sorg och bestörtning vi alla drabbats av och känner oss delaktiga i.

Öga för öga och tand för tand. Dödsstraff!!!

Någonstans (i djupt liggande hjärnvindlingar) anser sig förmodligen Englas mördare lika berättigad till att genomföra det han gjort. Våra handlingar legitimeras alltid någonstans inom oss själva - om än vi kan förtränga det hela så till den grad att vi aldrig låter det komma i närheten av vårt medvetande. Vårt undermedvetna, vårt omedvetna.

Legitimerar en stat att det är rätt att ta livet av en människa så har man öppnat för att också enskilda kan uppfatta sig ha rätt att ta sig den rätten. Dödsstraffanhängarna är beredda att döda. Gränsen överskrids.

Men en avrättning blir snarare ett sätt att komma undan. Att låta förövaren komma till insikt om vad han gjort är det starka alternativet. Att Englas mördare anat sina egna avgrunder men vägrat konfronteras med dem har också framkommit i tidningsartiklarna.

En del människor - men ännu ganska få - väljer att ta ansvar för sitt undermedvetna. De vågar ge sig tid att lyssna inåt på sig själv för att förstå om också eget ganska enkelt handlande kanske har andra dunkla avsikter än vad som först märks. De lär sig därmed också att genomskåda andras påstått oavsiktliga handlingar. "Inte visste jag, inte tänkte jag, jag förstår inte vad du menar..."

En förskräckande del av hela Tysklands befolkning genomgick ju t ex en ofattbar metamorfos och tillät Hitlers bestialiska projekt att fortskrida i många år! Vi visste inget! Vi kunde inte ana! Det var inte vårt ansvar!

Romantikerna som talar om hur fördomsfritt och enkelt invandrare tas emot och assimileras i USA bortser fullständigt från det faktum att hela landet bygger på ett folkmord av monumental storlek. Indianernas land besattes. Indianernas lagar och regler bröts ner och förklarades oriktiga. Hela stammar utplånades och folket förflyttades och internerades i reservat. Sedan dess delar de invandrade erövrarna på det land de stulit och är belåtna med att göra det i en påstådd demokratisk anda. Tyskland hade kanske också blivit "demokratiskt" om väl de "hunnit färdigt" med att ta bort alla zigenare, judar, kommunister, homosexuella och alla andra som inte stämde med den tyska idén.

Spanien, Chile, Finska inbördeskriget, Rwanda - alla exempel på hur vanligt folk "förvandlats".

Det riktigt otäcka med det undermedvetna är att det, liksom högen med bråte som beskrevs i början av denna text, tenderar att växa till om man inte gör något åt det. I takt med att skulden växer (för på något outgrundligt sätt tycks det undermedvetna ha ett slags ledningssystem till skulden) så växer behovet av att förtränga. Stalin lär ha sagt att det som krävs är att få en människa att svälja första lögnen / begå det första sveket mot sin egen känsla för rätt och rättvisa. Sedan ligger fältet öppet.

Dvs sedan kommer den människan att behöva legitimera sitt eget handlande genom att fortsätta på samma sätt. Jag har inte gjort något fel. Skulden är inte min.

Stalin hade rätt - men bara i sin första del. Vi har alla möjlighet att avbryta/undvika/avstyra ett destruktivt handlande.

Vi har alla möjlighet att välja goda, kloka, hälsosamma och kärleksfulla vägar. Och framförallt möjlighet att genomskåda ondskan och sätta stopp också för andras försök till manipulation och förstörelse.

Men...

Vi måste inse att vi har den valmöjligheten och vi måste öva oss på att avgöra vad som är gott, klokt, hälsosamt och kärleksfullt. Englas mamma skriver så starkt.