Lillhulda

... när du stiger av! Så uppmanas resenärerna i Stockholms tunnelbana.

Lillhulda tycker man ska tänka på sådana avstånd annars också. Avståndet mellan öst och väst t ex, eller mellan till och från.

I helgen t ex - när Lillhulda lunchade hos en väninna - så kom samtalet in på den nya lägenhet hon numera (väninnan alltså) bodde i. En bostadsrätt i närförort, med en solig altan överst på tredje våningen i ett rött tegelhus, en stor innergård och bilfria gator.

- Här är så jättebra, sa väninnan, vi har sopsortering och egen kompost.

Det är hoppfullt, när en bostads förträfflighet också inbegriper hur soporna tas omhand, Lillhulda kände sig mycket upplivad.

Det är små avstånd mellan till och från. Förr och nu. Nu och sen. Här och där. Syd och nord. Rik och fattig. Jag och du. Vi och ni. Ni och dom. Även om skillnaderna ibland är närmast ofattbara så är avståndet kort. Och klivet över kan göras fortare än man hinner blinka.

Blekt och oblekt papper t ex. Rättvisemärkt och billigast tänkbara. Kvalitet och skräp. Naturmorgon och kulturskymning. Turist och exploatör. Smör och margarin. Socker och sukralos. Mat och avfall. Mode och omodernt. Nylonskjorta och egyptisk bomull. Arbetshäst och skogsmaskin. Åldringsomsorg och mat i plastlåda. Flyg och tåg. Skolbok med pärm och stenciler i travar. Skatt och skolmat. P1 och TV5. 5 decibel och 95. Medelhavsvärme och ...

Kan du också glädja dig åt bra sopsortering (eller är du så rik att du inte behöver bry dig?)

Tänk på avståndet - du också

Plötsligt blir det aktuellt att rota fram förklän och schaletter, långa kjolar och något kaffepannsliknande. Just det sista är ju lite svårt. Bodums glaskanna känns inte helt rätt. Inte Baristamaskinen heller. Så det får väl bli en korg.

Grannens katt inser hotet och ger sig omedelbart över till barnfria områden. En tur bakpå kvasten lockar inte. Kvast ja - den får anstå till kvällen. För den sopkvast som finns tillgänglig är av icke-aerodynamisk modell med en fyrkantig borstplatta på skaftet. Den ger inte ett trovärdigt intryck. I alla fall inte när vi nu alla blivit mycket mer kvastkunniga med hjälp av den unge trollkarlen från England. Ingen Nimbus2000 precis.

Affärerna som brukar ösa ut tillbehör till Hallowen och Alla Hjärtans Dag har inte fattat nåt. Men så har väl heller ingen amerikansk eller multinationell kedja tryckt ut några pryttlar. I några affärer hänger visserligen nåt som ska föreställa påskkärringar - iförda stora höga spetsiga hattar - så det var väl vad som erbjöds handlarna på den stora globala marknaden. Ni vet den där som ska skapa mångfald enligt teorin men som i praktiken endast förmår förmedla likriktning och enfald.

Sånt kallas imperialism. En främmande kultur tar över och platsens traditioner går i upplösning.

Nu verkar det inte så illa just i våra kvarter. Påskmusten och påskkärringarna håller stången mot den stora frihetsläsken och de importerade trollkarlsdockorna. Det går att göra en påsk-kärring utan att ta svängen förbi en affär. Det går utmärkt. Även om grannens katt håller sig undan.

En lågpriskedja tapetserar just nu Stockholms reklampelare med budskapet att de "gör påsken rödare". Lillhulda försöker alltid att bokstavligen bortse från all sådan text som försöker tränga sig på i gaturummet. Men när nu samma kedja nästlat sig in som medföljande reklamblad i morgontidningen så är det väl lika bra att ge upp och ta det hela på allvar.

Bladet är ju faktiskt rätt intressant.

Påsk är, som alla vet, en tid som kännetecknas av färger. I stilla veckan finns blåmåndagen och skärtorsdagen t ex. Långfredagen är svart medan påskdagen är vit.

