Lillhulda

Vi tog en söndagspromenad och besökte den traditionella julskyltningen hos NK. Det var fler än vi som gjorde så. Gatan var full av folk framför skyltfönstren. Välklädda med små prydliga barn i nya vinterkläder.

Inne i fönstren fick man se "Sanna" ännu sovande i sin säng på julaftonens morgon. Hon drömde - en ljuv dröm för Marknadsguden. En orgie i konsumtionssamhällets sista skälvande minut. Alla vuxenvärldens myter om marknadens lycka. Marknadslycka för en oskuldsfull flicka, det är detsamma som godis istället för grönsaker och så mycket julklappar att det sista skyltfönstret närmast svämmar över.

Ångest?

Alla plyschdjuren - tillverkade under förhållanden vi egentligen inte vill veta något om. Alla kläder - vars tillverkning vi inte heller vill veta något om. Alla prylarna överhuvudtaget - som om några år kommer att fylla soptunnor och grovsoprum.

Sannas pådyvlade dröm är Marknadens dröm om den perfekta kunden - som vill ha allt och lite till.

Lillhulda skulle önska ett nästan tomt skyltfönster med en djupt blå natthimmel över en öken. Några kameler i siluett mot stjärnljuset och ett avlägset sus av röster.

Det räcker tack.

Söndag som sagt.

Den var inte så långt borta! Sextimmarsdagen alltså - redan vid Järva krog dök den upp när Lillhulda bläddrade igenom dagens tidning. Där, på Audiverkstaden, lyckliggör den en hel trave män förstod man. De har nu tid att ägna sig åt motorcross och annat också och effektiviteten hade ökat med 10% och allt var jättebra.

Heja!

Annars är ju just lördagen en extra dag vi fått som kanske just är tänkt ska vara till allt möjligt som man inte hinner på vardagarna. Bada t ex därav namnet - lögardagen.

Är man eller har man barn (eller har man varit barn någon gång under typ de senaste två decennierna) så är man kanske mer bekant med lördagsgodis. Det är/var kloka vuxnas sätt att försöka kanalisera det obegränsade utbud av sötsaker som marknaden i plötslig välvilja erbjuder allas barn - utan att fråga det minsta om lov först.

Godis finns av många sorter. Och av varierande färg. En del är gott endast därför att man inte vet hur det är tillverkat eller vad det innehåller. Annat är gott rakt igenom.

Mmmm

Det har visserligen gått en vecka sedan sist - men ändock - efter torsdag kommer fredag.

Fredagar är städdagar. Eller i alla fall så var det så när Lillhulda var liten och kom hem från skolan. Då doftade hela huset av såpa och nyskakade trasmattor och allt andades förberedelse för helgen.

Fredagsstädning finns fortfarande som begrepp i den svenska kulturen (114 träffar på google). Men wikipedia har inte upptäckt det än.

Mycket i det vi kallar kultur handlar om att skapa betydelser. Genom fredagsstädningen så avslutas vardagsveckan. Och sedan följer fredagsmiddagen (fläskkotlett med gräddsås och gröna ärter t ex) eller fredagsmyset (popkorn och chips).

Den sk marknaden har ett ambivalent förhållningssätt till traditioner och kultur. Den åker snålskjuts på alla helger och försöker få in en kommersiell fot i det mesta (köp något - nu när det är helg). Samtidigt så är den beredd att sälja vad som helst när som helst och tycks särskilt förtjust i att väcka rebellen inom oss. Visst är semlor något man äter i anslutning till fastlagen (och påsken) - men gör lite uppror nu - köp en semla av mig redan idag! Just nu erbjuds alla rebeller att köpa lussekatter på seveneleven. Den uppmärksamme upptäcker att det rebelliska alltid ska uttryckas genom att man ska köpa något.

Rebellens avsikt är inte att förändra något. En rebell i medvind riskerar sin identitet. Alltså blir det semlor allt tidigare. Ändå - för hur ska man annars göra uppror.

Nå - nu är det fredag och fredagsstädning för dem som hinner och orkar.

Sextimmars arbetsdag - var blev du av!?

Ärter och fläsk.

Kultur är något som uppstår på en plats. Människors anpassning till specifika naturförhållanden. Klimat, växtlighet, djurliv.

Först i den tid som nu är så har kulturer blivit något som - i alla fall skenbart - klarar sig utan geografisk förankring. Utvandrare/invandrare tar med sig sin kultur för att det är en del av deras identitet. Alltså finns det t ex franska hus med spröda fönster och balkonger på kanadensiska grässlätter där möjligen någon slags Skånegård skulle passat bättre med tanke på trädlösheten och vinden. Indianerna måste ha suckat - de visste att tält var bäst.

