Lillhulda

Vill Du göra något åt klimathotet?

Det går inte att fortsätta som om ingenting av vad just vi gör spelar någon roll. Det spelar roll. Och Du kan göra mycket.

Bor Du i Stockholm – som ju ca var tionde svensk gör – så finns det ett jätteenkelt sätt. Lämna bilen och åk kollektivt.

Det är ett nyhetslöfte som inte är lika krävande som att sluta röka eller att börja banta. Och på köpet kan det bli så att Du börjar röra på Dig mer – och går ner i vikt och får bättre kondition.

En klassisk winwin-situation alltså.

Välj tåg framför flyg. När det finns alternativ – välj närodlat framför långtransporterat.

Hör Du till dem som tycker KRAV-odlat eller ekologiskt är för dyrt, tänk då på att Du faktiskt bidrar till en bättre miljö. Det är t o m så att Du med gott samvete kan avstå från att skänka pengar till välgörande ändamål. Köper Du rättvisemärkta bananer så stödjer Du människorna direkt istället.

Det är faktiskt på Dig det hänger. På Dig och mig och alla andra som lever just nu. Det är vi som avgör om jordklotet ska fortsätta vara det fantastiska klot det varit, med en mångfald av naturtyper och livsrum för djur, växter och människor. Eller om det ska bli ett allt varmare ställe där isar smälter, isbjörnar och pingviner dör ut och låglänta områden dränks och de rika får allt svårare att försvara sig mot miljökatastrofernas ursinniga eller bara eländiga flyktingar och tiggare.

Det är på Dig det hänger och det gäller NU.

Stockholms innerstad är gjord för att promenera i. Ja det är ju faktiskt så det var tänkt från början. Hästskjutsarna var till främst för att transportera in varor från landet till torgen. Eller så kom varorna med båtar.
Sen var det ju några år under det glada 50-talet då bilismen sågs som frihetens symbol - frihetens och potensens får man kanske tillägga. Och något nödvändigt om man skulle kunna ta sig ut på landet någon gång. Då kom det till några rejäla biltrafikleder genom stan. Den planerade motorvägen tvärs över Sergelstorg kom dock av sig.
Nu VET vi att miljoner bilar, med miljoner motorer, använder osannolika volymer fossila bränslen. Ja alla bilarna tillsammas alltså - just den lilla privata bilen är förstås bara en droppe i havet men nu är det ju så att havet består av droppar - hur osannolikt det kan förefalla vid första påseendet.
Och vi kan notera att vädret blir konstigare och forskare som mäter glaciärerna mäter att de smälter.
Så om det då är någonstans i världen där vi skulle kunna börja detta paradigmskifte som krävs om inte jordklotet ska gå fullständigt åt h-l-v-te - så var är det då rimligare än i Sveriges huvudstad där det är tätt mellan husen men inga stora avstånd och där det finns ett fungerande tunnelbanesystem att bygga vidare på. En stad där de sociala skillnaderna ännu inte är (blivit?) så stora att det faktiskt ryms i det demokratiska projektet att vi alla tar vår del av ansvaret - och avstår från att köra bil där det faktiskt finns utmärkta alternativ.
Så pengarna måste naturligtvis gå till världens mest moderna kollektivtrafiksystem - och inte till ännu en motorväg för 40-talist-dinosaurier.
Om det sedan är några rikemanspojkar som väljer att betala för att få åka omkring i sin egen bil innanför tullarna så kan jag bjuda på det - tillsvidare.
Och de fattiga småbarnsmammor som Handelskammaren m fl värnar om - de kommer att uppskatta att det blir fler bussar i trafik så de får plats med sin barnvagn i den första buss som kommer och inte behöver stå och vänta. Prommis!

De som röstar på Moderaterna – var fjärde röstande svensk – har (naturligtvis) gjort det av olika skäl…

Några för att de faktiskt har ett arv att förvalta som kräver ett parti som slår vakt om detta arv (ett slott t ex eller ett stort företag).

Några för att de anser att deras egen framgång är ett resultat enbart av deras eget arbete och att det är fritt fram för alla andra att lyckas lika bra (eftersom världen är oändlig och resurserna obegränsade).

Några för att de har egen erfarenhet av parasiterande individer i sin egen närhet. Barn till alkoholiserade föräldrar t ex – de kan känna vansinnig ilska över samhällets oförmåga att tvinga föräldrarna att skärpa sig – och de vill att föräldrarna slutligen ska bli tvungna att ta ansvar för sig själva.

Några för att de anser sig vara del av universums centrum och därmed har en självklar rätt att ha det bättre än kreti och pleti.

Några för att de blivit väldigt besvikna på sina gamla partier och vill ge dessa en näsbränna.