I folktraditionen är påsken gul och grön: gula kycklingar, gula fjädrar i påskriset och gula påskliljor. Eftersom påsken är en av de stora kristna högtiderna är kyrkans färger de ursprungligt exklusiva - svåråtkomliga - färgerna som förr endast kungen och kyrkan kunde kosta på sig. Violett. Tyvärr är Lillhulda inte tillräckligt hemma i de övriga religionerna men eftersom alla religioner i grunden baserar sig på årstidernas växlingar och naturens förutsättningar så gissar hon att gult är en färg som återkommer också där - ljuset och solen är på väg och blomningsperioden har börjat.

Det gulaste vi har i Sverige just nu är tussilagon. Men också sälgen (av helt avgörande betydelse för alla bin och humlor som nu sätter igång sitt säsongsarbete) har ett gult skimmer över sina kissekatter.

Dvs många färger har påsken men just röd är den inte.

Parentes: Skärtorsdagen - för att nu inte förvirra - det ordet har naturligtvis inget med färgen rosa att göra utan refererar till rening (jfr skärselden) slut parentes.

Vad vill då denna kedja?

Rött kan naturligtvis relatera till att det bara är en månad kvar till första maj. Då demonstrationstågen skakar maktens grundvalar och kapitalisterna hukar i sina bunkrar ute på sina landsställen med strandtomt och monsterbåt. Eller hur var det nu?

Nej någon kommunism har nog inte kedjan tänkt sig. En bläddring i bladet ger vid handen att de erbjudanden som ges är garanterat fria från såväl rättvisemärkning som KRAV-märkning. Kycklingen kommer från Danmark, kasslern kommer från Tyskland och laxen kommer från Norge. Mammas färdiglagade köttbullar är gjorda på svenskt kött men vad korven är gjord på framgår inte alls. Men billigt är det.

Läser man längst ner på reklambladssidan framgår också vad det hela handlar om. Kedjans affärsidé är att vara Sveriges billigaste matkasse.

Parentes: Varför är det så helt ok att köpa Sveriges billigaste matkasse men samtidigt helt rimligt att lägga ner hur mycket som helst på rätt klädmärke? Och i bägge fallen fullständigt utan kvalitetskoppling!? slut parentes.

Eller: Rödare påsk! Haha vi är inte (sic!) några kommunister! Eller socialdemokrater eller annat sånt där som håller på och joddlar om rättvisa och arbetsförhållanden och annat tråkigt.

Samtidigt som de som faktiskt har lite ont om pengar ska kunna tänka.

- Haha! Vi handlar faktiskt billigt - vi har pressat tillbaka de läskiga mataffärskapitalisterna. Här är en affär som står på oss vanligas sida - mat ska vara billigt. Miljötänk är för idealister och grönmuppar - det är inte realistiskt i alla fall. Nu tar vi bilen (åker förbi närbutiken och vinkar åt dummingarna som handlar dyrt) och bunkrar upp.

Typ så ungefär tror jag ligger bakom utformningen av denna slogan.

Är det elakt tänkt?

ägs just nu av såna som är rädda för förändring (Man kan inte stoppa utvecklingen!). Alltså riskerar Stockholm att tappa initiativet när det gäller att ligga långt framme i miljötänkande.

Man tycks helt och fullt bortse från:

Att insikten om jordklotets begränsning ställer helt nya krav på hur man ska förhålla sig till naturen/miljön.

Att - när det kommer till kritan - de allra flesta moderna människor uppskattar frisk luft och tysta områden mycket, mycket mer än ett tjusigt vrålåk.

Att moderna människor är sådana som klarar av att åka i kollektiva färdmedel utan att få krupp.

Och att det är med sådan kvalitet man lockar framtidens folk (dvs företagsetableringar och välutbildad arbetskraft).

I stan utan min traktor kommer att bli framtidens melodi.

I Paris har man förstått. Där har man antagit en trafikplan som ska göra att klimatpåverkande minskar med 60 procent fram till 2020.

Cyklar och bussar ska få företräde. Små passagerarbåtar ska gå i skytteltrafik över Seine och de väl trafikerade vägarna utmed kajerna bli tillgängligare för fotgängare. Parkeringarna blir dyrare för utsocknes, men däremot billigare för stans egna invånare, för att de ska lämna bilen hemma.

I Stockholm planerar Bilpartiet Moderaterna ("Vi moderater anser att bilismen ytterst är något positivt och som skall bejakas") fortfarande för mer biltrafik och tänker lägga miljarder på dinousarieprojektet Förbifart Stockholm (gamla Västerleden).