Vill man veta något om naturen på en specifik plats så är kulturstudier en intressant ingång. Ärter och fläsk är en sådan företeelse. Lillhulda har hittat en fin uppsats i den genren.

Däremot lyckades hon bara hitta en bisats om förhållandet att just kombinationer av ärter/bönor med säd innebär att näringen från bönorna/ärterna tas upp mycket bättre av kroppen än om enkom ärtsoppa serveras - läs mellan raderna i denna länk så kan man ana det.

Så glöm inte pannkakan idag.

Att skriva är en slags psykoanalytisk process. Orden studsar från den som skriver ner till pappret och sedan på ett märkvärdigt sätt tillbaka igen. Och erbjuder insikter.

Igår efter att tisdagstexten skickats iväg till Lillhuldas sida så gav den också Lillhulda en insikt. Det är ju inte helt fel om s k experter är dåligt utbildade. Då blir det ju större makt till tyckarna. Alltså att det skulle finnas vinster i att högskolan släpper igenom också dåligt utbildade studenter som sedan kan arbeta i politikerstyrda tjänstemannaorganisationer - och vara mer lättstyrda - eftersom de inte tyngs av att sin egen kunskap utan mer smidigt kan anpassa sig efter politikernas tyckanden.

Sådana tankar närmar sig konspirationsteorier och det är ju i grunden rätt trist. Det uttrycker också en väldig tilltro till de politiska aktörernas förmåga. Tänk om de har tänkt ut allt detta!?

Nej det tror inte Lillhulda och lämnar därför temat - för denna gång åtminstone.

Idag är det en fin höstdagmorgon. Frosten ligger över Stockholms hustak och alla lövträds kvarglömda löv har getts silversträngar längs bladkanter och bladnerver.

Är man så lyckligt rik att man i sin närhet har gräs att beträda kan man få höra rasslet av styvt fruset gräs mot skobottnen. Andetagen bildar små personliga moln och kylan svider lite lätt i näsan. Solen är på väg upp. Barnen hastar mot skolan och morgonhussarna och morgonmattarna tar en snabb tur med något ulligt, strävhårigt eller korthårigt i kopplet.

Äntligen en ny dag.

Riktiga bloggare skriver dagbok på nätet - typ. Lillhulda testar den varianten denna vecka. Kanske är det ett sätt att komma ur skrivkrampen. Skrivkramp kan bero på så mycket. Stora krav på sig själv, brist på ämnen att skriva om eller - som i Lillhuldas fall - alltför mycket som borde nämnas.

Man kan få skrivkramp för mindre.

Men ett sätt kan ju vara att ta en dag i taget. Idag erbjuder tidningarna lite perspektiv på huvudstadsregionens landshövding. Han som ersatte en annan landshövding ungefär samtidigt som riket och Stockholm bytte politiskt parti vid respektive regering och kommunstyrelse. För Stockholms del innebar det moderater överallt - även i länsstyrelsen* (inte att blanda ihop med landstinget). Och ett antal tidigare beslut som länsstyrelsen tidigare fattat blev plötsligt ändrade.

Ett beslut var t ex att den sk förbifart Stockholm plötsligt blev jättebra (det hade den inte bedömts som halvåret innan) tänk så det kan bli - samma tjänstemän men en ny landshövding.

Och den byggnadsminnesförklaring som Stockholms länsstyrelse gjort för generalstabens gamla stallbyggnaderna från slutet av 1800-talet - Swartlings ridskola - den hävdes plötsligt av samma länsstyrelse - nu med Per Unckel som beslutande. Fast här har länsrätten trätt in.

Per Unckel har varit bildningsminister också. I dagens DN kan man läsa om ett annat kreativt beslut som han drivit igenom nämligen att universiteten skulle få bidrag efter hur de lyckades med sina studenter. Lön efter prestation. Bra idé. Ge bara till dem som lyckas - så kommer alla att sträva efter att lyckas. Typ. Sjuka blir friska och lata blir arbetssamma. I universitetsvärlden har det fungerat jättebra. Nästan alla studenter tar sig numera igenom åtminstone grundkurserna (blir du nyfiken nu - här är en länk).

Det finns ett konstigt land - Lillhulda minns inte vad det heter - där det pris som står på en varas prislapp inte gäller utan skall multiplicerat med en viss procent. Landets mer permanenta innevånare hanterar detta utan bekymmer men för en tillfällig besökare skapar det frustration. Hur mycket blir det nu egentligen för den tröja man står och håller i?

Varför är det så? Lillhulda hittar ingen förklaring i landets turistbroschyrer men tänker själv och föreslår två skäl.