Men de allra flesta som röstar på moderaterna gör det för att det är ett parti som lovar guld och gröna skogar. En oändlig värld. Ingen skatt. Och till var och en en god hälsa, ett lyxigt hus, en strandtomt i skärgården, en stor bil och rätt att köra hur fort som helst.

Och allra mest handlar det om att slå vakt om det man har och intala sig själv att man inte BEHÖVER känna ansvar för andra.

För börjar man känna för mycket ansvar för hur det ser ut i världen.

Vad som händer med de som inte har jobb.

Vad som händer med de barn vars föräldrar inte bryr sig om vilken skola ungarna går i (om de än alls kommer till skolan).

Vad som händer i de länder dit någon företagsam entreprenör från vår del av världen lyckas dumpa våra sopor mot en ringa ersättning.

Vad som händer med det som kommer ur avgasrören på den tjusiga bilen.

Vad som händer om alla …

Börjar man känna det ansvaret så blir det ju jättejobbigt.

Eller hur?

Rösta på Moderaterna

Det var en gång ett land där människor var tämligen lika. Skatten var satt så att man betalade en högre skatt om man tjänade bra. Därmed fanns det inte så stor anledning att vara avundsjuk. I det landet talades det ofta om den Kungliga Svenska Avundsjukan. Och om Ankdammen Sverige. De som talade var de som tjänade bra med pengar och som tyckte skatterna var för höga – även fast de hade mer pengar än ”vanligt” folk.

I det landet fanns också en mängd statliga bolag. Bolag som var till för att tjäna folkets syften. Leverera elektricitet t ex, dela ut post, kontrollera försäljningen av alkohol, sköta sophanteringen mm. Därtill fanns det en skola som hade som mål att alla barn, från norr till söder, skulle behandlas likvärdigt.

De som talade om Ankdammen Sverige ansåg att det borde vara konkurrens istället. Flera bolag skulle konkurrera om att få sälja elektricitet. Skolor skulle konkurrera med varandra om alla elever. Vårdhem skulle konkurrera om åldringarna. Konkurrens – sa ankdammspratarna – konkurrens är den sanna frälsningen. Med konkurrens så kommer allt att bli mycket bättre och mycket billigare.

Vi vet ju redan hur jättemycket billigare elektriciteten blev, och hur mycket bättre åldringsvården blev. Vi kan nu alla glädja oss åt att kunna sysselsätta oss med att försöka välja mellan olika bolag, olika skolor, olika fonder, olika fördelningsprinciper på hur vi ska satsa våra pensionspengar osv – vinner vi kan vi vara malliga gentemot dem som inte var lika smarta som vi i sina val – och hamnar vi i förlorarlaget så är det bara att bita i det sura äpplet – och skylla oss själva.

Nu stundar en ny utförsäljning. Och vi kommer snart att kunna se fram emot ännu fler valmöjligheter. Och några sitter redan och gnuggar händerna i förtjusningen över hur mycket kulor som kommer att rulla in.

Folket har valt, så nu är det bara att ge folk vad folk vill ha. Hellre fler bilar än dålig miljö. Hellre en marknad där allt går att köpa än tråkiga nyheter om att världen är begränsad. Hellre billig bensin än dyr. Hellre billiga skor än barnarbete. Hellre billig städhjälp än att behöva gräla med maken om vems tur det är att dammsuga.

Hellre rik och frisk än sjuk och fattig.

Att ta in sin privatbil innanför tullarna kommer i framtiden att vara som att kliva in med ytterskorna på den äkta mattan. Men ännu så kämpar de gamla med att behålla visionen av sin privata frihet – jag kör själv – ingen bestämmer över mig.

Att motståndet mot att reglera trafikströmmarna är rent känslomässigt framstår allt tydligare. Det är inte kostnaden man är rädd för – det kostar nämligen att stå i bilkö. Det är principen.

Men känslor är inget att leka med och farbröderna och tanterna i Handelskammaren och i det borgerliga NEJ-gänget blir alltmer forcerade i hur de ska trixa för att stoppa utvecklingen. Ta inte ifrån oss våra bilar. Tvinga oss inte att åka kommunalt med kreti och pleti. Ingen har egentligen bevisat växthuseffekten och förresten så är den i alla fall inte mitt fel – typ.

Glöm därför inte att rösta JA i valet nästa söndag!!!

Evolution är det som fortgår ständigt. En tillpassning till rådande omständigheter. Nu skriver jag inte anpassning för det låter så inställsamt. Evolutionen är inte inställsam. Den är opportunist. Går det så går det – typ. Det är därför de flesta växt- och djurarter får så stor avkomma. De är insatser i livets stora lotteri och föräldragenerationens förhoppning att åtminstone nån unge ska klara sig.