En av de större morgontidningarna rapporterar om en befolkningsminskning i ett västland utan att använda ord som katastrof och utan att diskutera hur denna minskning skall motarbetas. Har journalisten inte lärt sig tillväxtens tvingande budord eller har det fantastiska hänt, som Lillhulda läste någonstans i en mer intern ordväxling bloggare emellan, att ekonomisportjournalistiken håller på att tappa mark!?

"Japan kämpar mot ålderskrisen" är visserligen själva rubriken på Svenska Dagbladets artikel. Men artikeln andas mer av det faktum att kris också innebär förändrade förutsättningar och möjlighet för nytänkande. I dessa tider när jordklotets begränsningar ständigt gör sig påminda ger det en liten strimma hopp.

Ju färre vi är på klotet, ju mindre påfrestningar. Förutsatt förstås att vi också ändrar i vår livsstil.

...om proletärerna (se tidigare inlägg).
Lillhulda har också många gånger känt sig som tillhörande en av klassamhällets lägsta kaster. Statarna. Morgnar när hon hastat iväg, lämnat ungarna på dagis och sedan tillbringat resan in till jobbet stående packad mot några andra av sardinerna i burken. Och på jobbet på kafferasten och tankarna på barnen och deras kläder, på middagsplanering och på att hon borde hjälpa minsta ungen skicka ett tackkort till den äldre släkting som så vänligt kom ihåg minsta ungens födelsedag.

Med flextiden välsignelse går det ändå att hinna en del på vägen hem om man passar på att byta färdmedel vid lämplig affär. Och om pappa lämnar och mamma hämtar eller tvärtom så kan tiden på dagis snålas in. Men varje dag är det samma visa, bort från hemmet. Man slipper visserligen binda minsta ungen vid sängstolpen, när man ska iväg, utan kan ta henne med till ett ansvarskännande och välfungerande dagis. Och det är inte mjölkning i en råkall lagård som väntar. Men tiden. Tiden är inte Lillhuldas. Den ägs av någon annan.

Det är när hon konfronteras med någon föreläsande Ansvarskännande Man med insikt om Hur Det Är och vad Som Är Fel. Vi måste alla arbeta mer. Också de arbetslösa och sjuka som går hemma och slöar måste ut i jobb. Det viktiga är att vi arbetar, producerar, tjänar pengar och använder dessa till konsumtion. Det är då känner hon igen sina förmödras gissel. Den vita piskan. Även fast färgen är en annan nu.

Patron har ersatts av Tillväxten och istället för Guds straff så hotar Marknaden med att bli orolig. Prästerskapet manar till lydnad under marknadens villkor och ett av dessa villkor är Arbeta. Hjulen måste rulla, BNP måste öka. Och Lillhulda och de andra tids-statarna springer som skållade råttor för att hinna med allt och eftersom tiden inte räcker till så blir det halvfabrikat till middag och nya strumpor till barnen istället för att sy ihop det lilla hålet fram i tån och det blir ju dyrt så det är tur att man har jobb och lön och att det finns dagis och fritids och förvaring.

Det är inte det att Lillhulda vill ha femtitalets hemmafru tillbaka. Nej hon vill dela på alla jobb, ha kortare arbetstid, ha mer tid för barnen och konsumera färre men hållbarare prylar som räcker längre och som fler kan använda och hon har inget alls emot att äga bil, båt och sommarhus tillsammans med andra. Vart tog sextimmarsdagen vägen?

Nej - säger marknadsprästerna i ekonomisidornas predikotexter - om konsumtionen går ner hotas jobben. Föds färre barn så kommer gamlingarna att svälta ihjäl. Om inte alla springer i sina ekorrhjul så stannar hjulen! Utan bilen stannar Sverige. Full fart rakt fram så fort det bara går.

Full fart rakt fram, rakt in i...

- radhusproletärer i alla inkomstskick upp till kamp! Så manar Svenska Dagbladets ledarskribent på en vänstersida i dagens tidning. Högersidans "brännpunkt" på samma uppslag diskuterar samtidigt det faktum att Sverige tillsammans med övriga nordiska länder hamnar i topplacering jämfört med resten av världen vad gäller en rad välståndsindex som FN, universitet, fristående stiftelser och internationella organisationer upprättat.

Vänstersidan håller sig för övrigt också med en mindre artikel om viltvård där intrigen är den att först när bisonoxarna blev privatägda och bisonkött blev marknadsvara som bisonoxen kunde räddas från utrotning. Leve marknaden. Jovisst, säger artikeln, viltvårdarna, zoologiska trädgårdar och reservat gjorde också sitt. Men...