Det ena är att barn i detta land därmed tidigt blir suveräna på matte (inklusive procenträkning - som alltid ställt till det för Lillhulda). Det blir ju liksom en ständig övning när man står där med veckopengen i näven. Hur mycket godis blir det nu om det står 79 "pengar" per kilo per prislappen och jag har 10. Hur mycket kan jag fylla påsen med om jag väljer den tunga chokladen eller de fluffiga skumbananerna? 79*X%*Ykg=10pengar. Typ.

Det andra skälet kan vara att landets innevånare ska uppmärksammas på hur mycket mer det kostar att bo i ett land med statsapparat. Hade det inte varit så att politikerna beslutat att alla ska betala skatt så hade prislappspriset gällt.

Dumma politiker.

I den vägförvaltning som Lillhulda får inblick i en gång varje år vid föreningens årsmöte sitter det varje år en man med kulmage och bil och skämtar om avgiften. Skulle vi inte kunna smita från att betala avgiften på något sätt!? Avgift vill väl ingen ha!?

Han får dock inga anhängare. Vägförvaltningsperspektivet blir alltför konkret. Hur ser det ut i hans skalle - tänker väl de som eventuellt fäster något avseende på vad han säger - vill han lägga ner vägen eller ska vi låta bli att betala killen med väghyveln eller bonden som snöplogar?

Skatt är en form av gemensam betalning för gemensamma angelägenheter. En del människor stirrar sig närmast blinda på siffrorna i lönebeskedet eller i deklarationsblanketten och anser sig bestulna på egna pengar. Samma människor anser sig ha all rätt i världen att släppa ut avgaser i andras inandningsluft, parkera bilar på andras gator, flygbullra över andras villakvarter, slänga sopor i andras länder och bajsa i andras hav.

Just nu styrs landets regering och väldigt många kommuner runt om i Sverige av kulmagar med bil. Personer som fått synproblem och inte förmår att se längre bort än till det egna lönebeskedet och den egna deklarationsblanketten.

Personer som vuxit upp i miljöer där det som erbjudits genom skattefinansiering valts bort som alltför påvert. Personer som i sin uppfostran lärt sig att dirigera tjänstefolket. Personer som erbjuder ett "seriöst alternativ" till bidragsberoende och som höjer rösten när någon mopsar eller säger emot.

Och de har röstats fram...

Dialektiken mellan rubriksättaren och journalisten som skriver själva artikeln, är ett outforskat ämne - ett öppet avhandlingstema - varsågoda presumtiva psykologidoktorer.

Nu senast en recenssion i DN av en liten snuskig film - Vårt dagliga bröd. Den handlar om matproduktion - den industriella, tillväxtbefrämjande produktionen av BILLIG mat - och om deltagarna i densamma. Kycklingarna och de vid de löpande banden.

Att hanteringen inte tål offentlighet är ett välkänt faktum för såna som Lillhulda som brytt sig länge. För vanligt folk uppträder broilern nertystad i tät plastförpackning eller med förförisk grillyta i tahempåse. Det värsta snusket är som alltid det som inte syns.

Skribenten (filmtittaren) är upprörd och hennes världsbild skakad. Det framgår tydligt. Men hon räddar sig i artikelns sista rader med påståendet att "I dagsläget är kravmärkt och ekologiskt odlat ingen utväg. Hur skall alla ha råd att äta sin finkänsliga mat?" Och rubriksättaren, med fingertoppskänsla för allas vår oro för att en förändring faktisk är möjlig, hakar på och braskar ut "Kravmärkt ingen utväg".

Så skönt. Det är bara att fortsätta rakt fram och göra som man alltid gjort.

Visst är det snuskigt men vad kan man göra åt det!

Vill någon faktiskt veta vad man kan göra så levereras här ett antal länkar:

Bosarpskyckling

Glada grisar

Krav

Änglamark

Lillhulda missade att igår måndag hade Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin ett nytt engagerat skatteinlägg (att Stockholm utsetts till världens bästa stad var ju lördagens nyhet). Nu gick hon igenom vad det skulle innebära att åter få en rödgrön majoritet och skatt i stadshuset.

En barnfamilj skulle få betala motsvarande ett års mjölkförbrukning. En bilägare skulle inte längre ha råd med nya vinterdäck till bilen.

Sorgligt.

Men behöver resten av Sverige verkligen bry sig om vad som händer i Stockholm? Blir ni, kära bloggläsare, trötta på det Stockholmsperspektiv som ibland breder ut sig i just denna blogg? Var inte det - vad Stockholmare gör har betydelse för hela landet. Var kan man leva miljövänligt resurssnålt om inte i en storstad? Politikernas beslut för Stockholmsregionen ger återverkningar på hela riket. Liksom att det vi gör i Sverige faktiskt har betydelse för resten av världen.

