Lillhulda

...söker en man sina borttappade nycklar. Vartefter han letar kommer fler människor till hans hjälp. Det är inte vilka nycklar som helst. Det är de enda nycklarna som går till det lilla huset mitt på torget där alla stadsinnevånarna förvarar sina sommardrömmar. Fiskespön, hängmattor, hav och snäckskal. Och vinterdrömmar. Snö, skidor, pjäxor, vantar och strålande sol över vitbländande snö. Klarblå himmel. Tall.

Människorna letar och letar i natten. Regnet hänger i luften och de vissna löven blåser runt i små virvlar. Gatlyktan lyser över den våta trottoaren och ljuset förstärks av de så ofta förbipasserande bilarna. Till slut är det en liten flicka som frågar (så där som hennes mamma brukar fråga): Men är du alldeles säker? Alldeles säker  på att det är här du tappade dem?

Mannen ser förbryllat på henne. Så klart inte, säger han. Det gjorde jag därute i skogen. Men där är det alldeles för mörkt för att leta.

Rubriksättare är ett släkte Lillhulda skulle vilja sätta under särskild observation. Om någon forskare i framtiden skulle vilja förstå de underliggande dunkla motiv eller obearbetade ångestar som fick sådant genomslag i det sena 1900-taletsoch tidiga 2000-talets samhällsutveckling så bör rubriksättarna och deras rubriker erbjuda snabbast tänkbara ingång.

Lillhulda har berört detta tidigare. Rubriksättarna går likt målsökande robotar direkt på det kollektiva undermedvetna.

T ex rubriken i dagens DN (ekonomidelen): "Klimatfrågan kan driva världsekonomin in i allvarlig kris"

Lillhulda tror nog fortfarande att det är tvärtom - att det är världsekonomin och hur den är organiserad som driver in klimatet i en allvarlig kris.

Men resonemanget i den artikeln är det gamla vanliga när nationalekonomer diskuterar Marknaden. Marknaden kan inte ha fel. Blir det fel så beror det på att någon/något har STÖRT Marknaden. Politiker t ex eller som i detta fall Klimatet.

Slutet av nittonhundratalet innebar enligt mångas mening en rannsakning och en uppgörelse med gamla föreställningar och utopiska visioner. Kommunismen åkte ut med Sovjetunionens upplösning och gammaldags moral kring diverse dygder har hamnat i soptunnan som otidsenligt tjafs som hindrar den personliga friheten.

Marknaden har blivit den nya guden och motståndarna till Mammondyrkan får se sig ihopbuntade med diverse idioter som, med den "liberala" pressens hjälp, ges jättestort utrymme i all nyhetsbevakning. Människors vilja att organisera sig tillsammans stämplas som Sovjetinspirerat förtryck av egen företagsamhet (som om Sovjetunionen någonsin varit i närheten av utopin om det kommunistiska samhället). Muslimers motvilja mot det kommersiella samhället (t ex vad gäller ränta) och religionens värnande om etik och moral och ansvar buntas ihop med Jihadisterna och Alkajda. I Sverige har den svenska fd statskyrkan gjort vad den kunnat för att bryta upp traditionerna. Moderniseringen av psalmspråket och nya texter i de ritualer som ingår i kyrkans liturgi har effektivt skurit av gamla människors hemkänsla i kyrkans famn och de unga förväntas ju ändå inte dit så effekten har ju onekligen blivit god (?). Ut med allt moraliserande, begränsande, hämmande och in med Mammon, förlåt Marknaden.

Frågan är väl vad vi ska göra med alla gamla stenkåkar som står spridda över svenska landsbygden - men Marknaden kommer säkert på något. Sälj skiten eller öppna Stormarknad typ.

I Sverige säljs skiten ut för fulla muggar (hm - oavsiktligt kul). Att äga gemensamt är av ondo. Skolan, biblioteken, sjukvården, energiförsörjningen, telefonen, posten, tåget och allt som faktiskt i grunden utgör grundvalarna för det gemensamma samhället. Allt detta ska konkurrensutsättas och bli effektivare. Denna utopiska föreställning om att konkurrens är lyckopillret för allt, den utopin förväntas vi svälja med hull och hår. Vi ska vara kunder och vi ska välja. Vi SKA välja. Och ju mer vi har att välja mellan ju bättre. Har Marknaden sagt.

Några otrogna vill slippa välja. Några romantiker tycker det var bättre förr när det fanns en, och endast en, kommunal skola och det kom skolinspektörer som kontrollerade den. Några romantiker vill inte ägna tid åt att välja elbolag, telefonbolag, tandläkare, vårdcentral, skola, pensionspenningsplacering eller bland 20 varianter på i stort sett identisk tandkräm. Några tror att det går att fatta gemensamma kloka beslut om sparsamhet, hänsyn och solidaritet. Några drar mer än gärna ett strå till den gemensamma stacken bara de vet att stacken är att lita på. Några tror att det är bättre för klimatet och för jordklotet och för mänskligheten om man delar och inte var och en ska köpa eget.

Jag tror Marknaden blir väldigt arg då. Väldigt arg. På romantikerna. Tur nog så finns det gott om plats i pressen att upplysa folk om HUR DET KAN GÅ!

Så skärp dig - gå ut och köp något. Helst något som snart går sönder eller blir omodernt så du måste köpa nytt igen. Då blir Marknaden glad.

Marknaden (eller snarare dess präster/Nationalekonomer) spänner ögonen i Klimatet och väser: This town aint big enough for the two of us.

Så sant.

Lillhulda fick syn på en annan saga - läs den...