Så vad är det då de svenska radhusproletärerna gått miste om? Jo väldigt mycket av det som kunde vara enskild egendom förvaltas kollektivt och institutionellt istället för av individerna själva.

Riksdag, departement, vägnät, parker, skolor, sjukhus, luften, vattnet ,djuren i skogen t ex. Operan, Dramaten, Stadsteatrarna, Sveriges Television, stadsgatorna och hela allt det vi alla har tillgång till genom allemansrätten.

Fast i sanningens namn är det inte det som artikeln handlar om  - utan om PPM och kollektivavtalade pensioner och bostäder och disponibel förmögenhet. Endast en procent av landets befolkning kan, enligt artikeln, kallas ordentligt välbärgad.

Hade det varit flera så skulle mer pengar gå till att starta företag, köpa hus, göra investeringar i största allmänhet och till utlandsstudier. Nu används pengarna till att starta företag, köpa hus och göra investeringar i största allmänhet (för pengarna ligger inte inlåsta i ett bankfack bara) men det är på fel sätt: kollektivt istället för enskilt.

Riddaren som rider ut till proletariatets räddning kommer (naturligtvis) direkt från riddar Catos fästning Timbro. Lillhulda kan inte hjälpa men det hela känns som att se en person vandra med ansikten inåt runt, runt en pelare och klaga på att vara instängd.

Sverige - ett av världens mest ojämlika samhällen. Då måste det vara väldigt väl ställt i övriga världen! Vad tidningar, radio och teve än säger.

Mars månad är inte slut men marken ligger bar i hela Mälardalen. Isen har för länge sedan försvunnit och i trädgårdarna blommar snödroppar, vintergäck och krokus. Tulpanerna står på tur och tåliga häckväxter har redan fått igång årets bladtillverkning.

Fästingarna blir allt flera. Mördarsniglarna ynglar av sig och från de stora skogarna kommer nu, ännu enstaka dock, svärmar av älglöss. Årets salmonella bland fåglar och katter är ovanligt kraftfull. Naturen håller på att kalibrera om sig. Nytt klimat, nya förutsättningar.

Människan och råttan är kosmopoliterna som ständigt förmått anpassa sig och därmed kunnat sprida sig över hela jordklotet. Evolutionärt sett har denna egenskap varit dessa arter till nytta. Om nu förökning och spridning ska ses som ett mått på lyckosamhet.

Grodor är däremot ytterst känsliga djur som behöver särskilda förhållanden för att överleva. Det är därför det blir allt färre grodor i markerna. Grodor kan dock - som tidigare refererats - anpassa sin känsel till allt vidrigare omständigheter och märker inte när det går åt h-l-v-te. Det är antagligen ingen värdefull egenskap evolutionärt sett. Fram tills att någon forskare gav sig på att testa grodornas värmekänslighet var det heller ingen egenskap som var evolutionärt besvärlig. Sjöar, bäckar, dammar, vattenpölar kokar sällan på egen hand.

Vi människor har instrument för att mäta förändringarna. Vi kan mäta koldioxidhalt, bullernivå, temperatur, sotpartikelförekomst, dioxin, bodymassindex, kaloriinnehåll och andelen hemlösa, arbetslösa och sjukskrivna. Kruxet är dock att vi förutom att mäta också vänjer oss. Vi Stockholmare har vant oss vid tiggare i tunnelbanan. Hemlösa boende i pappkartong. Trafikbuller var vi än rör oss i stadens närhet. Smaken av gatudamm i munnen när vi är utomhus.

Vi har vant oss vid att skjutsa barnen till idrottsaktiviteterna istället för att låta dem leka ute på den farliga gatan. Därför gör det heller inget att gatan är farlig. Vi har vant oss vid att bilarna ska få plats. Därför måste vi alla ha en bil ? så att vi alla också får plats.

På Östermalm i Stockholm finns en särskild sorts tillvänjning vid hundbajs. Antropologiskt intresserade Stockholmsnära personer kan ta tunnelbanan dit och kolla!

Fästingar, mördarsniglar och salmonella står på tur.

Dystert? ja en sån här grå vårmorgon kan det lite deppigt.

Men man vänjer sig.