I Stockholm har nu beslutats om en höjning av månadskortet för kollektivtrafiken. Ökningen är 70 kronor i månaden. Elva procent.

Hade det varit bensinpriset så hade det motsvarat 1 krona och 25 öre. Per liter. Motormännen skulle ha svimmat. Stockholms handelskammare likaså.

Kristina Axén Olin skulle ha staplat ännu mer mjölkkartonger.

Nu struntar hon visst i mjölken även om 70+70+35+35 (två vuxna, två barn) motsvarar ungefär en liter mjölk om dagen. Men det är klart - de som envisas med att åka kollektivt behöver ju inte köpa nya vinterdäck.

Eller hur det nu är.

Typ.

"Alla vill ha renare luft, men att sabotera bilar kommer bara att göra förarna arga och mer benägna att tomgångsköra i innerstan." DN på stan 20-26 september 2007 s 35 spalt 2 i Inkorgen.

Den som skriver är anonym men Lillhulda anar kvinnan bakom. Samma sorts kvinna som hon stött på i varuhusen i Berlins turkkvarter där småpojkar skriker sig till godis och leksaker från mammorna medan deras systrar tålmodigt tränar sig i att förstå och att avstå. Motsvarande kvinnoporträtt finns också i den utsökta filmen Darling. Vill man se dem live i Sverige rekommenderas en tur till det Stockholmska Lidingö/Danderyd eller Botkyrka/Rinkeby. Mjukgörarna, konfliktundvikarna, nu-talar-vi-om-något-annat-värdinnorna.

Reta inte en stadsjeepsförare. Han har visat sin potens (eller behov av potensersättning?) redan genom att skaffa föremålet - och han tänker försvara sin rätt att ta gatan i anspråk. Gör honom bara inte argare.

Nu tar vi alla och stämmer upp i allsång och är sams så blir nog stadsjeepsägarna snälla och lovar att gå på kurs i ecodriving.

Om man vill försäkra sig om att bilsamhället ska fortleva ända in i Ragnarök - så är det viktigt att se till att de människor som plockas till maktpositioner är/blir bilberoende. Det har politikerna i kungliga huvudstaden insett och dragit konsekvenserna av.

I kungliga huvudstaden är dock kollektivtrafiken så väl utbyggd att det rent fysiska bilberoendet sällan är påtagligt. Istället satsar man nu på att stärka det psykiska bilberoendet. Alltså går politikerna in och lanserar tjänstebil till länets toppar. En trängselavgiftsbefriad miljöbil (som går utmärkt bra att köra på vanlig bensin också) som särskild förmån (gratis boendeparkering ingår dessutom). Så nu ska borgarråd och stadens höga chefer kunna ta bilen mellan närförorterna i norr och stadshuset.

Så skapas ett bilberoende som är psykiskt statusrelaterat och status styr hårt, särskilt sådana som är i maktposition. Har du tjänstebil är du viktig.

Och de chefer som anställs nu kommer att vara bilbundna och fortsätta att arbeta för en biltät stad och mer vägar - och en snar Ragnarök.

Konspirationstänk?

Nej - tror du det så är det nog du som är blåögd.

för att vända en oceanångare. Nu har i alla fall Stockholm tagit ett steg i riktning mot att bli en mer ekologiskt anpassad stad. Bilbegränsning (biltull). Lillhulda passade på att ge sitt indirekta stöd genom att investera i en årsbiljett till stadens cykellånestationer. För endast 200 kr har hon nu tillgång till en lånecykel som finns att ta ut på ett antal platser runt om i innerstan. Och en cykelhjälm följde med på köpet.

Tyvärr har cykellånestationerna utsatts för en hel del sabotage och några har måst stängas. Det tycks vara något med cyklar som egentligen borde gå helt på tvärs med hela cykelidén. Alltså - cykeln är ju ett redskap att för egen hand (fot) ta sig fram i landskapet. Men av någon anledning så tycks ett antal individer uppfatta just cykeln som en sak det är fritt fram att "låna". Och med polisögon tycks det vara ett ringa brott och inget att lägga energi på.

Det är som graffittimåleriet - dvs kluddet på väggarna. Det drabbar kollektivtrafikresenärer och människor som bor i anslutning till järnvägsräls. Det drabbar inte bilister och det drabbar inte människor i exklusiva bostadslägen.

Gjorde det det så skulle förmodligen större resurser sättas in för att straffa vederbörande. Liksom gäller cyklandet. Den som cyklar har förmodligen inte tillräckligt hög status. Och småbanditer verkar vara statuskänsliga.