Fast det där är också fel formulerat. Det finns ingen som helst anledning att misstänka att maskrosen tänker på hur det ska bli för nästa generation när den låter vinden sprida sina frön. Och nu blev det fel igen. Det är inte maskrosen som låter vinden sprida sina frön. Det är de växter vars frön blivit lätta och fått form som liknar de mycket senare fallskärmar människorna hittat på – det är de fröna som vinden får tag i. Eller som följer med när vinden blåser förbi.

Det är svårt att beskriva skeendena i naturen som icke avsiktliga. Men vill man förstå vad det är som händer så är det en poäng att öva på detta. Det finns en hel del AHA-upplevelser som då kan få komma till.

Ett exempel är allergierna. I ett långsiktigt evolutionärt perspektiv så skulle – om inte läkarvetenskapen och engagerade föräldrar ingrep – de som blev allergiska i vår nya sköna värld leva sämre och sannolikt kortare liv, få färre avkomma och klara sina ungar sämre och efter ett antal generationer skulle allergier vara tämligen ovanliga. De som då levde – om så där ett antal sekel – skulle klara alla nya kemiska ämnen och bristen på tidigare vanligt förekommande mikroorganismer mycket bättre än vad genomsnittet av världens befolkning gör just nu.

Fast vägen dit skulle ju inte vara så kul. Men det är ett exempel på hur evolutionen fungerar. (Men inte något exempel på hur evolutionen arbetar – för evolutionen har ingen avsikt.)

Ett sådant evolutionärt perspektiv är också praktiskt när man ska förhålla sig till just introduktionen av nya ämnen. Sannolikheten för att våra kroppar ska tacka och ta emot och låtsas som ingenting när nya –aldrig tidigare erfarna ämnen, hopsnickrade i något laboratorium – introduceras i vår miljö. Den sannolikheten är mycket liten. Det är också därför det finns så mycket forskning med försöksdjur. Den forskningen räcker ändå inte på långt när för att täcka upp allt som entusiastiska experimenterare kommer på och som lika entusiastiska marknadsförare ser som potentiella storvinster och gör vad de kan för att prångla ut.

Sambanden är heller inte så linjära som man skulle önska sig om man nu faktiskt ville hålla koll. Det tog ju ett tag innan man upptäckte att nylonskjortan faktiskt saknade en hel del finesser som bomullsskjortan haft – trots att de såg precis likadana ut. Strykfriheten och tvättlättheten – som gav nylonskjortan sitt stora genombrott – var inte hela sanningen. En täthet som en plastpåse gjorde den snart till ett tortyrinstrument för varje nervös ung man med minsta anlag för svettning.

Nylonskjortan dyker ständigt upp – i alla möjliga former. Bröd som inte möglar på flera månader. Gröna äpplen som är gröna tills innandömet blivit stoft. Bakteriedödande medel som gör kök och badrum kliniskt fria från allt levande. Antibiotika som befriar oss från alla möjliga små förtretliga infektioner. Sötningsmedel som gör att vi kan äta sötsaker utan socker och dricka ännu mera läsk. Fettfria margariner som gör att vi kan äta så mycket smörgåsar vi vill.

Gemensamt för alla nu uppräknade exempel är att de ruckar på balanser. Våra kroppar har inte evolutionär erfarenhet av dessa produkter. Det är ett jättelikt experimenterande vi håller på med. Inte bara med våra egna kroppar och våra barns. Utan också med hela jordklotet. För alla dessa produkter tar vägen någonstans, en del bryts visserligen ner fort, men mängden kemi-experiment ökar lavinartat och även med en snabb nedbrytning så har de passerat åtminstone någon process i de stora kretsloppen som håller livet på jorden i gång.

Med en bättre evolutionär förståelse hos t ex medicinska forskare och hos livsmedelsverket skulle många överraskande bieffekter ha kunnat undvikas långt innan de uppstod. Men den moderna ingenjörsforskningen tänkte i flera steg och bortsåg bekvämt från att det fanns en natur – inte att ta hänsyn till utan – att ta på allvar.

I min närhet finns en trädgård. Eftersom den – liksom jag själv – befinner sig på landet långt från bibliotek och etymologiska ordböcker (ja, ja, visst skulle jag kunna gogla men det tänker jag inte) så är det fritt fram att spekulera i ordets egentliga mening.