Lillhulda har undrat över detta att barnvagnsmodet nu rätt länge tycks anbefalla frånvända sittvagnar. Ofta med hög rygg och tak så att barnet inte har en chans till ögonkontakt med den barnvagnsförande föräldern. Barnet sitter vänt framåt och får ensamt möta alla främmande blickar och nya synintryck. Ingen återkoppling (mamma/pappa - är detta farligt eller kul?) är möjlig.

Modebranschen vad gäller produkterna kring barnen är märkligt fri från diskussion.

Man skulle ju kunna inbilla sig att frånvaron av diskussion är någon slags hänsyn till det privata. Men då biter man sig nog i tummen. Hela utbudet av pryttlar är genomarbetat som koncept av något företag med ambition att tjäna pengar. Och enklaste sättet att göra pengar på varor är om varorna kan appellera till ryggmärgsreflexer eller instinkter hos de tänkta köparna. Trixet att söta barnmaten är ett sådant exempel. Sött upplevs som godare och lite socker kan sättas till det mesta. (Och är du rädd för socker kan man byta till sötningsmedel)

Den stora leksakskedjan har också profilerat upp sig på tryggt könsuppdelade leksaker så att ingen ska behöva tveka. Det är enklare att köpa skärt till flickor och blått till pojkar för att det är en norm. Du behöver inte visa vem du själv är - du visar bara vad leksaksfabrikanten säger är det riktiga. Det är lugnt. Saknar du ändå bekräftelse så hjälper dig reklamen i de utlandssända svensktalande teveprogrammen. Du har köpt rätt pryl som barnen kommer att kunna ha utan att bli betraktade som konstiga.

Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Har detta verkligen något som helst att göra med att "allt fler föräldrar känner sig vilsna i sitt föräldraskap och söker hjälp för sina svårigheter att relatera till barnen" (läs om BOs rapport i t ex SvD 20/3)?

Livsstil har blivit konceptlösningar. Get yourself an attitude innebär snarast att självet skapas med hjälp av de accesoarer som köps in. Kunskapsöverföring och samtal mellan människor med olika erfarenhet har inte längre någon självklar plats när det är personer av typen Boxers Robert som står för det personliga tilltalet. Hur gör man då med de allra minsta som inte platsar in bland accesoarerna. Det är knappast föräldrarnas fel att de köper framåtvända barnvagnar om utbudet bara är sådant och om kunskapsöverföringen från tidigare föräldrars erfarenheter brakat ihop.

Någon tycks ha tystat ner alla fd småbarnsföräldrar. Vem vill - i vår tid - vara en tant/farbror som lägger sig i? Det är inte förenligt med attitude. Dessutom så är det ju annat att tänka på sedan, när väl de hektiska småbarnsåren är över. Jobbet typ. Och ungarna tog ju barnflickan hand om förresten.

Dumheten är tusen gånger farligare än elakheten var det någon som sa - för elakheten tar någon gång en paus. Dumheten gör det aldrig. De visdomsorden dyker upp i Lillhuldas huvud ibland när hon råkar lyssna på RingP1 och någon inringare förklarar hur det "ligger till".

Och då tänker jag inte på sådana saker som att barn behöver kärlek för att bli goda människor eller att det blir mer avgaser ju fler bilar som kör på en gata. Utan mer på det där subtila av typen "allt det som USA gör är gott och det borde du också begripa". I morse var det en sådan kvinna. Hon visste det mesta om hur Irak skulle hanteras och talade med en så dryg röst att man förstod att hon hade ventiler i öronen. In till hennes lilla hjärna kom endast sådant som passade till hennes världsbild. Och hennes världsbild var anpassad så att hon aldrig skulle behöva ställa sig själv en fråga eller fundera över sitt eget liv. Täppas Fågelberg förstod också ventilarrangemanget och ställde mer av artighet några frågor / fällde några repliker - för han sitter ju där för att göra det - typ.

Till råga på allt talade kvinnan en sådan där skånska som i sig låter så dryg. På motsvarande sätt som norrmän nästan alltid låter så hurtigt pigga och glada. Det gör ju att man måste ta ett varv till och fundera på om den stackars kvinnan tvärtom var en sökande och seriöst grubblande person som bara olyckligtvis vuxit upp med en fördomsskapande dialekt.

Fann dock inget som tydde på det.