Vem förmedlar statuskänsligheten? Lillhulda råkade gå förbi en samtalande grupp på en gata i innerstaden. Tre föräldrar. Runt om dem yrde ett antal små barn. Tre stycken hade upptäckt telefonkiosken strax bredvid. De rusade in och ut i denna och slängde telefonluren hårt i väggen för varje gång. Ingen (ingen!) av de tre vuxna rörde en min eller gjorde ett försök att stoppa det hela.

Var det bara för att det tillhörde det gemensamma? Lågstatus? Samhällsägt? Statligt?

Lillhulda ingrep med en tillrättavisning och barnen slutade omedelbart. Endast en av föräldrarna tycktes reagera och hon såg ut att tycka att det var Lillhulda som stört.

Ett samhälle är något vi skapar tilllsammans.

Vi måste bry oss om vårt gemensamma!

På sommaren blir dagstidningsläsandet mer slumpmässigt. Det blir de tidningar man kommer över. I gejten, på järnvägsstationen, i sommarstugan hos dem man besöker eller kvarglömd på tunnelbanan. Gårdagens, förra veckans, det lokala bladet, rikstidningen eller något slags veckoblad med anknytning till ortens näringsliv.

Egentligen betyder det rätt lite eftersom det snarare påminner om det samtal som ju tidningar egentligen är substitut för.

Ett samtal, en konversation, är ju - när den är som bäst - ett slags frihandsbroderi där blommor och slingor får växa ut vartefter andan faller på. Och där samtalets kvalitet bestäms av de deltagandes förmåga att hålla många trådar i luften och låta valet av färger anpassas efter den allmänna stämningen.

Samtalets kvalitet beror av med vilken omsorg broderiets färgval, associationerna, görs. Det är viktigt att färgerna samverkar och långsamma övergångar  i olika nyanser skapar harmoni och lugn medan plötsliga inslag av överraskande färg i sin tur kan skapa en välbehövlig kontrast och ge möjlighet till förnyelse eller ge en belysning som innebär ett förtydligande av det tidigare broderade.

Kanske är det svårt att komma ifrån att de flesta samtalsbroderier blir förutsägbara. Lillhulda har t ex alltid svårt för Godmorgonsvärldens Panel-broderier. De som inbjudits där förväntas göra sina stygn i sina redan fastställda färgkulörer och broderiet bli sällan mer än en bukett likadan stickiga blommor i färger som oftast skär sig mot varandra. Just i detta sammanhang blir broderiet mest en tävling där det gäller att visa upp att man kan sina stygn och att man håller fast vid den bild man bestämt sig för. Utrymmet för gemensamt broderande blir därmed minimalt eftersom förvåning och genuin överraskning i detta sammanhang ligger så farligt nära att uppfattas som att släppa in en boll från motståndarlaget. Panelens broderi är veckans examensprov. Rättrogna lyssnare ska få höra vad de ska tycka och ska försäkras om att de som de lyssnar till med förtroende broderar enligt det beslutade mönstret.

Men det är väl detta som är själva poängen - med just Panelen alltså.

Godmorgonvärldens övriga inslag sörjer istället väl för att det varje söndag sammantaget blir ett gediget konstverk med såväl harmoni som uppfriskande kontrapunkteringar. P1 erbjuder också (fortfarande - tack vare folkets och "ungdomens" försvarsinsats?) många möjligheter att ta del av kreativt broderande. Filosofiska rummet t ex - ofta ett lysande exempel på kollektivt skapande i högre klass liksom Spanarna - och bägge programmen ger - när de är som bäst - en eftersmak av fri tanke och gott humör.

En del tidningar lyckas också - genom att t ex hålla kultursidorna fria och öppna för politiskt inkorrekta åsikter - att i sin helhet skapa denna åsiktsfrihet. Men utrymmet tycks bli allt mindre över åren. Likaså verkar lyxen att tillåta ett fritt broderande på debattsidorna anses som onödig. Särskilt landets största morgontidning håller strama tyglar på vad som släpps in och alltmer broderi verkar ske efter tidningens huvud (ägarna/ledarredaktionen eller är det "de gamla" som håller kontrollen?). För även om tidningens debattsida inte förväntas att alltid ligga i linje med tidningens politiska flagga - så tycks de "avvikande" färginslag som t ex landets största morgontidning släpper till ofta sorgligt förutsägbara och hämtade på lagret. Typ DNs Tännsjö, Radetzki och Ahlmark.

Men kanske är inte detta egentligen tidningarnas och deras ledarredaktioners fel. Kanske är detta resultatet av den likriktning som globaliseringen medför. Om intrycken blir de samma. Om utbudet och modet återkommer i samma former oavsett var man befinner sig. Om alla (andligen eller bokstavligen) talar samma språk, läser samma engelska texter och tänker samma pidginengelsktinfluerade tankar. Då blir det likadant. Och alla (alla rika i hela världen) ska plötsligt ha samma väskmärke eller samma bilmodell.