Två betydelser framstår som lika tänkvärda. Dels en gård med träd. Dels en gård där man träder omkring. (En gård är som bekant en mer eller mindre inhägnad plats och är den tillräckligt stor och tillräckligt gammal så har ordet blivit synonymt med stad – så är det t ex i ryskan där en av de äldsta tätbefolkade orterna heter novgorad – den nya gården/staden. Sånt ha ju vi ju för övrigt också i Sverige – en mycket gammal ort som heter Nyköping – fast en köping är förstås något annat än en gård…)

I den trädgård jag nu tänker på stämmer förstavelsen in på båda kriterierna. Där finns en massa träd, såväl domesticerade träd – äppelträd, päronträd, plommonträd, körsbär och en fläder – som vilda träd som blivit kvar eller som kommit upp i alla fall. Granar, tallar, björkar, en oxel och så en knippe rönnar och några druvflädersbuskar fast då är vi förstås inne på buskfronten och då är det egentligen betydligt fler trädgårdsinnevånare som skulle förtjäna att bli omnämnda så jag lämnar det tills vidare för att inte trötta läsarna i uppräkning.

Nå, denna träd-gård träder vi runt i på sommaren och finner undanskymda platser där än en hammock, än en liten berså med trädgårdsstolar, än en enskild vilstol, erbjuder sina tjänster.

I landen växer persilja och dill. I små skrevor kring de hällpartier som sticker upp ur gräsmattorna växer gräslök. Rödbetor och morötter står i raka rader, kantande det mer storvuxna potatislandet. Och längre bort klättrar sockerärtorna på hönsnät och grönkålen samlar så mycket kraft att den kommer att stå djupgrön och frasig ända fram till jul.

Det är en paradisisk trädgård och mina föräldrar lockade fram den ur den hagmarksglänta de bebyggde i sin ungdom för nu snart sjuttio år sedan.

Varje träd, varje buske och alla perenna örter i denna trädgård har en historia, en bakgrund som sällan innefattat en plantskola. När de unga flyttade in i sitt nybyggda hus bland träd, buskar, stenblock och hällar så blev de första åren en tid då platsen lyssnades in. De lärde känna hur vinden drog igenom träden, var solen låg på och var marken blev torr fortast.

Tidigt planterade de fruktträd – för träd tar tid på sig och äpplen, päron, plommon och körsbär är viktiga för en barnfamilj och barn hoppades de på. Därefter odlade de, dels det nyupptagna lilla trädgårdslandet, men framförallt sin bekantskapskrets. Varje annan trädgård som besöktes besågs med kunskapssökande iver. Vad fanns där, hur växte det och var det något som skulle kunna tillämpas i den egna trädgården? Vilka erfarenheter hade dessa äldre trädgårdsförvaltare, vad kunde de lära ut? Plantor delades och flyttades och byttes och med åren fylldes trädgården med syrener, schersmin, rosor, liljor, pioner, veronikor, anemoner, vildvin, humle, löjtnantshjärta, lavendel, krusbär, vinbär och forsythia i alla möjliga varianter och på de platser där de verkade trivas. Till att börja med så var det nog betydligt mer uttänkt. Här ska det stå en sån och där ska det stå en sån. Men föräldrarna lärde sig snabbt att trädgården hade en egen vilja och det var enklast att följa den. Så om det kom upp en oxelplanta mitt i trädgårdsgången kunde det vara en poäng att flytta på gången istället – för en oxel är ett vackert träd.

Facit sjuttio år senare är en trädgård där det som växer i stor utsträckning funnit sina egna platser. Den rosbuske som inte trivdes flyttades till ett nytt ställe.

Hade olje- och kemi-tänket trängt in hos föräldrarna så hade istället rosen getts mer konstgödning och all elak ohyra sprutats bort med någon tillgänglig pesticid. Och vi i nästa generation hade varit tvingade att fortsätta kampen för att hålla den uttänkta trädgården i schack. Konstgödning, besprutning och bevattning sommaren igenom i kombination med rensning, rensning och åter rensning.

Nu har vi istället en inlyssnad trädgård att vårda. Det vi behöver göra är att fortsätta lyssna. Och med en tämligen mild hand stödja det som behöver stöd. Gräset klipps men mossan i gräsmattan får finnas bäst den vill. Där så är lämpligt får vilda träd växa sig stora och därmed begränsa det sly som annars varit på väg upp. Variationen i trädgården skapar goda förutsättningar för pollinerande humlor och fjärilar att finna mat året om och att överleva vintrarna. Bärbuskarna bär bär och fruktträdens tyngs av alla plommon, äpplen och päron och det behövs stödjande stolpar för att grenar inte ska gå av.

Och medan barnen gläder sig bland smultron, krusbär och vinbär tar vi läsare rätt på en bok, söker upp en av bersåerna, lyssnar på rödhakens sensommarknaster och begrundar vindens susande – och lär oss, allihop, än mer – om växandet.