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Det handlar om något så banalt som tandkräm. Sådant som förr i tidens blå föräldrar till gymnasiets välbärgade studenter brukade dra paralleller till när de blev tillräckligt politiskt upprörda:. -Ska du ha det som i Sovjet kanske? Där finns bara en tandkrämssort!

I ungdomligt obekymmer tyckte jag att en tandkrämssort nog kunde räcka - men det var innan jag blev personligt drabbad.

Pojkvännen och jag hade fäst oss vid en osötad tandkräm - Dentosal. Den använde salt som slipmedel och den fanns bland alla de andra tandkrämstuberna i matvaruaffären. Fast så en dag fanns den inte längre.

När något försvinner från en butikshylla kan det vara en mängd skäl till det. Varan kan ha bytt plats, den kan vara tillfälligt slut, just denna affär kan ha slutat sälja den, någon i personalen gömmer den bakom andra varor etc etc. Att den försvunnit var sorgligt men något vi inte fullt ut reagerade på. Det som hände var att den kom tillbaka.

Dentosal original new formula - stod det på tuben. Procter&Gambler hade tagit över. Och vi köpte naturligtvis genast två tuber för att kompensera den långa frånvaron. Första kvällens tandborstning blev en chock (typ den nakenchock som löpsedlarna numera brukar skrika ut - inte så förfärligt farligt alltså - bara väldigt vardagligt uprörande). Tandkrämen var söt!!!

Nu var det dags att agera marknadskraft! Alltså ringde jag upp Procter&Gamble och fick tala med marknadsföringschefen.

Det var en sval kvinna som med affärsmässig ton förklarade att Dentosal i fortsättningen skulle vara söt:

-Marknaden vill inte ha osötad tandkräm.

- Ja men jag är ju en del av marknaden, försökte jag, vi är jättemånga som vill ha den gamla Dentosalen, det finns ju redan en massa söta sorter! Varför en till?

Ni är inte tillräckligt många, sa hon, ni är en för liten marknadsandel.

-Det är ju som det var i Sovjet, försökte jag - men det sa jag först när jag lagt på luren - så hon behövde aldrig svara på det.

Nu har Sovjet sedan länge upphört som referens och marknaden är fri och någon altruist har ordnat till det så att det statsägda apoteket numera säljer det gamla originella originalet - den salta Dentosalen - och från de fria butikerna har den söta opportunistvarianten helt försvunnit (P&G gav upp märket).

Så nu är frågan - ska man köpa upp ett lager när nu apoteket kanske ska ut på den "fria marknaden"???

Och vad ska man göra med de ickeamerikanska bokstäverna åäö - de fungerar fortfarande inte i mina nyckelord - är det marknaden som inte vill??

Svårt att inte skriva något om denna dag.

I Sovjetunionen gav männen rosor till kvinnorna denna dag. Någon slags utvidgning av mors dag, fars dag och/eller barnens dag? De svartas dag, de långas dag, de kortas dag, alla singlars dag, alla rödhårigas dag. Idag är det alltså kvinnodagen (SvD, DN, Aftonbladet, Expressen).

Åttonde mars borde vara experimentets dag. Pröva att göra alla tidningars texters/bilders könsinnehåll tvärtom. Låt barnen i skolorna få leka "det andra könet" för en dag. Låt pojkarna få leka flickor och flickorna få leka pojkar. Ge dem i uppdrag att skriva rapport om resultatet. Och alla kvinnor - ta en sväng förbi järnaffären och köp en polygrip eller något annat du har nytta av. Och alla män - kolla in bokhandlens sortiment (bredvid deckarna och bortanför snickring och bilar) eller köp ett handarbete. Sätt in killarna från vaktmästeriet att dela ut maten i skolbespisningen.

Och till alla - bejaka det sensuella - klä upp er. Släpp manssamhällets kontrollerade kostymdräkt och testa utrymmet för färg och känsla.

Ge blommorna åt varandra.

Det gick ju inget vidare - mitt försök att testa min sidas konnektion till cyberrymden i övrigt. Mina länkningar försvann och översättningen av åäö fortsätter att vara sådan att när jag söker på mina egna sökord så förklarar programmet att ingen mer i hela världen skrivit något som fått samma sökord som milj[%.