Och då särskilt om det är en tidning vars ledarsidor tror på den globala marknaden som alltings frälsning då blir det ju som det blir. Inte mycket till variation.

Så gårdagens eller förra månadens tidning spelar mindre roll.

... får något att berätta. Lillhulda har rest (därav frånvaron av inlägg) - i Europa. Oplanerat kringflackande. Lite öst och lite väst.

Reflektioner.

En del städer är fattiga. Människor trängs på trottoarerna iförda trängingsoveraller eller illasittande t-tröjor. Grovt överviktiga och utan ögonkontakt. Längs med husväggarna sitter en eller annan tiggare. Unga människor utan rynkor, skador eller krämpor vad man kan se. Unga människor med en liten plastburk framför sig. Bilarna upptar hela vägutrymmet och övergångsställena är ständigt fyllda av väntande. Parkerna väl inhägnade och på varannan parkentré står det PRIVAT. Pengar finns det mycket av - men fattigt är det.

Andra platser är rika. Vackra byggnader, lugnt tempo, gatorna kring affärer och parker närmast bilfria. Många cyklister, omsorgsfullt skötta trädgårdar och inga staket intill de gemensamma grönområdena. Uteserveringar och lekande barn.

Sedan de segregerade. Vräkiga bilar, dyrt renoverade hus (ofta obebodda!) i innerstadskärnan (nu är vi i gamla öst) och sedan en zon utanför i stor misär.

Lillhulda drar sig till minnes ett omtalat experiment med schimpanser och bananer.

Ett gäng schimpanser och en låda bananer - lagom mycket bananer för var och en att bli mätt av men inte fler. Alla bananer delades rättvist upp aporna emellan (av aporna själva alltså).

Halva gänget fick sedan en vecka (typ) med för lite bananer. De starka roffade åt sig det de behövde och resten fick klara sig på resten.

Andra halvan en vecka (typ - uppriktigt sagt så minns jag inte den exakta utformningen av experimentet) med för mycket bananer. Bananerna blev plötsligt något mer än bara mat och de starkaste roffade åt sig och behöll allt de kunde och de svagare blev utan.

Svårt att inte dra parallellen till pengar. För mycket pengar i omlopp och de blir till spekulation för dem med resurser att spekulera. Lagom mycket och de används till att hålla hela samhället/bygden igång. För lite och det blir misär.

Nu har Sveriges folk valt en regering som tycks se som sin främsta uppgift att krama pengar ur samhällsbygget och dela ut bananer till sina schimpanskompisar. Mycket bananer - som läggs på hög av de som...

...får lägre skatt på sina stora inkomster.

...slipper skatt på sin förmögenhet.

...kan vänta ett år (eller är insatt nog att begära jämkning) på att få tillbaka på skatten för den privata pigan/drängen (visst ja - hushållsnära tjänst hette det).

...kan omvandla sina resor till och från Stockholms innerstad till tjänsteresor (och därmed slippa trängselavgiften).

...kan sätta upp staket kring egna trädgårdar.

...kan låta sina barn växa upp i lugna områden som är på tok för dyra för struliga personer att vistas i.

...kan köpa läkarvård OM de skulle behöva.

...kan placera sina barn i skolor som ger bättre betyg och bättre kontaktnät.

...kan köpa en bil till.

...kan köpa större båt med större motor och mera plats och högre hastighet.

...kan resa till Thailand över vintern.

...kan installera air-condition när somrarna blir för varma.

...kan flytta högre upp när vattnet stiger.

...kan bygga högre staket om flyktingströmmarna kommer för nära.

...osv osv osv...

Ett annat resultat av det tredje schimpansexperimentet var att medan schimpansungar och flockens klenare medlemmar svalt, ruttnade (logiskt nog) bananerna.

från dagens Svenska Dagbladet.

Experimentet biloberoende boende och miljöanpassad stad - Hammarby sjöstad - har återigen kompromissats ner ett snäpp till - mot det "konventionella". Det generella parkeringsförbudet ska slopas. För varje enskild individ/familj i området som äger eller tänkt sig äga en bil kommer det att innebära en sorts bekvämlighet. För kollektivet kommer det att innebära mer bilar i området, mindre yta för barn att röra sig på. Mer biltrafik. Större miljöbelastning. Mindre skäl att hålla bra standard på kollektivtrafiken. Etc.

Men eftersom moderater är livrädda för kollektiva lösningar så är åtgärden inte särskilt förvånande. Gynna privatbilismen och håll kollektivtrafik, gång- och cykeltrafik på mattan.