Det är sånt här som får pensionärer och söndagsanvändare att gå över till att betrakta datorn som ren kortlekshanterarapparat för spindelharpan. Det finns ju flera fördelar med det. Man slipper torka rent på köksbordet t ex. Korten i datorn fastnar aldrig i någon marmeladfläck. Man kan lägga samma patiens gång på gång och testa andra varianter på strategiska val och därmed till slut knäcka också den mest envisa patiens. Fast det funkar förstås inte på den rätlinjiga vanliga Harpan. Den är verkligen urtrist!

Annat man kan ha datorn till är tjusiga "pausbilder". Screensavers som det heter på datorspråk. Där kommer jag också till korta. Mina bilder är på sin höjd stillbilder på ökenlandskap eller en snöig skog. Grannen däremot har ett fantastiskt spökhus med ugglor, fladdermöss och en katt som går förbi ibland. Månen skiner över det hela och ibland tänds ett ljus i något av husets alla fönster. Sånt kan man titta länge på.

Den ökenråtta som bor med oss har aldrig intresserat sig för ökenlandskapet. Däremot uppskattar den tangentbordet. Eftersom det tycks finnas någon slags koppling mellan trivsel och blåstömning hos det lilla djuret så är han dock strängeligen förbjuden att beträda detsamma. Han har ett kort minne dock ? vad gäller just det.

Uppmärksamma läsare som kommit så här långt tror kanske att vi nu kommit gåtans lösning på spåren. Men om det vore så att vår gerbils ovanor skulle ha påverkat bokstävernas mottagning på nätet så skulle det påverkat alla bokstäver. Inte bara åäö. Så det så.

Eftersom moderna barn åtminstone har pacman-reflexerna medfödda så kommer ju datorn också hos den mest datoranalfabetiska förälder snabbt i bruk och man kan få hjälp med det mesta vad gäller uppkopplingar, genvägar och trilskande filer. Så ett tips för den som vill få en något mer avancerad relation till sin dator kan ju vara ? för den som inte har egen tillgång till egen elvaåring ? att försiktigt spana in grannskapet. Detta är dock ett tips som levereras utan något som helst ansvar från Lillhuldas sida. Är barnet genuint datorkunnigt så lär det bara svischa igenom det hela och lämna den vuxne betraktaren än mer förvirrad och än mer förvissad om att datoråldern hör någon annans framtid till.

Så är det inte.

Men som allt annat nytt så krävs det tålamod och envishet. Precis som att lära sig cykla.

Själv har jag nu fått någon slags pyspunka och åna äna och öna väser ut ur däcken och jag får pumpa efter varje åktur. Det blir att ta en tur till cykelverkstan. I detta fall är det väl mitt blogghotell antar jag.

Allt måste ständigt försvaras.

Gårdagens nyhetsteveprogram - som snart, mycket snart, blir något sänt-för-länge-sedan-och-glömt - gårdagens nyhetsteveprogram visade en söt ung pigg städerska och två entreprenörkillar. Tjejen torkade rent, tvättade av, skurade ur. Killarna hade startat ett företag för att administrera. Hushållsnära tjänster.

Snart, mycket snart - blir det möjligt att ha en barnflicka, en trädgårdsmästare, en tvätterska, en städare, en piga, en boy, en nanny...

Det enda som behövs är lite pengar och en förmåga att hantera - personerna och beställningarna (det var något om deklaration och avdrag som inte var helt enkelt). Och Maud ser som vanligt klämkäckt snusförnuftigt smådrygt uppfostrande in i tevekameran när hon förklarar det förträffliga och hur det ska ordnas allt det praktiska. Bondeståndet som borgarklassens hantlangare. Är detta teveteater? Finns det en regissör? Är detta ett första mars skämt? mars, mars måne - jag kan lura dej till skåne och plocka spåne.

Klassamhällets fula tryne är bara en fernissas tunna skal från att åter skina över hela landet/riket/nationen. Utanför våra gränser står de alla på kö. Alla de som är beredda att komma in och sälja sig. En boy, en piga, en hora, en trädgårdsdräng, en chaufför, en barnflicka, en husa, en Anna, en Johan, en Lars, en Stina, en Lisa.

Snart behöver man inte åka ända till Thailand för att få den service man förtjänar.

Då fanns Kar de Mumma, Eld och Red Top som kunde skriva lustigt om världen runt omkring. Då fanns Bang och Hasse Z. Då fanns det mycket att filosofera muntert kring. Kusin Rut t ex – hon med de långa svarta stövlarna.

Numera är det svårt med kåserierna. Det är liksom inte så lustigt längre. Jämställdhetsombudsmän och rättänkande journalister gör det fullständigt omöjligt att vitsa till det om vimsiga fruntimmer eller ölbeskänkta arbetare. Bondläppar i storstan finns inga kvar. Klädmodet har slagit knut på sig själv flera gånger om och visserligen förvånar det ständigt att det fortfarande går att förvåna – men också där inträder till slut en mättnad. Jo jo visst kan man ha ett snöre i rumpan. Och visst kan man gå omkring med byxgrenen nere mellan knäna. Men något att vitsa om är det väl knappast.

Östermalmshallen är heller inget att skriva något särskilt om. Det förefaller som om det mesta i vardagens upplevelser blivit så standardiserat och ooriginellt att det blivit fullständigt skrattfritt. Och i övrigt är världen tyngd av elände. Och humorprogrammen består mest av grova påhopp och vilda balanseringar nära vulgaritetens totala stup.

Då dyker plötsligt verkligheten fram som en räddande ängel. Det som sägs i förbifarten – på tunnelbanan, i mobilen eller i affären.

Tack tjuvlyssnat.se!

Äntligen har jag förstått! Den kungliga svenska avundsjukan är ett borgerligt fenomen!

Folk…

• ska inte få gå gratis på muséer
• ska inte bara behöva betala en tjuga för att komma ända från Norrtälje in till Stureplan.
• ska inte få bättre skola än de betalar för, till sina ungar.

För det är inte rättvist mot dem som…

• hellre vill gå på något annat – som inte är gratis.
• lagt ner stora pengar på bil och bensin.
• vill kunna ge sina egna barn ett ordentligt försprång i livet.

För vad är meningen annars – att tjäna en massa pengar – om man inte får visa upp det – om det inte syns!!!???

Förbjud kollektiva lösningar!

Håller Du inte med?

Då finns här några länkar för Dig…

En del roar sig ihop:

http://www.clubnova.nu/

Andra går ihop om handling:

http://www.ekoladan.se/

En del lånar pengar av varandra (utan ränta):

http://www.jak.se/

Riktigt modiga bor tillsammans:

http://hem.fyristorg.com/assets/

Idag är en särskild dag i Lillhuldas liv. Hon fyller ett! Ingen ålder kan man tycka men i cyberrymden känns det mycket. Det sammanfaller nästan precis med att hennes blogg nu också knäckt 1000-strecket.

Jämfört med en del andra som har tusen besökare om dagen eller rent av per timme är det förstås inte så mycket att komma med. En del av de där tusen är ju också egna besök på den egna hemsidan för att – som nu – lägg in ny text – eller för att kolla om inte någon ändå skrivit något. En kommentar…

Som alldeles färsk  bloggare förväntar man sig gärna att världen ska stå på kö där ute och genast kasta sig över färskingen med glada tillrop och engagerade inlägg. Efter ett tag vänjer man sig. Det enda riktigt läsbara svar man får är statistiken. Numera är ni en del besökare på den här sidan. Det syns. Kul att ses!

Erfarenheterna efter ett år… ja jag gjorde ett sk sexförsök.

Det gav ett litet utslag. Det är nog det mest spektakulära som denna blogg gjort. Annars har besöksfrekvensen ökat långsamt. Att blogga är att ha tålamod. En googlesökning kanske ett halvår efter debuten - finns Lillhulda på google? - gav dock en oväntad träff. Den gladde! Och gladde gjorde förstås också uppmärksamheten från den nätforskande miljöbloggen!

Hur firar man så sin ettårsdag. Oftast är ju en ettåring inte särskilt medveten om det hela så det är onekligen ett privilegium att bli ett år i så medvetet skick. Jag lägger länken här till det allra första inlägget  och utbringar en liten skål för detta nya att torget - och det offentliga samtalet - återuppstått i vår globala värld!

Hipp hipp Hurra!

Någon har knuffat till nyliberalernas getingbo och nyliberalister av alla sorter har nu – arga som fan - farit ut med gadden beredd för att till varje pris försvara sitt paradigmbygge.
Tvivlar du? Har du inte märkt något? Kolla då t ex reaktionerna på DNs senaste resebilaga. Eller alla självutnämnda amatörklimatologer som ”hittar” den ena ”svagheten” efter den andra i FNs klimatrapport.
För att inte nämna DNs ledarsidor. Där produceras getinggaddsgift så det stänker redan i brevinkastet.