Den andra notisen är att det är Danderydsbor är de i hela landet som har de mest bränsleslukande bilarna. Några måste vara förvånade (annars vore det ju ingen nyhet) - men de flesta visste nog det redan. Danderyd är ju som bekant extremt backigt och besvärligt att köra i - särskilt på vintern. Och på sommaren är det mycket jobb med skogen  för Danderydsborna och transport av ved och skjutna älgar och annat som kräver att man äger en stor sak med fyrhjulsdrift.

Så konstaterar också Anna Larsson i samma tidning som kolumn att det är svårt att leva som man borde - när bekvämligheten och möjligheterna är så stora.

Kanske är detta skälet till att SvD går så bra som tidning just nu - att den innehåller så mycket tunga reportage - om man förmår att läsa mellan raderna och i marginalerna.

Har återigen visat sitt fula tryne. Nu är det de billiga kollektivresorna i Stockholms län som man retat upp sig på. Eller snarare enhetstaxan.

Dvs att månadskortet för Stockholms län kostar lika mycket hur långt man än reser.

Alltså det är ju väldigt orättvist för bilisterna att bilen kostar bensin för varje mil man kör medan kollektivtrafikresenärerna kan åka från Norrtälje till Gnesta utan att det kostar mer i månaden än om de nöjt sig med att pendla mellan Slussen och Centralen.

Så nu ska priset för månadskortet höjas och särskilda kort ska ordnas för olika delar av länet.

Så inte folk ska hålla på och busåka.

Har man köpt en dyr och fin bil så kan det ju kännas nästan lite dumt att åka runt i den istället för att åka billigt kollektivt. Eller hur. Och bilisternas känslor ska man värna. För utan bilen stannar Sverige. Eller nåt.

Allt går fortare nu som bekant! Så är det med tillväxt i naturen - det går bra tills ön kryllar av kaniner. Eller tills akvariet är helt igenväxt av grön sörja. Sen blir sörjan brun och kaninerna dör av svält (ja, ja... inte i akvariet alltså - utan på ön). Men i nyliberalernas värld finns en egen himmel där tillväxten kan fortsätta i oändlighet. Ett slags paradis. Som ska komma, bara vi är saktmodiga och kollar våra priser och köper billigt och mycket. Så rullar hjulen och soprummen svämmar över...

Klimatet har som märkts också speedat upp och det är bara att tacka och ta emot. Våren ligger flera veckor före och blomningen är i full gång.

Då är det lätt att missa - den tid som är den allra häftigaste - den mellan hägg och syren. Skomakaren som satte upp det meddelande i sin butik brukare alltid omnämnas av någon. Så jag tänkte försöka låta bli att göra det så direkt. Bara påminna. Det är hög tid nu.

Högtid.

Pingst - hänryckningens tid är på ingång! Häggen blommar i mellansverige.

Ge dig hän, älska naturen

...en rödhaksunge. Bröstet blodrött, ingen stjärt. Den finns där ibland grenarna, sitter en stund på trädgårdsmöbeln. Håller sig åtkomlig. Väntar på föräldrarna. Som troget kommer. Återkommande. Med mat.

Syns inte, vill jag säga till den, syns inte - här finns hökar. Men fågeln pepparkornsögon ser oändligt på mig. Detta är livet. Livet och livets förutsättningar.

Det är en pågående debatt i svenska media kring kristendomen och dess förhållande till resten av världen.

Några som driver på är t ex de sk humanisterna som verkar anse sig vara odogmatiska och fria individer endast styrda av förnuftet. Några andra är de aktiva religionsarbetare som önskar att den svenska kyrkan ska hänga med sin tid och vara öppen för alla (Pastor Jansson är en bekant representant) och ytterligare några anser sig kämpa för de kristna värderingar som kristendomen ursprungligen stod för. Dock utan att alltid göra sig riktigt medvetna om vilket ursprung de anser sig bottna i.

I massmedia tenderar dessa grupper att hamna lite ojämlikt kan man tycka. Den första gruppen skaffar sig mycket utrymme genom att vara aktiva med skrivelser och andra aktiviteter. Och de blir sällan emotsagda eftersom man då lätt hamnar i argument som närmar sig den tredje gruppens. Den gruppen är nämligen helt fel förstår man, om man läser vad väldigt många journalister, politiker och proffstyckare anser. Och för att balansera det hela så gör Pastor Jansson och hans vänner istället stora insatser för att få kyrkan så harmlös och anpassad som möjligt så att ingen ska ta illa vid sig. Låter översätta de krångliga gammaldagsa orden i psalmerna till exempel så att moderna människor inte ska behöva känna sig dumma för att de inte förstår vad de sjunger. Och moderniserar lite här och där i kyrkotexter, ritualer och böner. Mm.

Kanske är det just i denna process som uttrycket "politisk korrekthet" gör sig allra mest giltigt.

Men religion är bara till en liten del ett projekt kring livet efter detta och om man tror eller inte tror på en fader i vitt skägg sittande på en himmelstron. Religion är den samlade kulturella erfarenheten hos ett folk på en plats. Eller för ett folk som ständigt rört sig men som strävat efter att hålla samman t ex judarna.

Den samlade kulturella erfarenheten av hur man ska hantera och ta vara på det bästa av just den bit av jorden som blivit ens hem. Just nu i påsken så är det våren och pånyttfödelsen vi förhåller oss till. Berättelsen om Jesu död på korset och uppståndelsen rekapituleras just nu överallt ute i naturen. Frön från döda växter sås och börjar gro. Det är själva grunden i just vår erfarenhet i detta land, en erfarenhet som delats med alla tidigare generationer.

Kanske är det så att varje religion uppstått på en plats som legitimerat densamma. Och i de fall religionen spritt sig så har den på sin nya plats anpassats efter just den platsens förhållanden. Annars hade den inte varit användbar.

I ett globalt samhälle tenderar religionen att bli en privatsak som kan praktiseras utan förankring vare sig med platsen eller den eventuella kultur som råkar finnas där. Det är då den blir till dogmer eller till makutövning. De sk humanisterna som försöker konstruera ett nytt trossystem riskerar snarare att knuffa över oss alla in i ett system där den som talar högst vinner. Man riskerar att den relativisering som man förespråkar endast ger upphov till en kulturupplösning (som en del kallar moralupplösning men det är ju en politiskt inkorrekt uttryck så vi hoppar det här) som i sin tur skapar förutsättningar för t ex en ohämmad kapitalistisk utsugning.

Ett samhälle behöver normer och traditioner. Det låter kanske trist i somligas öron men det är det som är själva kulturen. Vi är en samling människor (ett folk kanske t o m) och vi har en natur att förhålla oss till. Vårt jordklot är begränsat men rymmer samtidigt en enorm artrikedom och en skönhet som inte låter sig förklaras med enbart sakliga argument som att himmelsblått är en färg som stimulerar någon slags hormon i våra kroppar typ.

Människosläktet har förhållt sig till detta jordklot under årtusenden. Inte alltid har det gått så bra. Men de flesta kulturer som finns nu, har lärt sig av sina erfarenheter och anpassat sitt sätt att agera. Den intuitivt erövrade kunskapen, om hur man ska göra, har avsatt sig i tron på väsen. Ett väsen kan tolkas som det som skiljer delarna från helheten. Helheten som ju alltid är större än summan av delarna. Olika kulturer och subkulturer ger sina väsen olika benämningar. Och framförallt benämner de också andra kulturers eller subkulturers väsen. Kristna och hedningar. Rättrogna och otrogna. Vetenskapliga och vidskepliga.

Svensk kristendom har utgjort referens och grundstruktur i svensk kultur i tusen år. Den tog över efter något som vi vet mindre av men som finns kvar i de flesta av t ex de högtider vi firar över året. Julen, påsken och pingsten kopplar direkt till årets skiftningar och till det vi tillsammans kan glädja oss åt. Ljusets återkomst, årets pånyttfödelse vid julen. Påsken som livets faktiska återuppståndelse. Och pingsten som hänryckningens tid när naturen bara är så ljuvlig som den kan vara. Så har vi vårt eget bevarade midsommarfirande, kvar från tidernas begynnelse rent av. Solen står som högst, dagen tar nästan inte slut, allt växer och frodas. Många barn blir till och det är oändligt långt till vintern. Kristendomen har gjort ett litet lamt försök att trycka in Johannes döparen där men det har aldrig riktigt slagit.

Kanske är det just som traditionsbärare för kulturen på en specifik plats som religionen (i Sveriges fall då den kristna varianten) har sin stora betydelse. Nu när vi alla har möjlighet att bevittna hur ett samhällsbygge som pågått i decennier snabbt plockas i bitar och delas ut som aktieposter med osäkert värde till allt folket (fast mest till de redan rika). Nu kan vi fundera över om vi har råd med att endast hålla oss med politiken som normskapare? Alla ägg i en korg typ.

Själv tänker jag försöka ta mig till någon gammal kyrka och känna generationernas avtryck i stenväggarna.

Och eftersom vi alla vet hur det går - han kommer att återuppstå! Så passar jag på att redan idag (trots att det är den sorgligaste dagen på hela kyrkoåret) önska er alla en

Glad Påsk!